Då behöver man se på den breda definition begreppet ”familj” som föräldrar, som FN:s barnrätts-kommitté förespråkar. Kommittén har uttalat följande: ”Begreppet’ ’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor” (artikel 5). Detta går att finna; FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa.
Familjehemsvård är den vanligaste placeringsformen, därav är samhället helt beroende av att privatpersoner öppnar upp sina hem för att ta hand om barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar. Att åta sig rollen som familjehemsförälder är ett oerhört stort och för samhället och utsatta barn livsviktigt åtagande.
Att familjehem ska omfattas av skyldigheter är det ingen tvekan om. Att bra familjehem behöver säkerställas är det heller ingen tvekan om. Det krävs ännu bättre metoder och ett gemensamt nationellt arbetssätt för att hitta bra familjehem som uppfyller det krav som ställs för att kunna få möjlighet att bli familjehem.
Familjehem är ett av de viktigaste uppdrag man kan ha, att ta hand om ett barn som kommer från en dysfunktionell hemsituation och kan ha med sig trauma och andra svårigheter. Med åtagandet följer en lång rad skyldigheter, ofta stora känslomässiga påfrestningar, men inga rättigheter, vilket kanske förklarar varför bristen på villiga och lämpliga familjehemsföräldrar ofta är stor.
Det förekommer dock misstag och oegentligheter även inom offentlig sektor. Därför behöver familjehemmet också ha rättigheter gentemot sin uppdragsgivande myndighet. Förutom rätten till utbildning och handledning har inte familjehem några rättigheter alls enligt nuvarande socialtjänstlag.
Här följer några områden där familjehemmens rättigheter behöver stärkas. Det handlar om familjehemmets rättigheter i förhållande till uppdragsgivande myndighet, inte i förhållande till det rättighetsbärande (placerade) barnet.
Beslut gällande det placerade barnet bör kunna överklagas av familjehemmet.
I de fall meningsskiljaktigheter uppstår mellan socialtjänst och familjehem angående barnets bästa är det myndighetens uppfattning som är överordnad. Rimligt utifrån att uppdrags-givaren det vill säga socialtjänsten bär ansvaret, men familjehemmet träffar barnet dagligen och har därav mer information gällande barnet och hur hen mår än socialtjänsten. Emellanåt finns det skäl även för myndigheter att ompröva sina beslut. Det är idag inte möjligt att familjehemmet kan ifrågasätta sin uppdragsgivande socialtjänsts beslut utan att riskera att det får negativa konsekvenser. Vi menar då beslut när det gäller barnet eller beslut som rör familjehemsuppdraget på annat sätt. Konsekvenserna kan vara att placeringen avbryts med hänvisning till att familjehemmet har samarbetssvårigheter eller att familjehemmets övriga önskemål förbises på annat sätt.
Att det är socialtjänsten, socialnämnden alternativt domstolar och inte familjehem som fattar formella beslut angående barnet är en självklarhet, men familjehem bör kunna överklaga beslut som socialtjänsten tagit men även ingå i en rättsprocess när det gäller det placerade barnet. Familjehemsföräldrarna har varken så kallad partsställning eller rätt till företräde för socialnämnden i övrigt. Beslut om hemflyttning, beslut om omplacering eller umgängesbeslut kan fattas utan att familjehemmet har någon talan och utan att familjehemmet senare har möjlighet att överklaga det beslut som fattas. Inte heller har familjehemmen något inflytande om socialnämnden till exempel försummar att överväga vårdnadsöverflyttning.
Det vi önskar är att familjehem ska kunna framföra sina åsikter och kunna överklaga ett beslut till socialnämnden eller vidare i en oberoende instans/myndighet som kan driva fallet utifrån barnets bästa, och då bara ta hänsyn till barnets anknytning, psykiska mående och vart barnet med största sannolikhet kommer ha ett stadigvarande boende hos och oförändrad nätverks situation. Då det finns meningsskiljaktigheter mellan socialtjänst och familjehem, där familjehemmet anser att socialtjänsten inte tillgodoser barnets bästa och tar barnets perspektiv först då måste detta kunna överklagas.
