Vuxna maskrosbarn berättar – Nicolina Holk

Mitt namn är Nicolina och jag är ett vuxet maskrosbarn.

När jag var sex månader gammal fick jag åka in akut till sjukhuset för att magpumpas. Jag hade fått i mig starka narkotikaklassade tabletter. Mina föräldrar var båda missbrukare och kriminella. Jag omhändertogs när jag var åtta månader gammal då mina föräldrar åkte in i fängelse.


Jag har haft min historia för mig själv tills den dag jag fick mitt första barn. Minnena kom tillbaka och jag fick då rådet av en psykolog att börja skriva om det. Att få skriva ner sina känslor kan vara läkande.


Efter att jag först blev placerad inom det biologiska nätverket fick jag vid ett års ålder flytta till ett familjehem på Österlen. Mina första år i familjehemmet var bra, men när min biologiska mamma kom ut ur fängelset blev det beslutat att jag skulle flytta hem till henne igen. Jag kände inte min mamma vid den tiden, jag hade bara träffat henne tre gånger via umgänge under hennes fängelsetid.


Min familjehemsmamma tog mig till ett hem i Skå där föräldrar med tidigare missbruksproblematik och deras barn fick bo en tid tillsammans. En helg tog min överslussning, efter helgen tog min familjehemsmamma flyget hem.

Jag och min biologiska mamma bodde på hemmet i sex månader och under den tiden hade min mamma återgått till ett aktivt missbruk. På hemmet i Skå florerade fullt med droger. Under den tiden hade vi en bra socialsekreterare som kom och hämtade oss, sedan fick vi bo hos henne ett tag.


Efter en tid träffade min mamma en ny man som vi flyttade till. Men en midsommarafton misshandlade den mannen och hans bror min mamma. Medan hon hade mig i sin famn slog de henne, jag var vid det tillfället fem år gammal. Polis och ambulans tillkallades och jag blev återigen omhändertagen. Jag fick bo hos min farmor en tid.


Min farmor har alltid varit min trygghet. Jag önskar att jag hade fått bo hos henne från när de omhändertog mig första gången när jag var 8 månader. Min farmor fick dock inget ekonomiskt stöd från socialtjänsten och fick inte bli mitt familjehem. Min farmor är den enda vuxna som jag har haft förtroende för under min uppväxt.


Jag blev åter placerad i samma familjehem som jag bott i när jag var liten. Socialtjänsten körde mig till familjehemmet och sa att nu ska du bo här igen. Ingen överslussning från farmor utan en abrupt flytt tillbaka till det familjehem jag bott i till jag var cirka tre år gammal. När jag kom dit mindes jag lukten i hemmet, trots att det gått lite mer än två år sedan jag flyttades. Det var en trygg familj, de var lantbrukare med mycket rutiner och struktur. Vilket var en stor skillnad från det liv jag levt med min biologiska mamma. Familjehemmet hade hästar, vilket jag verkligen tyckte om. De hade en äldre tjej placerad hos sig som jag knöt an till. Trots att familjehemmet var bra, gjorde de skillnad på sina barn och oss två barn som var placerade.


Under min tid i familjehemmet fick jag åka till min farmor över helger så vi hade umgänge hela tiden. Men trots att min mamma var i ett aktivt missbruk åkte jag även till min mamma över helger och hade övernattningar. Socialtjänsten visste att min mamma var i ett aktivt missbruk och sa till min mamma att inte ta för mycket heroin när hon skulle träffa mig.


När jag var åtta år födde min mamma min lillasyster. Min syster föddes med abstinens men fick ändå följa med min mamma hem från BB. Jag skulle då bo hemma hos min mamma, hennes nya man och min lillasyster i två veckor. Jag fick ta hand om min nyfödda lillasyster då min mamma var borta i sitt rus av droger. Jag fick som åttaåring sitta mitt i natten och ge min lillasyster ersättning och byta blöjor. Jag var så rädd att min lillasyster skulle sätta i halsen och kvävas och samtidigt höll jag ett öga på min mamma. Hon andades så tungt så jag trodde hela tiden att det var hennes sista andetag. När min lillasyster var två månader gammal flyttade min mamma till ett utredningshem med henne. Min lillasyster blev sedan placerad vid ett års ålder.

På min tioårsdag, skulle mamma, farmor, morfar, min lillasyster och jag fira min födelsedag på restaurang. Min mamma var helt borta, hon sov hela vägen i taxin och var inte vid medvetande. Min morfar skällde ut mig för att jag inte tog bättre hand om min mamma. Han var arg för att jag som tioåring inte tog hand om min mamma! Från den dagen bestämde jag att jag aldrig ville träffa min mamma mer, min kontakt med mamma tog slut.


