VÅRT ARBETE

”JAG KAN INTE BARA STÅ TYST OCH SE PÅ”

Socialsekreteraren Jeremiah Karlsson berättar att bristerna inom socialtjänsten är så stora att de inte kan hjälpa alla utsatta barn. Hans förhoppning är att den här intervjun får fler att våga stå upp för och höja sin röst för de mest utsatta i vårt samhälle – nämligen barnen.

Jeremiah Karlsson är socialsekreteraren som i flertalet debattartiklar riktat hård kritik mot sin egen arbetsplats, socialtjänsten. I december, för drygt en månad sedan, sa han upp sig.

– Jag orkade inte mer. Jag har höjt rösten för att påvisa bristerna inom socialtjänsten. Jag har hoppats på ett gensvar, en förbättring. Men ingenting händer. Och under tiden fortsätter många barn att fara illa, barn som skulle kunna ha fått hjälp om vi hade en fungerande socialtjänst, säger Jeremiah Karlsson.

Jeremiah Karlsson tog sin socionomexamen 2010. Sedan dess har han arbetat på både behandlingshem, utredningshem, asylboende och på socialtjänsten, de senaste åren som utredare inom socialtjänsten i en kommun i södra Sverige.
– Jag visste inte vad jag ville jobba med när jag började min utbildning, jag visste bara att jag var intresserad av både samhällsfrågor och psykologi och då var socionomutbildningen ett bra val. När jag sedan insåg att jag ville jobba med att hjälpa människor, då kändes barn och deras familjer som rätt väg, där kunde jag göra skillnad, säger han.

Under utbildningen gjorde Jeremiah Karlsson praktik på ett socialkontor och fick då en väldigt positiv syn på yrket. Han beskriver en stöttande och engagerad kultur som möjliggjordes av ett sunt ledarskap.

– Det var en rätt radikal arbetsplats, har jag förstått så här i efterhand. Det var många omhändertaganden och placeringar av barn, något som jag inte har upplevt på samma sätt sedan dess. Normen är ju annars att vi som socialsekreterare i mesta möjliga mån ska arbeta för att barn ska bo kvar hos sina biologiska föräldrar. Något som verkligen är på gott och på ont, beroende på hemmiljö och situation. En del familjer klarar sig med stöd, medan andra barn borde blivit omhändertagna för länge sedan, säger han.

Jeremiah Karlsson arbetar huvudsakligen (han slutar sin nuvarande tjänst i mars) med utredningar som rör äldre barn, från 13 år och uppåt. I sitt arbete träffar han barn som av olika anledningar mår dåligt, far illa och ibland utgör en fara för sig själva. Finns det en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling kan det bli tal om att tvångsomhänderta barnet enligt LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det finns två typer av LVU: beteendefall – där barnet utgör en fara sig själv, samt miljöfall – där det föreligger omsorgsbrister av olika slag i hemmiljön.

Vad krävs då för att ett barn ska omhändertas enligt LVU?
– I beteendefall kan det handla om att barnet, eller ungdomen för det är ofta äldre barn, skadar sig själv på olika sätt, exempelvis genom droger, kriminalitet eller annat destruktivt beteende. När det gäller miljöfall är det en väldig bredd. Det kan exempelvis vara att föräldrarna missbrukar, att det förekommer våld inom familjen eller att föräldraförmågan brister rejält. Jag säger rejält, för som förälder kan du brista på ganska många punkter i din föräldraförmåga utan att ditt barn omhändertas. Sedan ska det ju såklart finnas bevis. Det räcker inte bara med att vi får in en anonym orosanmälan om att en förälder missbrukar, såvida inte föräldern bekräftar det förstås, men ofta står ord mot ord. Så vi pratar med förskolan, skolan, BVC, tandhälsan och barnpsykiatrin, ja de yrkesgrupper som träffar barnet i fråga. Detta för att kunna få en bredare bild kring barnets mående, förklarar Jeremiah Karlsson.

Han tillägger dock att LVU sällan är något man tar beslut om i en handvändning.
– Först ska barnet och familjen utredas, sedan ska vi konstatera om det finns underlag för ett eventuellt omhändertagande. Därefter ska förvaltningsrätten ta ett beslut om ett LVU. Ibland är ett LVU nödvändigt, medan det andra gånger är bäst för barnet att bo kvar hemma med rätt stödinsatser. Men det beror även på barnets ålder. Större barn kan vi ju ofta prata med. Med små barn däremot, där måste vi vara deras röst. De är totalt utsatta och kan riskera livet i fel omvårdnad, vilket också har skett flertalet gånger, såsom med exempelvis Yara och Lilla hjärtat. Där har ju felaktiga beslut kostat dessa barn deras liv, säger Jeremiah Karlsson. (Både Yara och Esmeralda, även kallad Lilla hjärtat, dog trots flera orosanmälningar kring deras hemmiljö och mående, reds anm).

Under 2015–2017 genomförde Arbetsmiljöverket en stor tillsyn av socialsekreterares arbetsmiljö som kom att omfatta 50 procent av Sveriges socialtjänst. Resultatet sammanställdes i projektrapporten ”Socialsekreterares arbetsmiljö” (2018). I den står bland annat följande att läsa: Tillsynen har visat på allvarliga signaler på ohälsosamma arbetsmiljöförhållanden. Arbetet inom socialtjänsten innebär en mängd olika riskområden inte minst inom det organisatoriska och sociala arbetsmiljöområdet.