Detta blir än mer tydligt när barnen är små och inte kan kommunicera helt på egen hand, utan det krävs att familjehemmet berättar om barnets mående till exempel efter ett umgänge eller hur barnet har knutit an till familjen, men även att sakkunniga ska inkomma med deras syn på saken det vill säga BVC, förskola, barnpsykolog och då även med fokus på anknytningsteori som är av yttersta vikt, samspelsutredning med mera. Givetvis går det att ”prata” med små barn men det krävs gedigen kunskap och samtal under en längre tid. Barn måste ofta få ett förtroende innan de vågar berätta vad de känner, eller att de visar på något sätt vad de varit utsatta för eller deras känslor för föräldrarna.
Tyvärr upplever många familjehem att de inte vågar motsätta sig socialtjänsten det vill säga sin uppdragsgivare utan att behöva överväga om det kan innebära för- och nackdelar. Placerade barn är rättighetsbärare och förtjänar att familjehemmet backar upp dem när det gäller deras rättigheter – utan att riskera direkta eller indirekta repressalier. Idag är återföreningsprincipen socialtjänstens fokus, vilket gör att barnets vilja eller anknytning till familjehemmet är sekundärt. Vilket betyder att ett barn som under flera års tid har bott stadigvarande hos sina familjehemsföräldrar och betraktar dem som sina primära anknytningspersoner, med väldigt kort varsel kan bli flyttad tillbaka till sina biologiska föräldrar eller till helt främmande vuxna, utan att familjehemsföräldrarna gjort något fel och utan att de har möjlighet att överklaga beslutet.
I många fall får familjehemsföräldrarna lika starka känslomässiga band till det placerade barnet som till ett biologiskt eller adopterat barn och vice versa. Detta bör beaktas på ett helt annat sätt än idag.
Familjehemmens nuvarande möjlighet att överklaga beslut.
Om Sverige verkligen vill att placeringsformen ska kvarstå och att fler familjer ska öppna sina hem och hjärtan är det hög tid att även familjehem får rättigheter i sin relation till socialtjänsten och i rättsprocesser. Familjehemsföräldrar bör bli hörda och få möjlighet att överklaga beslut om hemflyttning eller omplacering, utan att detta anses underminera de biologiska föräldrarnas rätt. Däremot skulle detta bidra till att alla aspekter kring frågan om vilket beslut som egentligen är barnets bästa blir utredda.
Familjehem kan kontakta IVO och JO om de anser att de blivit felaktigt behandlade av socialtjänsten, men det är ett stort steg att ta. Risken att bli betraktad som ett besvärligt familjehem är överhängande, de riskerar att uppfattas som icke samarbetsvilliga även om de kämpar för det placerade barnets bästa. De riskerar att bli av med barnet som är placerat hos dem, men det kan även leda till negativa referenser som i sin tur kan göra att familjen inte kan ta emot placerade barn från andra kommuner. Sen vet vi att det är sällan som myndigheter som IVO eller JO granskar enskilda fall, och även om de skulle granska ett enskilt fall så ger det inga konsekvenser eller påverkan på beslutet i det enskilda fallet, utan granskningar av IVO och JO ger mer en fingervisning om att socialtjänsten behöver se över sina processer och säkerställa att samma misstag inte upprepas. Dock har då ett barn redan farit illa på grund av det felaktiga förfarandet samt att beslutet ej kommer hävas eller korrigeras.
Därav behövs det ett utomstående organ som kan pröva de beslut som familjehemmet överklagar då de anser eller att barnet själv anser att det inte är för barnets bästa. Alltför många gånger ser vi att de vuxnas vilja och föräldrars rättighet till sitt barn trumfar barnets önskan att få stanna i sitt familjehem, eller små barns anknytning till sina familjehemsföräldrar. Som systemet ser ut idag ska socialtjänsten alltid arbeta för att barnet ska hem, återföringsprincipen är stark. Vi ser dock barn som far oerhört illa av detta, de tvingas till umgänge eller hemflytt som skadar dem både i stunden men även på lång sikt. Kunskapen om anknytningsteorin inom socialtjänsten och inom rättsväsendet är mycket bristfällig, trots att det finns mycket forskning och gedigen kunskap hur skadligt det är med en otrygg anknytning eller att flytta barn från en trygg och etablerad anknytning. Trygga, kärleksfulla och omsorgsfulla vuxna och etablerad trygg anknytning måste väga tyngre än biologi.
