Spädbarnsmorden i Gustavsberg

Det är den förste maj 2002, och en 13-årig pojke har en kompis hemma hos sig över frukost. När de har ätit klart åker mamma Helena för att handla och pojkarna öppnar frysen för att ta vars en glass. De tar ut det största paketet ur frysen och lägger det på diskbänken. Båda pojkarna ser direkt vad döljs i paketet och beslutar sig för att gå till skogen med paketets innehåll.

Under dagen stöter de på några kompisar och berättar för dem att de har hittat något i en låda ute i skogen som de vill visa dem. Vännerna följer med pojkarna till skogsgläntan och tittar i lådan som väntar på dem där. I den ligger ett litet djupfryst spädbarn inlindad i två anspråkslösa handdukar. Synen får en av kompisarna att berätta för sin pappa som larmar polisen och en halvtimma senare ringer en av kompisarnas mammor till Helena och berättar om pojkarnas hemska upptäckt. Helena som förstår vad det rör sig om röjer inte för vännen att hon vart spädbarnet kommer ifrån och efter samtalet går hon till frysen för att bekräfta att ett paket är borta. Till sin son säger hon ingenting.
Senare under dagen hålls förhör med kompisarna hos polisen och Helena följer med sin son och sitter bredvid honom under polisförhöret. Helenas närvaro gör att pojken inte vågar berätta vad han vet för polisen utan vidhåller att han hittat lådan med kroppen i skogen. Hans kompis som varit med honom i hemmet när de fann lådan är honom lojal och säger likadant till polisen.

När Helena och sonen lämnar polisen talar de för första gången med varandra om vad som fanns hemma i familjens frys. Helena säger till sin son att hon har haft det struligt, att de kanske inte längre ska bo kvar där de bor, att barnet var hennes och att barnet var ett missfall. Helena säger till pojken att han inte får berätta något för någon, att det är deras hemlighet. Pojkens klass har tittat på ett program i skolan om fosterhem och han vill inte skiljas från sin mamma. Han håller sitt ord till sin mamma och berättar aldrig för någon. Men det är inte bara ett barn Helena har dräpt och lagt i sin frys. Där finns ett till.

Som liten bor Helena och hennes familj i ett flertal orter i Småland men när Helena är fyra år gammal skiljer sig hennes föräldrar. Mamman flyttar med Helena till Gustavsberg i Stockholm och efter flytten får Helena en fosterfar och två halvbröder. Helenas uppväxt är strulig och hon får dåliga betyg i grundskolan. De låga betygen gör att hon inte kommer in på vårdlinjen hon söker och i stället börjar hon att arbeta. År 1988 är Helena 17 år och blir hon gravid för första gången, en graviditet hon inte upptäcker förrän hon är i sjätte månaden. Detta första barn vill hon väldigt gärna behålla. Hon är övertygad om att det är en pojke men pojkvännen vill inte bli pappa till hennes barn. Redan innan hon föder barnet har hon bestämt sig för att detta barn är hennes allt. Helena bor hemma och hennes mamma förstår vad som är på gång och stöttar Helena genom graviditeten. Mamman var själv endast 15 år när hon fick Helena.

I juli månad 1988 föder Helena så sitt första barn, en son. Efter att barnets föds bor Helena kvar hemma en tid och hittar så småningom en lägenhet till sig och sitt nu ettåriga barn. Hon vikarierar på Domus och får senare ett jobb i en färgbutik efter en anställningsintervju som hennes mamma följer med henne på. Helena har flera yngre vänner som ofta bor hos henne och det hålls ofta fest i hennes lägenhet. Helena gömmer nu i sin mulliga kropp ett andra barn och tror inte att vännerna vet att hon är gravid, men hennes böjda rygg och växande mage har inte undgått vännerna. Vännerna frågar henne men Helena vägrar att säga något. Hon vill inte erkänna att de har rätt, och hon vill inte ha fler barn. Hennes ekonomi är dålig och hon vill inte blanda in sin mamma och pappa i ännu ett barn. 1991 föder hon en liten flicka, socialtjänsten kopplas in och barnets far tilldelas vårdnaden. Helena har förlorat sitt jobb men fortsätter att festa som innan. Då och då träffar hon någon hon blir kär i men förhållandena tar oftast slut efter någon vecka. Under festandet blir Helena gravid igen och 1992 sitter hon på toaletten på ett varuhus när hon känner att barnet kommer.
– Jag får missfall! ropar hon till sin väninna som hjälper Helena att förlösa en liten flicka på toaletten. Helena vill inte ha barnet och säger att hon har det alldeles för struligt för att klara av flickan själv. Hon har redan sin son som hon anser vara hennes allt. I hopp om att barnet ska få bo och leva bra vill hon adoptera flickan till någon som lever på landet med hästar och gård. Flickan blir bortadopterad.

Tiden går och Helena ekonomi förblir dålig och räkningarna släpar efter. Hennes mamma går i borgen för telefonräkningar och hyran, men det räcker inte. Helena nödgar sig att gå till socialkontoret, men det blir första och sista gången hon går dit. Enligt Helena säger socialsekreteraren till henne att ”ska vi behandla dig som en vuxen eller ett barn” vilket gör att Helena blir arg och går sin väg.

