Vuxna maskrosbarn del 2 - Johanna

Mitt namn är Johanna och jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse. 

Det har så länge jag minns varit misär hemma. Mina första minnen är när jag är med mamma på fester och alla är fulla och det förekommer mycket bråk och våld. Hela min uppväxt präglas av detta och jag fanns där i princip för att ”jag måste” eller för att vara en hjälpreda åt mamma. Jag har aldrig känt att min mamma älskar mig utan jag var där för att hon skulle kunna luta sig mot någon eller ha någon att beklaga sig till.

Jag och min äldre bror bodde först ensamma med vår mamma. Min äldre bror har alltid hållit sig lite för sig självoch stängt av lite av allt som häntunder vår barndom.Ibland fick min storebror vara hos våra morföräldrar och jag fick vara hos min morbror och mina kusiner. Det var så skönt, för då visste jagatt det skulle vara lugnt den helgen.

Flera gånger under uppväxten var jag med om ofredanden av olika personer i vår omgivning.Det var aldrig något fullbordat mendet varändåmycketobehagligt närjag var mellan8–12 år. Min pappa fanns inte i mitt liv han hade också en missbruksproblematikoch hade flyttat till Värmland.

Min mamma träffade en ny mansom var alkoholist. Festandet pågick ett tag till, men sen tog det slut och de fortsatte att dricka hemmavid istället. Jag fick småsyskon när jag var 10 och när jag var 14år.Jag blev deras mamma och fick göra välling och byta blöjor på nätterna när mamma var för full.Styvpappa skötte aldrig barnen. De kunde ibland lämna oss barn helt själva hela dagarna för att gå ut och dricka, vilket gjorde att jag fick stanna hemma från skolan och ta hand om mina småsyskon.

Från det att min lillebror kom till världen så ringdejagpolisen ganska ofta. Det var mycket alkohol i hemmet och de slogs ofta.Vi syskon brukade springa ner till en gammal tantsom var snäll och som vi fikade hos ibland,och därifrån ringde vi polisen. Polisenkom mengjorde inget förossbarn,detog bara med sigmin styvpappa så han kunde sova ruset av sig och snart var han hemma igen.

Min lillebror fick ibland inte komma in och han fick vara ute hela dagar utan mat eller omsorg. Han var 4-5 år och sprang runt i området och hittade på hyss.Mamma och styvpappa hotade mig och sa att jag inte fick släppa in honom om han ville komma in. Det fanns ett grann-par som tog hand om honom ibland, och lät honom komma in till dem eller lät honom följa med dem i bilen när de hittade på saker.Ibland när han grät fick jag inte trösta honom.Det gör så ont i mig när jag tänker på hur ledsen han var och jag fick inte lov att krama om honom, eller när han stod utanför dörren och ville in och jag inte fick släppa in honom. Han var så liten

Poliser och ambulanser tillkallades var och varannan helg eftersommamma och styvpappabråkadeoch var fulla.Socialtjänstenvar där videttflertal tillfällen men det varförbokade besök av,så allt var det ju rent och städat när de kom.Mamma och min styvfar höll sig nyktra inför besöken så socialtjänsten hade ”inget att gå på” som detså fintheter…Min mamma såg kansketilltufsad ut, men i nyktert tillstånd var hon mycket vältalig.

När jag var 14 år kom min lillasyster och då blev det ännu ett barn för mig att ta hand om. Mamma och hennes kille gjorde tarftiga ”självmordsförsök”.Polis och ambulans kom, men vi barn fick ingen hjälp på hela helgen. Jag var14 år gammal och tog hand omen 4 åring och ett spädbarn. Socialtjänsten kom förbi och såg att det såg lugnt ut och sen åkte de igen.

Skolan börjadetillslutreagera i högstadietdåjag inte var på lektionerna.Jag hade 80% frånvarooch när jag väl var i skolan orkade jag inte engagera mig. Jag fick tillslut komma till enkurator, men vågade inte säga något eftersom de hotade mig därhemma. Kuratorn fortsatte fråga så jag bröt ihop till slut ochsocialtjänstenblev inkopplad.Jag fick då kommatill ett ungdomshem. Jag var där vid två tillfällen men det var vemodigt. Jag mådde inte bradå jag inte kunde släppa oron för mina småsyskon somfick vara kvar hemma. Jagvisste att de inte blev ordentligt omhändertagna utan mig, så jag flyttade hem igen.