Vår uppfattning är att nuvarande system står i strid med principen om barnets bästa. Familjehemsföräldrarna är i många fall de personer som har mest information om barnet och som känner barnet bäst. I kraft av detta borde det ligga i barnets intresse att familjehemsföräldrarna hade en röst kring stora och avgörande beslut kring barnets liv.
Oberoende instanser för att överklaga beslut gällande placerade barn.
I Sverige idag finns ingen offentlig oberoende part som har ett övergripande uppdrag att utreda och driva enskilda ärenden från barn och unga inom olika områden, såsom exempelvis, frågor om barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL, vårdnad, boende och umgänge. Vi anser att det bör inrättas oberoende barnombud dit barn och unga som fått sina rättigheter kränkta kan vända sig med frågor samt för att få stöd och hjälp i att klaga och driva deras frågor när det handlar om rättighetskränkningar. Om barnet är i den ålder där de själva inte kan ta kontakt bör någon i barnets närhet kunna vända sig dit för att få en bedömning om ett barnombud ändå kan driva frågan utifrån barnets bästa och att barnets rättigheter ska tillgodoses. De som vi syftar på är vuxna i barns närhet utöver vårdnads-havare, vilka kan vara familjehem, annan närstående familj, förskola, skola med flera. Detta blir relevant för små barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL och inte kan kontakta en offentlig oberoende part, och där socialtjänsten eller rättsväsendet inte agerar utifrån barnets bästa, här behöver någon annan likt familjehem kunna lyfta detta till ett en instans som tar fallet enbart utifrån barnets rättigheter och barnets bästa. Det sker tyvärr beslut både inom socialtjänsten och inom domstolar där barn inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det kan röra sig om umgänge eller där barnet ska flytta hem till biologiska föräldrar trots att barnets bästa inte är att flytta till sin ursprungsfamilj, bland annat på grund av trygg och stark anknytning till familjehemmet, eller där barnet förlorar sin rätt till sina trygga och viktiga omsorgspersoner då kontakt med familjehemmet i vissa fall bryts helt vid hemflytt.
Behovet av att utreda möjligheterna att inrätta ett oberoende barnombud lyfts även fram i betänkandet ”Barns och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU” (SOU 2015:71). Utredningen lyfter att mycket talar för att det behövs en oberoende instans dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks och att det därför är angeläget att utreda frågan.
Det finns både praktiska och formella begränsningar för barn i rättsliga processer. Även om det formellt sätt finns klagoinstanser i vårt samhälle idag, finns det utöver de praktiska hindren såsom att förfarandet inte är barnanpassat, finns det även det formella hindret när en omyndig vänder sig till en myndighet eller domstol. Det handlar om att en minderårig inte har full rättskapacitet och att vårdnadshavaren har ett ansvar och en rätt att företräda barnet i kontakt med myndigheter och domstolar. Barn har som alla människor, oavsett ålder, rätt att vara part i en rättsprocess eller ett myndighetsförfarande (det vill säga är partsbehörigt), men saknar rätten att fullt ut föra sin egen talan (det vill säga processbehörighet). I stället tillkommer processbehörigheten barnets ställföreträdare, som vanligtvis är barnets vårdnadshavare. Det innebär att barnet är beroende av att vårdnadshavaren initierar processen, företar processhandlingar i barnets namn och överklagar ett beslut eller en dom som går barnet emot. Huvudregeln är att vårdnadshavaren är barnets ställföreträdare, om barnet har två vårdnadshavare gäller det båda vårdnadshavarna gemensamt, fram till dess att barnet blir myndigt.
Den som företräder barnet, vårdnadshavaren eller en särskilt utsedd ställföreträdare agerar för barnets räkning utan att vara bunden av barnets godkännande. Processhandlingar som ställföreträdaren företar sig i processen blir däremot bindande för barnet. I ärenden hos dagens centrala klagoinstanser finns det inte någon särreglering som medför att en oberoende ställföreträdare för barnet utses. Det innebär att det, i de fall där barnet inte bedöms vara moget att ta egna beslut, är barnets vårdnadshavare som företräder barnet. Detta blir ytterst problematiskt då en del barn och unga inte har en vårdnadshavare som har förmågan eller viljan att se till barnets bästa. Denna problematik blir till exempel tydlig i de fall där barnet är omhändertaget enligt LVU eller i utmanande vårdnadstvister.
