VÅRT ARBETE

Berättelsen om Nilla

Allting började med ett privat meddelande på en av våra sociala medier kanaler. En ung kvinna som delar en liknande historia som så många andra barn vi i Brinn för barnen får höra om. Kvinnan undrar vad mer hon kan göra för att hjälpa till. Hon delar de utsatta barnens berättelser och skriver under de namninsamlingar hon anser strider mot barns rättigheter och i meddelandet skriver hon orden som ger mig rysningar:

“Jag är själv ett av alla de barn
som föddes med abstinens
och omhändertogs vid födseln”

Nilla Gustavsson, det är så hon identifierar sig och det är namnet som gett henne en större självkänsla och en känsla av tillhörighet med det familjehem som hon placerades i endast sju dagar gammal. Nilla heter egentligen någonting helt annat på papper.

Nillas berättelse börjar våren 1998, en kvinna befinner sig på Sergels torg även kallad “plattan” i Stockholm. Hon är väldigt drogpåverkad och omhändertas enligt LVM (lagen om vård av missbrukare). När polisen omhändertar kvinnan är hon höggravid och har färska sticksår på kroppen. Kort därefter föds Nilla en månad för tidigt och med abstinens efter moderns aktiva missbruk som pågått genom hela graviditeten. Efter förlossningen ber kvinnan om att få gå ut och röka och det är sista gången personalen ser henne. Kvinnan avviker och kvar på neonatalavdelningen väntar den nyfödda lilla flickan och i journalerna kan man läsa att Nilla har en halvbror som omhändertogs enligt LVU kort efter födseln. 

När Nilla är sju dagar gammal har båda hennes biologiska föräldrar övergivit henne. De varken kan eller är villiga att ta hand om henne, båda två befinner sig i ett tungt missbruk. Nilla är nu omhändertagen enligt LVU och placeras hemma hos Cathrine och Daniel, i familjen finns också tre stycken äldre pojkar. Det är här, hemma hos familjen Gustavsson som Nilla kommer ta sina första steg, lära sig prata och tillbringa sina första nio år i livet. Socialtjänsten uppmuntrar familjen att kalla henne för och låta henne själv kalla sig “Nilla Gustavsson” ur ett anknytningsperspektiv, detta är någonting som socialtjänsten senare helt kommer motsätta sig när Nillas familjehemsplacering hemma hos Gustavssons plötsligt får ett abrupt avslut. 

“Mina biologiska “föräldrar” var missbrukare, kan kalla dom för hon och han för att inte blanda ihop med de som faktiskt är mina föräldrar”

När Nilla är sju år gammal avlider den biologiska modern till följd av sitt missbruk men Nilla tvingas fortfarande till umgänge med sin biologiska pappa mot hennes egna vilja men när hon är tolv år gammal avlider även han till följd av sitt missbruk. I och med den biologiska faderns bortgång så blir då Nilla helt utan vårdnadshavare och en god man utses. Den goda mannen som utses är bosatt utanför Sveriges gräns vilket resulterade i att Nilla aldrig haft någon varken fysisk eller telefonkontakt med denne.

När Nilla är nio år skiljer sig Cathrine och Daniel, vid den här tidpunkten har också hennes äldsta bror drabbats av missbruksproblematik. En ny utrednings görs på grund av de nya familjeförhållandena och den uppkomna problematiken. Socialtjänsten beslutar då att avsluta Nillas familjehemsplacering hemma hos familjen Gustavsson efter nio år, det här blir också den sista gången som Nilla träffar och pratar med mannen hon anser vara hennes pappa, Daniel. 

Beslutet raserade hela Nillas och familjens värld och beslutet föranledde ytterligare problematik inom familjen. Cathrine börjar här bedriva en lång kamp av överklaganden och hårt kämpade för att få tillbaka den lilla flickan hon haft i sin famn sedan hon var sju dagar gammal, men det var förgäves. Nillas placeras nu i ett nytt familjehem, inte långt från hennes familj. Enligt lagen om LVU så ska en omplacering alltid vara till det bättre för barnet men den nya placeringen var en enkelbiljett rakt ner i något som verkade vara ett bottenlöst hål för Nilla. 

Det nya familjehemmet vägrade att kalla henne för Nilla utan använde istället det namnet som stod på socialtjänstens papper. Efter en händelse inom familjehemmet så talade de även om för Nilla att familjen enbart tagit emot henne för pengarna de tjänade på att ha henne placerad hos sig.

“De försökte radera hela min identitet genom att säga att min familj inte var min familj.”