Helena vill inte bli gravid igen och använder från och till preventivmedel men under 1996 börjar hon misstänka att hon kanske är med barn i alla fall. Hon har kontakt med en socialsekreterare som hon tycker om men vågar inte berätta för denne att hon ännu en gång är med barn. Inte heller berättar hon för sina föräldrar för hon skäms över att åter vara med barn, skam som även förhindrar henne att söka upp mödravårdscentral. Det som oroar Helena mest är att mamma ska få reda på att hon är med barn. Mammans och Helenas förhållande är äntligen vad Helena alltid önskat att det ska vara och hon vill inte sabotera det genom att berätta om hur det är. När vecka 40 i graviditeten närmar sig skickar hon iväg sonen och uthärdar i tysthet smärtan att föda fram barnet. I stunden barnet kommer ur hennes kropp bestämmer hon sig för att döda det. Liket lindar hon in i handdukar och stoppar ner i en låda för att sedan stoppa in det i frysen.

Två år går och en torsdag i februari månad 1999 åker hennes son på utflykt och stunden han stänger dörren efter sig känner Helena att det hugger till i ryggen. Med en handduk under sig i sängen föder Helena den kommande halvtimman fram ännu ett barn som hon tar livet av. Tillvägagångssättet minns hon inte efteråt. När hon är klar tvättar hon sig och röjer upp för att dölja alla spår för sonen. Hon tänker att hon ska gräva ner barnets kropp i skogen men får panik och stoppar in även detta barn i sin frys. I sin almanacka noterar hon på dagens datum ”sjuk” och två dagar senare är hon tillbaka på sitt jobb. Kropparna ligger kvar och Helena avfrostar aldrig frysen. Kropparna rör hon aldrig men emellanåt tänker hon att hon borde flytta dem eller kanske berätta för någon, men mod till det finner hon aldrig. När hennes son frågar om paketen i frysen som ligger helt synliga säger hon bara ”låt bli”.


Polisen går ut i media och berättar att de i funnit ett litet gossebarn i en skogsglänta, och att gossen har blont år. Polisen vill att mamman ska ge sig till känna och komma till polisen. De säger till media att de är oroliga för att mamman är sjuk och behöver vård. Dagarna går men Helena ger sig inte till känna. Då går polisen ut och ber om hjälp att identifiera två handdukar som babyn varit inlindad i. Handdukarna är märkta med bokstaven S och den ena handduken har tydliga stänk av blod. En grannfru till Helena känner genast igen handdukarna som hon sett hänga i Helenas kök. Hon är vän med Helena och brukar fika hos henne.

Den 16 maj gör polisen en husrannsakan i Helenas lägenhet och finner direkt det andra barnet i Helenas frys, den lilla flickan som fötts 1996. Polisen griper Helena som erkänner vad hon har gjort. En massiv medierapportering drar igång och Helena målas upp för läsarna som allvarligt psykiskt sjuk, påståenden som stärks av uttalanden från psykologer, journalister, advokater m.fl. Den psykiska sjukdom man tillskriver mamman använder man som förklaringsmodell till varför en kvinna kan begå brott som Helenas. Helenas halvbror går ut i media och berättar att hon är barnslig, gärna umgås med yngre och har en mycket yngre pojkvän från västkusten sedan 8 månaderna tillbaka. Man skakar även fram ett uttalande ur Helenas mamma som till media säger:
– Hon har haft flera kortare och längre relationer med män. Preventivmedel kan hon inte sköta, hon glömmer att ta sina p-piller.

Både åklagare och försvarsadvokat begär att Helena ska genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning. Under rättegången råder det olika åsikter om huruvida Helena har någon form av psykisk åkomma. Rättspsykiatrikerna anser inte att Helena har någon allvarlig störning medan Socialstyrelsens rättsliga råd dömer det motsatta. Rätten följer rättspsykiatrins råd och domen blir tre års fängelse för dråp. Efter att domen fällts sitter Helena av sin tid och media tappar intresset men socialtjänst och kommun undersöker hur man kunde ha gjort bättre ifrån sig. Kunde man ha förebyggt händelserna i Gustavsberg? Ja och nej kommer man fram till. Hur det gick med spädbarnen och Helenas son förtäljer inte historien.

Forskare vid Karolinska institutet har granskat samtliga fall mellan åren 1973 och 2008 där pappor eller mammor har dödat dem de ska vårda och skydda. 151 föräldrar, 184 barn. Ett mönster framträder. Depression, psykos eller personlighetsstörning är ofta inblandat. Könet på barnet tycks inte spela någon roll, ungefär lika många flickor som pojkar har dödats.

Det finns en föreställning om att det är kvinnor som har förlorat förståndet som har ihjäl sina barn. En föreställning som inte stämmer. 54 procent av förövarna är män. En omständighet som sticker ut jämfört med andra former av dödligt våld är att över 42 procent av dessa föräldrar tar sina liv i samband med gärningen. Än lever det förfärliga begreppet utvidgat självmord kvar. Förfärligt därför att det skymmer sanningen. Detta är mord, ingenting annat.