Brinn för barnens barnfallsgrupp tar emot och hanterar ärenden runt barn. Allra främst rör det sig om barn i samhällsvård, ofta barn under 10 år, i bland äldre. Det mest vanliga vi möter i våra ärenden är barn som hotas av en omplacering. I bland finns redan ett beslut och omplaceringen ska ske inom kort, eller så finns ett överhängande hot om det, alternativt så har barnen redan hunnit omplaceras. Vi har utifrån dessa olika stadier möjlighet att kunna ge råd, stöd och agera på situationen kring barnen. Ännu en faktor som har betydelse är om barnen tilldelas ett eget juridiskt ombud eller inte. Ytterligare faktor som också spelar roll är ifall det finns skäl att anmäla till IVO och de gör en granskning. En tredje faktor är om media granskar och följer ett ärende. Samtliga faktorer kan spela helt avgörande roller. Det har vi sett i fall som "Söderhamnssyskonen" som ännu pågår, "Lilla Smulan", "Patricia" och fler därtill där det varit helt avgörande för barnen om ett ombud gått in, media

Varför väljer du att uppmärksamma barn i utsatthet? - Jag är ju granskande journalist och mitt uppdrag är att avslöja brister i samhället - och här finns det både det och dessutom unga som ofta inte har något sätt att själva avslöja missförhållanden. Eller för den delen att bli trodda när de gör det. Det är ett av journalisternas viktigaste jobb, tycker jag, att berätta om det som finns bakom kulisserna, och i vården av utsatta barn så finns det tyvärr mycket skit. Vad fick dig att skriva boken om pojken John Walter? -John Walter dog medan han var på ett HVB-hem som föräldrarna redan hade varnat socialtjänsten för, ett hem med stora brister. De hade tagit med sig våra artiklar till möten med socialtjänsten. Sedan blev de ändå inte trodda. Så det var dels det, dels att samhället hade brustit på så många andra sätt också i hans fall. Barn ska ju inte dö i statens vård. Vad chockade dig mest i ditt arbete med boken? -Att så många barn inte får någon vård på en mängd HVB-hem som brister, u

Brinn för barnen kämpar för en fungerande socialtjänst. Vi tycker att socialsekreterare inom barn och unga har samhällets viktigaste roll för de ska hjälpa samhällets mest utsatta, vilket är barnen. Vi önskar att alla socialsekreterare skulle agera som barnens skyddsänglar och alltid stå på deras sida. Ni följare får läsa om många ärenden där det går fel och barn far illa och i vissa fall förlorar livet. Brinn för barnen tycker också det är otroligt viktigt att lyfta de socialtjänster och socialsekreterare som vi vet kämpar för barnen. Vi har haft förmånen att intervjua två anställda inom barn och unga som kämpar för att alltid tillgodose barnets rättigheter i sin profession och inom sin kommun. En utredande socialsekreterare och en 1:e socialsekreterare, men tyvärr vågar de varken gå ut med vilken kommun de arbetar inom eller en bild på sig själva på grund av potentiella hot. Är detta verkligen rimligt? Ska de socialsekreterare som verkligen vågar ta ställning för barnen behöva gömma

Brinn för barnen har haft förmånen att få intervjua Johanna Bergström, föreläsare, pedagog, journalist och numera även författare till två böcker. I sin debutbok "Utan mig har hon ingen" beskriver Johanna sin egen uppväxt som familjehemsplacerad från 8 månaders ålder och tills hon blev vuxen. Nu är Johanna aktuell med barnboken "Rädda kaninerna, Olivia!" som handlar om att att växa upp i familjehem och hur viktigt det är att lyssna till vad barnet i situationen har för känslor och tankar. Vi är så nyfikna på din nya bok! Skulle du kunna berätta om den och dess bakgrund? - Boken har bakgrund i min egen historia och min upplevelse av att vara familjehemsplacerad. Den handlar om Olivia som går hemma i sin trädgård och vaktar sina kaniner för att pappa har sagt att räven kan komma och ta dem. Olivia är familjehemsplacerad och har varit det sedan hon var baby och vill få stanna i sitt familjehem. När tanterna och farbröderna från socialtjänsten kommer på besök behöver Olivia vakta sina kani

Vi i Brinn för barnen har fått förmånen att intervjua Monica Dahlström-Lannes som har en lång erfarenhet i att utreda och prata med barn. Så här berättar hon själv om sin bakgrund: - Jag blev polis 1965 och startade som fotpatrullerande och som radiopolis, sedan som spanare och utredare. Eftersom jag var kvinna så tyckte man att jag var mest lämpad att förhöra barn. - Mitt första förhör med tre barn blev en katastrof. Ingen visste hur ett barnförhör skulle genomföras. Inte jag heller. Inte heller vem eller vilka som skulle vara med under förhören. Då frågade jag barnen vad de tyckte och de ville vara ensamma med mig. Så fick det bli - Det är så jag sedan försökt göra, lyssna på barnen och sätta dem i fokus. Från Rädda barnen fick jag kunskapen. De hade barnombudsmän som varit i England och USA där man hade upptäckt att det förekom sexuella övergrepp på barn och förstått hur dessa barn reagerade. Det var då jag på 80-talet tog initiativet till den s.k. Eskilstuna-modellen, ett tvärprofe

På fredag är det midsommar. Den första av totalt tio veckors sommarlov har nu passerat. Sigrid har redan hunnit campa med Agnes och Svea hos Sveas mormor. De har badat i sjön och plockat smultron. Tältet var alldeles solvarmt på morgonen när de vaknade. Sigrid kan inte fatta hur de lyckats att somna, så mycket som de skrattat. Nu vid midsommar ska Sigrids kusiner komma hem till dem. Sigrid har fått en ny klänning med blommor på som hon längtar efter att ta på sig. På torsdag ska hon och hennes kusiner plocka så mycket jordgubbar de bara kan, helst så det räcker hela midsommarhelgen. Förra året plockade Tage flest, men han är ju två år äldre också. Sigrid bläddrar i almanackan i köket. Om några veckor åker hon till Öland. Och efter det kommer familjens valp. Hon ska lära den "sitt" och "vacker tass" innan sommarlovet är slut. Hon har lång tid på sig! Lyckos mig själv, tänker Sigrid. På fredag är det midsommar. Sofia har ont i magen. Hon vet inte riktigt ifall det är för att hon är hungr