Nedan är en berättelse ur verkligheten för att exemplifiera där barnets starka anknytning till familjehemsmamman är sekundärt. Detta fall utreddes av IVO och där socialtjänsten fick skarp kritik för sitt agerande och beslut. Dock har beslutet ej förändrats utan kvarstår.
Leos berättelse – ett fall från verkligheten
Leo säger till sin familjehemsmamma Linda sedan fem år tillbaka: ”Varför får jag inte stanna hos dig mamma, varför lyssnar ingen på vad jag vill?” Leo blev placerad hos Linda när han var två år gammal och då var han ett mycket trasigt litet barn. Leo hade ingen trygg anknytning till sin biologiska mamma och han förväntade sig ingenting av vuxna. Den biologiska mamman hade gett honom bristfälligt med mat och han hade spenderat sina dagar i en gåstol. Leo hade ingen erfarenhet av närhet eller kärlek.
Den biologiska mamman har för socialtjänsten själv berättat om hur hon nattade Leo på kvällarna. Hon stängde in honom i hans rum och höll i dörren medan han grät och försökte förmå henne att öppna dörren. Till slut somnade han av utmattning. Mamma tyckte själv att detta var en bra metod då han till slut lade sig för att sova utan att kräva något av henne. Hon kritiserade senare familjehemmet för att ha gjort Leo otrygg genom att han ville ha sällskap när han skulle somna. När Leo somnat gick mamman ofta ut på stan för att träffa män och roa sig. Hon lämnade sin lille pojke hemma helt själv.
Socialtjänsten gav den biologiska mamman många chanser och satte in olika former av stöd, men till slut blev lille Leo omhändertagen enligt LVU och hämtades akut från förskolan för att placeras hos Linda. De handläggare som hämtat Leo på förskolan, en handläggare och en konsulent, kom till Linda med den lilla pojken. Konsulenten åkte till en affär och köpte en pipmugg och lite annat och sedan ansåg de överlämningen som klar och åkte igen.
Linda tog emot en liten pojke som bara sprang runt och uppgav höga tjut, han gav ingen ögonkontakt, rev allt papper han hittade i små bitar och han visste inte sitt namn. Leo hade tur som kom till ett familjehem som kunde förstå och tillgodose hans speciella behov, Linda är utbildad och har jobbat med barn med NPF-diagnoser, så hon förstod snabbt hans problematik. Leo utreddes senare och fick en autismdiagnos. Hos Linda fick Leo lugn, stabilitet och kärlek. Han utvecklades snabbt, började prata och blev otroligt kärleksfull. Han knöt an till hela familjen och kallade de andra barnen för storasyster och storebror. Autism är inget som försvinner, men Leo utvecklades så väl att de autistiska dragen knappt var märkbara. Kanske för att hans autism kraftigt förstärkts under hans biologiska mammas försummelse av honom. Umgängen med den biologiska mamman var inte regelbundna då hon ofta kunde utebli utan förvarning. Leo visade inga känslor eller intresse för sin mamma, men han var tvungen att fortsätta åka på umgänge de gångerna hans biologiska mamma önskade det.
Den biologiska mamman blir sambo med en man från en närbelägen flyktinganläggning och får ytterligare ett barn med honom. Socialtjänsten låter det här barnet vara kvar då de anser att mannen kan tillgodose bebisens behov.
En dag hämtar Linda Leo efter ett umgänge och hon frågar då som hon brukar göra hur Leo har haft det. Då berättar Leo att mammans nya sambo har misshandlat honom, han har slagit honom i huvudet och trampat på hans huvud när han legat på golvet samtidigt som han gjorde ett ”skära av halsen tecken” mot honom. Leo är nu snart sex år gammal och Linda anmäler omedelbart händelsen till socialtjänsten som avbryter umgänget under en kort tid. Mamman flyttar då ifrån sambon och är utan bostad under en tid.
Fem månader senare har mamman bostad igen och umgängena med Leo har återupptagits. Socialtjänsten beslutar kort därefter att den biologiska mamman ska få tillbaka vårdnaden om Leo. Socialtjänsten menar att mamman nu gjort tillräckliga förbättringar, trots inget egentligen förändrats och allt påskyndas för att skolstarten närmar sig.