Under 2008 försöker Daniel upprepade gånger att få kontakt med Nilla, men socialtjänsten hänvisar till kontakt med familjehemmet. Daniel försöker ringa familjehemmet två gånger i rad men familjehemmet säger till Daniel att Nilla inte vill prata med honom och enligt Nilla själv så fick hon aldrig ens frågan. Daniel ringer då åter till socialtjänsten och är upprörd på det nya familjehemmet och försöker förmedla till handläggaren att han tror att familjehemmet indoktrinerar Nilla, han tror inte att hon inte vill prata med honom.

“Jag var alltid pappas flicka som liten, 
jag älskade honom och min familj gränslöst.”

Daniels upprepade försök att få kontakt med Nilla är förgäves och under 2009 avlider han till följd av cancer. Nilla informeras om Daniels bortgång omkring två veckor efter hans död. “De sa bara kallt till mig att din fosterpappa har dött och du ska på begravning.”

Nilla får under tiden i det nya familjehemmet träffa Cathrine tillsammans med socialtjänsten några få gånger per år, någon timme åt gången men när Nilla själv uttrycker att hon skulle vilja vara ensam med Cathrine och sova hos henne avbryts umgänget helt och även i skolan övervakas Nilla av lärarna för att hon inte ska kunna ta kontakt med Cathrine och Daniels biologiska barn, de pojkar som Nilla ser som sina bröder. När Nilla är tretton år skapar hon ett hemlig facebook konto för att kunna ha kontakt med Cathrine och bröderna utan det nya familjehemmets vetskap men några veckor innan Nillas fjortonårsdag blir hon oförsiktig och glömmer sin mobiltelefon i bilen, inloggad på det hemliga kontot. Konsekvenserna för Nillas handlade var klara, hon blev fråntagen sin mobil, sin dator och fick inte längre tillåtelse av familjehemmet att gå till skolan och efter en tid började klasskamraterna bli oroliga för Nilla och kontakta Cathrine då det uttryckte en rädsla för att hon inte längre skulle vara kvar i livet. Nilla fick rumsarrest och idag vet hon inte hur länge hon satt på sitt rum, “det var så ljust ute så jag visste inte skillnad på dag och natt.

“Jag skrev i en dagbok vad jag trodde och
 vilken dag jag trodde att det var. ”

Under den här perioden började Nilla få tankar om att ingen ville ha henne i sitt liv och att hon inte tillhörde någon. Hon började tro att hennes liv inte var någonting värt och frågade sig själv om det ens var värt att leva. Tillslut kom socialtjänsten och besökta familjehemmet och Nilla, där och då bestämde hon sig för att berätta allt. Nilla omplacerades då direkt till ett jourhem och sedan placerades hon enligt sitt egna önskemål hos Cathrines bästa väninna som också var familjehemsförälder. Nilla blev kvar i det tredje familjehemmet tills dagen hon flyttade hemifrån, hon beskriver en tacksamhet till familjehemmet som hjälpte henne läka och ge henne en chans att få må bra igen. Från den dagen fick hon rätten att upp kontakten med de personer hon ser som sin familj igen, sin mamma och sina bröder men tiden med sin pappa kan hon aldrig få tillbaka eller ta igen. 

“Jag kommer aldrig kunna förlåta socialtjänsten eller det

familjehemmet som jag bodde i från nio års ålder upp till fjorton”

Hur känner du idag när du ser att andra barn tvingas uppleva liknande som du? 

Jag tycker att det är fruktansvärt. Tycker det strider mot deras mänskliga rättigheter – Barnkonventionen ska finnas och följas av en anledningen men än idag sätts inte barnets bästa i fokus, vilket lett och tyvärr kommer leda till bland annat livslånga trauman men även dödsfall och självmord. Jag själv tyckte att det kändes som att soc ägde rätten över mitt liv och att jag bara var en egendom som de kunde göra vad de ville emot för jag själv hade ingen talan. 

Om du fick stå framför våra politiker idag, vad skulle du då säga? 
Det är mycket som jag skulle vilja ha sagt. Först och främst skulle jag frågat hur många barns liv som ska äventyras innan det blir lagändringar som ger barnen den uppväxt de förtjänar. Sen hade jag även velat fått dem att inse att blodsband inte automatiskt betyder familj. Har man växt upp i ett familjehem så knyter man an till de som om de vore ens egna kött och blod, då ska ingen ha rätt att ta den tryggheten ifrån en. När det gäller barn som kan tala för sig själva så måste de börja lyssna på barnet och barnets ord måste väga tyngst. Har man som i mitt fall tagit droger under graviditeten eller efter så bör man förlora rätten till att vara förälder, det kanske låter hårt men återigen måste barnets bästa sätts i fokus och sluta äventyras och det är nu! Jag kan tyvärr inte ändra på det som jag eller många fått genomlida men jag vill inte att ett enda barn ska behöva gå igenom liknande igen.

Text skriven av: Alexandra Toth – Brinn för barnen.