Jeremiah Karlsson är inte förvånad. För en månad sedan valde han att säga upp sig från sin tjänst som socialsekreterare, delvis i protest mot hur arbetssituationen ser ut på många socialkontor i Sverige. Men han har höjt sin röst innan. De senaste åren har han i flera publicerade debattartiklar beskrivit en socialtjänst med ett enormt högt tryck, otillräckliga resurser, avsaknad av struktur, rutiner och ledarskap samt med snäva budgetramar som innebär att barn och familjer inte får den hjälp de behöver.

– Förra året hade jag ett tiotal kollegor som bytte tjänst inom organisationen eller sa upp sig. Det här yrket är väldigt psykiskt krävande, och då menar jag inte främst den utsatthet som vi möter i yrket, utan att vi inte har möjlighet att göra ett bra jobb. Vi kan inte alltid fullgöra den uppgift vi har, vi kan inte hjälpa alla de barn som vi vet behöver hjälp, och den insikten är väldigt tung att bära, berättar han.

Vidare i Arbetsmiljöverkets rapport står det: Problemet med rådande hög arbetsbelastning förstärks av den allmänt bristande introduktionen som har varit ett problem på de flesta kontor. Det brister i rutiner trots att man gjort ett försök till att upprätta rutiner. Mentorer tillsätts som ska introducera – mentorer som redan är hårt belastades och i många fall är de själv nya på arbetet. Nyanställda socialsekreterare har i gruppsamtalen berättat om hur de har kastats in i ärenden utan introduktion. Det har i de flesta fall saknats en plan för hur man upparbetar kompetens och erfarenhet. Ett annat redan känt problem som framkommer är ett stort glapp mellan utbildning och verklighet för nyutexaminerade socionomer.

Jeremiah Karlsson skakar uppgivet på huvudet när jag läser upp detta för honom. Så här har det varit under de tio år han har arbetat som socionom. Det är inget nytt, men ändå har inget hänt. Inga förändringar och förbättringar har gjorts, menar han.
– Vi har unga nyexaminerade socionomer som redan sina första dagar på arbetet får oerhört tuffa fall på sitt bord. De möter missbruk, kriminalitet, våld och barn som far fruktansvärt illa. Allt detta förväntas dessa nya socionomer kunna hantera. Och någon handledning eller stöttning uppifrån är det inte tal om, och kollegorna har inte alltid tid att hjälpa för de är lika stressade de. Mycket jobb går åt till administration, du spenderar mer tid framför datorn än vad du träffar människor. Och många orkar förståeligt nog inte, de blir sjuka eller byter yrke, och de som främst drabbas av detta är såklart barnen. Det blir ju ingen struktur när personal byts ut hela tiden.

Orosanmälningar blir liggande på hög, tiden går. Och för utsatta barn är tiden väldigt viktig, den kan till och med vara livsavgörande för dem, säger Jeremiah Karlsson.

Han är inte rädd för att säga vad han tycker. Har aldrig varit det, trots att det inom socialtjänsten råder en omtalad tysthetskultur.
– Jag vet många socialsekreterare som är livrädda för att berätta om hur allvarlig situationen inom socialtjänsten faktiskt är. De är rädda för att bli utfrysta på jobbet, för att inte kunna klättra på karriärstegen, för att få svårt att hitta nya jobb. De är tysta, eller bättre beskrivet tystade, och godtar ordningen. Men jag kan inte stå tyst och se på. Då skulle mitt samvete gnaga sönder mig. För det måste ske en förändring, och för att en förändring ska kunna ske så måste ju sanningen fram, säger Jeremiah Karlsson med allvarlig röst.

Vid sidan om arbetet på socialtjänsten har Jeremiah Karlsson skrivit flera skönlitterära böcker, i vilka vi får följa socialsekreteraren Edvard Eklind. Mycket är hämtat från egna erfarenheter i yrket, och även om fallen såklart inte är identiska så kan man i böckerna riktigt känna utsattheten hos barnen. Och han kommer att skriva fler böcker, vid sidan om sitt andra jobb.

– Jag har fått en ny tjänst som socionom, en tjänst som inte har fokusområde barn och familj. Jag går inte tillbaka till socialtjänsten, inte så länge den ser ut som den gör. Jag orkar inte. Tyvärr. Fast jag tror att sådana som jag behövs, socialsekreterare som vågar prata öppet och vara ärliga. Jag hoppas att den här intervjun får fler att våga stå upp för och höja sin röst för de mest utsatta i vårt samhälle – nämligen barnen.

Namn: Jeremiah Karlsson
Ålder: 34 år
Gör: Socionom och socialsekreterare, som i flera debattartiklar beskrivit bristerna inom socialtjänsten. Även författare ­– aktuell med boken Kärlekens kedjor, där läsaren får följa socialsekreteraren Edvard Eklind i hans arbete.

Skrivet av: Sara Palmkvist för Ordateljen
– Brinn för Barnen