Leo vill inte, han är rädd för sin biologiska mamma och älskar sin familjehemsmamma Linda som sin mamma. Han är förtvivlad att han måste lämna sitt familjehem. Linda får försöka hjälpa honom och prata positivt om ”hemflytten” som väntar. Under de första sju månaderna som Leo bor hos sin mamma är Linda kontaktfamilj åt Leo och får hämta och lämna honom varannan helg. Leo är ledsen varje söndag då han ska tillbaka. Han räknar ofta högt upp hur många dagar det är tills de får kramas igen. Efter sju månader som kontaktfamilj får Linda ett samtal från Leos handläggare som meddelar ”vi säger upp dig idag med en månads varsel, du kommer inte kunna träffa Leo fler gånger, familjen har fått flytta akut på grund av ett påstått hot från den förra sambon och lever nu med skyddad identitet.”
Linda får bara prata med Leo vid enstaka tillfällen på telefon under de följande två månaderna. Linda var anlitad som familjehem via ett privat bolag som hyrdes in av Leos kommun. Konsulenten som är familjehemmets kontakt gör en anmälan till socialtjänsten i den nya hemkommunen när det visat sig att Leo inte fått börja i skolan trots att det gått flera månader efter den sekretessbelagda flytten. Den biologiska mamman blir ursinnig för anmälan och lägger all skuld på Linda vilket resulterar i att all kontakt mellan Leo då sju år och hans familjehemsmamma avbryts med omedelbar verkan. IVO har granskat fallet och de har riktat kritik mot kommunen och socialtjänstens agerande. Det förekommer allvarliga brister på flera punkter. Det saknas dokumentation, ingen har pratat med Leo och låtit honom höras, i Leos utredning som låg till grund för hemflytten ha handläggarna har till och med utelämnat misshandeln som Leo utsattes för av mammans sambo. Nämnden visste inget om detta när de biföll socialtjänstens önskan att flytta hem Leo.
IVO menar att Leo aldrig borde ha flyttats från sitt familjehem där han bott två tredjedelar av sitt liv och som har en stark, trygg anknytning med ett stort nätverk. IVO:s slutsats spelar tyvärr ingen roll för Leo. Det enda IVO begär av kommunen är att de ska se till att liknande misstag inte sker igen. Leo lämnas där han är, utan uppföljning. Familjehemsmamman är oerhört orolig för Leo och vet inte var hon ska vända sig för att ta reda på om han verkligen har det bra.
Leo befinner sig i en situation där hans ålder gör att han inte kan vända sig till någon instans för att få hjälp att driva sina rättigheter, hans rättighet till sitt familjeliv enligt artikel 16 i barnkonventionen, som innefattar bland annat familjehem. Hans bästa torde även i detta fall grundas i hans anknytning till familjehemmet och riskerna som finns gällande hans välbefinnande både psykiskt och fysiskt vid en separation. Här går även IVO in och visar på att socialtjänsten har gjort fel, men ingen ser till att Leo kommer tillbaka till sitt familjehem. Vem driver då hans rättigheter? I detta fall anser vi att familjehemmet utifrån beslut från IVO, borde kunna vända sig till ovan nämnda klagoinstans för barn som skulle kunna driva fallet rättsligt utifrån Leos perspektiv för att få hans rättigheter tillgodosedda.
Familjehemmens trygghet och kommunernas skyldighet
IVO fick den 11 mars 2021 i uppdrag att upprätta och tillgängliggöra ett nationellt register över HVB och stödboenden för barn och unga samt SiS särskilda ungdomshem. Syftet med uppdraget är att stärka kommunernas kännedom om en viss verksamhet före placering, för att exempelvis undvika att barn och unga placeras i en miljö som är olämplig. Ett upprättande av ett nationellt register över familjehem och jourhem skulle kunna fylla en motsvarande funktion. Med en bättre kunskap om varje familjehem inför ett barns eller en ung persons placering kan dessutom matchningen underlättas och sammanbrott förebyggas. Samtidigt behöver det beaktas hur ett sådant register förhåller sig till den personliga integriteten hos familjerna och viljan att bli familjehem eller jourhem. Riksdagen delar denna bedömning och har tillkännagivit för regeringen det som utskottet anför om ett nationellt register över familjehem (bet. 2020/21:SoU19 punkt 18, rskr. 2020/21:187). Enligt tillkännagivandet bör ett nationellt register över familjehem införas (bet. 2020/21:SoU19 s. 30). Ett sätt att kvalitetssäkra familjehem och jourhem kan vara att införa en licensiering av hemmet.