Jag hade det lugnt och bra hos familjen tills jag blev tonåring.  När jag blev tonåring kom många känslor i kapp mig. Jag blev ledsen, arg och instängd i mina känslor. Familjehemsmamman och jag drog inte jämt, vi började bråka mycket.  


Jag blev omplacerad i en stödfamilj, de var släkt med mina familjehemsföräldrar. Det var bättre där. De var yngre och hade inga egna barn. Kvinnan i stödfamiljen var lättare att prata med och vi gjorde roliga aktiviteter tillsammans. Jag blev lugnare och gladare. Då ansåg socialtjänsten att jag var ”rehabiliterad” och därav skulle jag tillbaka till familjehemmet igen. Det blev många flyttar mellan stödfamiljen och familjehemmet en tid framöver. När jag var 14 år fick jag flytta till ett HVB-hem, jag bodde där i nio månader, men sedan tillbaka till familjehemmet igen. Familjehemmet förstod inte att mitt mående berodde på allt från min barndom, de var helt oförstående till mitt beteende. Min familjehemspappa hade jag alltid en fin kontakt med, han var väldigt snäll och varm. Min familjehemsmamma var den drivande i bråken. Den sista tiden i familjehemmet när jag var 16-17 år fick jag inte ens en kram längre.


Jag fick dödsångest, jag fick väcka mina familjehemsföräldrar då jag trodde jag skulle dö. Det blev då ett akut besök till BUP. Jag fick träffa en överläkare som skrev ut sömntabletter till mig. Jag tog då senare en överdos av dessa, jag svalde 200 tabletter. Jag blev dock rädd och berättade för mina familjehemsföräldrar vad jag gjort som ringde ambulans. Efter den händelsen fick jag snart flytta till ett eget hem, jag ville inte vara kvar i familjehemmet jag ville bo själv. Jag fick en egen lägenhet i Simrishamn.


Av en slump träffade jag på min mamma i Simrishamn, och vi tog upp kontakten igen. Jag har börjat bygga upp en relation till min mamma. Men oron att hon ska trilla tillbaka i sitt missbruk finns alltid. Min mamma har tagit flera återfall men har nu varit drogfri i fyra år.


Min pappa har aldrig varit med i bilden och vad jag vet är han fortsatt kriminell och i ett aktivt drogmissbruk.

När jag ser tillbaka på min barndom, anser jag att min mamma inte skulle fått tillbaka mig då när jag var drygt två år gammal, jag skulle ha varit kvar i familjehemmet. Då hade jag sluppit all den turbulens som var runt min mamma. Jag tycker också att det borde varit mer stöd till familjehemmet samt läggas mer ansvar på familjehemmet. Med ansvar menar jag att familjehem bör vara beredda på att hantera eventuella problem eller utmaningar som det kan innebära när man tar hand om ett barn som kommer från svåra omständigheter. Socialtjänsten borde inte ha flyttat på mig hela tiden, jag kände att jag var ett problem. I stället för att reda ut varför jag mådde som jag gjorde, blev jag behandlad som problemet.


Jag kände inte att BUP eller någon vuxen lyssnade på mig, därför blev jag sluten. Det kändes som BUP och socialtjänsten bara lyssnade på min familjehemsmamma. Det spelade ingen roll vad jag sa.


Vad skulle du vilja se för förändringar för utsatta barn?


Hos myndigheter?  

– Något som är mycket viktigt är att se förbi det biologiska. Bara för att du är en biologisk förälder så ger inte det dig rättigheter över ditt barn. De krävs även hårdare krav för familjehem och uppföljning av dem. Man måste försäkra sig om att familjehem verkligen behandlar barnen kärleksfullt och med respekt. Politiker måste ställa hårdare krav på socialtjänsten, de har så mycket makt över barns liv och därav är det ytterst viktigt att man förvaltar den makten rätt. Barnens behov ska alltid komma först och aldrig de vuxnas. Idag nyttjar socialtjänsten alltför ofta makten felaktigt.


Lagar?

– Barnkonventionen måste bli starkare. Barns rättigheter och säkerhet ska alltid komma först. Det måste alltid finnas någon som för barnens talan. Socialtjänsten gör inte alltid detta.


Hos allmänheten?

– Ha mer civilkurage, ring polisen, gör orosanmälan. Var uppmärksam på era barns vänner, ge en extra kram, mat och fråga hur de mår. Sprid information om hur det ser ut för barn i utsatthet.