Hela familjen flyttade ut på landet när jag var 16år,mina syskon var 7 år och 3 år.Efter 6 månaderhände det som gjorde att vi barn fickhjälp tillslut. Minmammaknivhöggmin styvfar6 gånger. Båda var påverkadesom vanligt och mamma blev helt svart i blicken och gav sig på honom. Jag fick stopp på det helaså han överlevde trots allt. Min mamma hamnade på Hinseberg i 2 år och 8 månader, sen flyttade de ihop igen och lever fortsatt tillsammans.

Mina syskon komefter den incidententill ett jättebra familjehem. De var öppna, trygga och gynnademinrelationmed mina småsyskon.Jag fick vara där såofta jag ville och det var bra då jag kändeett ansvar för mina småsyskonoch ville ha dem i min närhet så att de visste att jag älskade dem. Jag kom till enannan fosterfamilj men mitt liv var inte lätt efter alla år ien oerhört dysfunktionell familj och de övergreppen jag upplevt.Jag hade själv börjat dricka vid 13 års ålder, och jag började även med droger vid 20 års ålder.

Min äldre brorhade det tufft med drogmissbruk från ung ålder och han har det fortsatt tufft.Han fick ordning på livet ett tag, och fick barn men han och hans fru föll tillbakai missbruk. Deras barn bor idag hos sin mormor och morfar.Min äldre bror har alltid hållit sig lite för sig själv och stängt av, men förstår mer nu i vuxen ålder hans mycket destruktiva beteende. Jag har fått höra i efterhand att min storebror blev sexuellt utnyttjad vid 6-7 års ålder av en bekant till min mamma. Jag minns att mamma ofta skälldepå honom för att han kastade in sina kalsonger som var smutsiga med överföring i en garderob. Han gjorde det för att gömma dem. Jag förstår nu i vuxen ålder varför de var smutsiga. Övergreppen måste varit mycket grova. Den där mannensom hade våldfört sig på min storebrortog livet av sigtillslut.

Min riktiga pappa som jag enbart hälsade på några gångerper årunder en period i barndomensköt sig i huvudet när jag var runt21 år.Han klarade sig men blev halvt förlamad.

Jag har många djupa ärr som jag lever med idag. Jag har fått hjälppå BUP när jag var yngre och jag har pratat med psykolog nu i vuxen ålder. Jag kommer göra det igendå jag känner ett behov av det.Jag tog mig ur mitt destruktiva liv som jag påbörjade med drogmissbruk.

När mina barn kom in i mitt liv bestämde jag mig för att vara nykter. Jag fickförst barn mednågon jag träffat under mitt missbruk men den mannengick tillbaka till sitt missbruk så nu har jag ensam vårdnad för min äldsta dotter. Jag har en ny man och vi har fått en liten tjej tillsammans.Jag har svårtmed närhet och relationer,jaghar fått lära mig att tröstamina barn när de gråter, det kommer inte helt naturligt även om jag älskardemöver allt annat.Jag har lätt att stänga av minakänslor när det blir för jobbigt. Jag har en nära relation med mina småsyskon och min lillebror bor väldigt nära mig. Min äldre bror vet jag inte vart han är just nu, han är tillbaka i sitt missbruk.

Jag önskar att skolan hade agerat tidigare och orosanmält, så vi hade fått hjälp rätt hjälp från socialtjänsten. Jag önskar att de hade lovat att de aldrig skulle säga något till mina föräldrar om vad vi berättade. Vi barn var ofta hungriga och vi var inte i skolan som vi skulle. Det var något de kunde ha uppmärksammat. Utåt sett var jag glad och någon som fick andra att skratta, men jag var i stort behov av hjälp.

Myndigheternamåste se hur barnet mår och uppmärksamma även om det inte syns helt utifrån. Demåste ta BVC och skolans anmälningar på allvar.Socialtjänsten borde absolut göraoplanerade besök.Det är inte verkligheten de kommer få se vid planerade besök. Socialtjänsten måstelyssna på barnenoch tro på deras berättelser. När barnen väl vågar öppna sig så behöver de hjälpdirekt.

När det gäller våra lagar i Sverige, så ärföräldrarätten alldeles för stark. När man har gjort sitt barn illa så tycker jag att man har förlorat sin rätt tillsinabarn.

Om barn inte vill ha umgänge så ska de inte behöva träffa sina föräldrar. Förstblir barnensvikna avsinaföräldrar sen av samhället. Barnensrösterblir inte hörda.På Hinseberg när jag hade umgänge med min mamma såg jag barn som var tvungna att träffa föräldrar som torterat dem. Barnen skrek och protesterade men deblev ändå tvingade till umgänge.

När det gäller allmänheten, så tänker många att det är inte mitt problem, men vi måste alla våga se!