För licensiering skulle det exempelvis kunna ställas krav på utbildning, fortbildning och kontinuerlig utvärdering. Riksdagen är av samma uppfattning och har tillkännagivit för regeringen det som utskottet anför om licensiering av familjehem och jourhem (bet. 2020/21:SoU19 punkt 19, rskr. 2020/21:187). Enligt tillkännagivandet bör det införas en licensiering av familjehem och jourhem (bet. 2020/21:SoU19 s. 30). Utredaren ska därför: − analysera behovet av och förutsättningarna för att upprätta och tillgängliggöra ett nationellt register över familjehem och jourhem med hänsyn tagen till olika aspekter, särskilt integritetsskyddet för enskilda, 21 (23) − beskriva hur ett sådant register kan användas, − analysera behovet av och förutsättningarna för ett införande av licensiering av familjehem och jourhem, och − föreslå de åtgärder eller författningsändringar som bedöms lämpliga.
För att de placerade barnen ska ges samma möjligheter ställs även andra aspekter på sin spets utöver uppdraget. Dilemman kring praktiska formaliteter som vårdnadshavare tar för givet sker ständigt för familjehem. Det handlar om samhällets stöd till förälder/vårdnads-havare för att kunna ge barnet trygghet och omsorg. Det handlar även om relations-skapande, möjlighet att som förälder kunna gå ner i arbetstid, ta ut dagar under barnets 12 första år, med anledning av att barn anses vara i behov av denna trygghet som ges via föräldrarna, för att ge barn goda uppväxtvillkor. För att föräldrar ska kunna vara hemma är det Försäkringskassan som i dagsläget ger detta ekonomiska stöd via föräldraförsäkringen.
Enligt Föräldraledighetslagen 1§
Vilka som omfattas av lagen
1 § En arbetstagare har som förälder rätt till ledighet från sin anställning enligt denna lag. I vissa fall har även en annan arbetstagare rätt till ledighet.
Med förälder likställs följande personer:
1. förälders make som stadigvarande sammanbor med föräldern,
2. förälders sambo,
3. särskilt förordnad vårdnadshavare som har vård om barnet,
4. den som efter socialnämndens medgivande har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera barnet (blivande adoptivförälder), och
5. den som har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om barnet (familjehemsförälder).
Familjehemmet har i sitt uppdrag tagit över den dagliga omsorgen för barnet, likställs som förälder även enligt lag men har trots inget ekonomiskt stöd utöver arvode och omkostnads-ersättning som Socialtjänsten står för. Försäkringskassan är fullt medvetna om att familjehemsförälder har rätt enligt ovanstående lag att ta ledigt men hänvisar till socialtjänsten för eventuell ersättning. Socialtjänsten i sin tur nekar ersättning i de flesta fall men det finns kommuner där ersättning har betalats ut. Barnets möjligheter att få vara hemma med sina viktiga omsorgspersoner, dvs familjehemsföräldrar är alltså helt beroende på vem som handlägger ärendet. Socialtjänsten hänvisar till familjehemmens semester-dagar, vilket är ett rättsvidrigt förfarande då dessa dagar är ca 30 per år och person, jämfört med 480 per föräldrapar fram till barnet fyllt 12 år. Det innebär i praktiken att placerade barn INTE har samma förutsättningar, varken ekonomiskt som känslomässiga möjligheter att erhålla goda uppväxtvillkor. Ekvationen enligt ovan går givetvis inte ihop.
Det finns dessvärre många familjehem som vittnar om känslan av skuld och skam så fort ersättning tas upp. En ersättning som ska täcka upp för samtliga kostnader för det placerade barnet samt en ersättning för uppdraget. Ett uppdrag där avtal skrivs, vilket i sin tur gör att det inte bara handlar om Socialtjänstlagen utan även Avtalslagen. Många bedömningar från ansvariga handläggare handlar om tyckande och tänkande, ett lotteri, istället för saklig grund och bedömning kring ersättningar som betalas ut. Det framkommer att många familjehems-sekreterare saknar kompetens kring upprättande av avtal, att läsa Sveriges Kommuner och Landstings cirkulär för ersättningar på ett korrekt sätt. Brist på kompetens eller arbetsbelastning sägs ligga till grund för att revideringen av avtal glöms göra årligen. Många familjehem saknar även skriftliga uppdrag.
Familjehemmen saknar anställningstrygghet, arbetsrättsliga förmåner som försäkringar, A-kassa och tjänstepension.
Många familjehem som tar emot små barn som kräver att någon av familjehemsföräldrarna är hemma på heltid under en längre tid. Ersättning betalas ut för lönebortfall men i övrig saknas arbetsrättsliga förmåner. Den familjehemsförälder som är hemma med barnet måste på egen hand se till att avsätta pengar för sin tjänstepension, då Socialtjänsten inte täcker upp för detta. Eftersom familjehemmen har ett uppdrag och inte en anställning är den ersättning som betalas ut INTE A-kassa påverkas. Familjehemmen har arvode, då de är uppdragstagare åt uppdragsgivaren kommunen. Det saknas anställningstrygghet då många avtal som skrivs är bristfälliga eller har ömsesidig kort uppsägningstid, vanligtvis en månad. Det innebär att familjehemmens möjlighet att planera är mycket begränsad. Frågan att se över familjehemmens arbetsrättsliga ställning har varit uppe förs diskussion i riksdagen men ännu har inga förändringar gjorts. Vi önskar att familjehemmets uppdrag ska ses som arbete, för att familjehemmen ska erhålla sociala, ekonomiska och arbetsrättslig trygghet som andra arbeten. Om familjehemmen erhåller lön för det uppdrag de utför bör de även ha rätt till försäkringsskydd som anställning generellt ger, dvs sjukförsäkring, pensionsförsäkring, olycksfallsskydd och arbetslöshetsförsäkring. Även semesterersättning bör erhållas. Vi önskar att familjehemmen har rätt att ansluta sig fackligt.
Familjehemmen saknar juridisk rättighet enligt lag och kan då inte heller få sitt ärende granskat av IVO.
IVO bekräftar i samtal 220118 att de inte går in och granskar hur enskilda kommuner hanterar och bemöter enskilda familjehem. IVO poängterar att de riktar sin tillsyn till verksamheten, kring rutiner och handläggningsförfarande. Det vi önskar är att familjehemmens rättsliga ställning stärks, att som part i ett ärende kunna framföra och få sina åsikter och synpunkter tagna på allvar. Familjehemmen bör ses som tillsynsmyndigheternas förlängda arm, där tillsynsmyndigheterna bör ta informationen familjehemmen ger på största allvar. Familjehemmen har mycket god insyn kring kommunernas förfarande och deras åsikter bör således tas på största allvar. Detta som en del i ett nödvändigt kvalitets och förändringsarbete. Många familjehem vittnar om att de gånger de för barnets talan, påpekar att det placerade barnet inte mår bra av exempelvis umgängen med biologisk förälder, att saker behöver ändras för barnets skull, dvs att socialtjänsten behöver se över ärendet, får familjehemmet i stor utsträckning indikationer på att de har samarbetssvårigheter. Vi önskar att denna tystnadskultur ska bli föremål för tillsyn från högre instans då det självfallet påverkar såväl det placerade barnet som familjehemmet. Nödvändig information för att barnet ska utvecklas och må bra riskerar att tystas, familje-hemmen vågar inte ta upp saker med en överhängande risk att bli av med sin placering. Risken för sammanbrott ökar om familjehemmets rättsliga ställning, möjlighet att vara part i målet inte realiseras.
Vi behöver säkerställa fler bra familjehem men vi behöver också se till att ta hand om dem för att de ska stanna kvar och fortsätta sitt livsviktiga uppdrag.
Förslag framtagna av Brinn för barnen i samarbete med Lilla Hjärtat vänförening.
Textförfattare
Jessica Ivarsson Ordförande i Brinn för barnen
Anna Wemfors socionom i Brinn för barnen
Brinn för Barnen
Ideell förening
Organisationsnummer:
802535-4039
Har du frågor?
info@brinnforbarnen.se
Stöd vårt arbete!
SEB 5255 10 791 95
Swish: 123 380 92 58
Copyright © 2022 Brinn för Barnen – all rights reserved
