Charlie

”Familjehemmet fick nog efter socialtjänstens agerande Charlie föddes i ett hem präglat av missbruk och våld, men omhändertogs och placerades hos sin morbror och dennes familj. Nu har socialtjänsten beslutat om utökat umgänge med mamman, trots att barn- och ungdomspsykiatrin enligt paret varnat för följderna. ”Det är svårt att ta in hur en myndighet och kommun kan svika sina yngsta medborgare”, säger fosterföräldrarna som har fått nog och sagt upp sig som familjehem.”

Brinn för barnens ordförande Jessica Ivarsson och socionom Anna Wemfors arbetar tillsammans med de barnfall som kommer in till oss. Här kan ni läsa om ett av många fall där de arbetar för att barns rättigheter till en trygg /barndom ska tas tillvara.

Skrivet av Johanna Stålhandske – Brinn för barnen

Läs artikeln här:
Norra Skåne – Familjehemmet fick nog efter socialtjänstens agerande
Norra Skåne – Föreningen Brinn för barnen: Det finns en lagstiftning som inte följs

VAD HAR HÄNT?
Charlie föddes i ett hem präglat av våld och missbruk. Hans mamma har en långtgående historik med psykisk ohälsa och missbruk, som började redan i unga år. Under sina första år blev Charlie vittne till våld och missbruk i sitt hem och de dagar och nätter när helvetet var som värst kom hans morföräldrar och tog med sig honom hem. När Charlie var drygt två år gammal insåg socialtjänsten till slut allvaret. Charlie omhändertogs och flyttades till sina morföräldrar, en så kallad tillfällig placering. Morföräldrarna hade vid omhändertagandet tät kontakt med Charlies mamma.

Charlies första två år kantades av händelser ett barn aldrig ska behöva uppleva och det har satt sina ärr hos pojken. 2019 var det åter dags för Charlie att flytta. Den här gången beslöt socialtjänsten att Charlie skulle få ett nytt hem hos sin morbror Anders, hans fru Susanne och deras barn. Anknytningen till de båda familjehemsföräldrarna knöts snabbt och växte sig starkare för varje dag som gick. Trots att Charlie nu bodde i ett tryggt hem med vuxna han kunde lita på hade han varje natt mardrömmar som jagade honom, mardrömmar från sitt förflutna. Dessa mardrömmar kom att övergå till nattskräck som enligt Anders och Susanne härrörde från umgängena Charlie hade med sin mamma. Umgängena som socialtjänsten bestämde innebar att Charlie skulle träffa sin mamma varje vecka tre timmar åt gången och därefter varannan vecka. Umgängen på socialtjänsten ska vara säkra och trygga för att barnet åter ska få knyta an till den eller de föräldrar det blivit flyttade ifrån, men så var inte fallet för Charlie. Umgängena om skedde hos socialtjänsten var inte övervakade, med andra ord fanns det ingen som kunde se om pojken upplevdes som trygg med sin mamma eller inte. Inte heller kontrollerade socialtjänsten om den biologiska mamman var drogfri under umgängena. Efter umgängena märkte Anders och Susanne att Charlie inte mådde bra. Han blev mer aggressiv och konfliktsökande. Charlies handläggare lät familjehemmet i mejlkorrespondens veta att biologiska föräldrars rätt att träffa sina barn är så stark att de, oavsett om de är missbrukare eller inte, ska få träffa sina barn. ”Det är nämligen sannolikt att de håller sig i schack just under umgängestimmarna. Om vi hade som regel att närvara vid alla umgängen mellan alla placerade barn och deras föräldrar så hade vi sju socialsekreterare behövt närvara vid minst 100 umgängen per månad och det är helt enkelt inte görbart idag, och inte heller önskvärt”, skrev socialsekreteraren.

Till slut sa Charlie till Anders och Susanne att han inte ville vara på umgängena själv med sin biologiska mamma, att han var rädd – vilket resulterade i att umgängena äntligen blev övervakade av en socialsekreterare.
Två år efter att Charlie flyttat hem till sin morbror och hans familj fick de reda på att den biologiska mamman och mormodern begärt att det skulle göras en anknytningsutredning. De ville att Charlie skulle få komma hem till sin mamma. Det var inte första gången mamman velat få hem Charlie, men den här gången ledde begäran till en utredning gjord av två utomstående barnpsykologer. I den ingick mamman och morföräldrarna, men inte familjehemmet. Man konstaterade att mamman och Charlie hade en otrygg anknytning. Charlies anknytning till morföräldrarna ansågs starkare. Slutligen konstaterade man att Charlie möjligtvis skulle kunna få flytta hem när han blivit äldre.

I denna veva fick Charlie en ny socialsekreterare som helt gick ifrån den plan som funnits och de riktlinjer som givits från anknytningsutredningen. Istället för att låta Charlie och hans biologiska mamma träffas under övervakade umgängen någon gång i månaden, skulle Charlie plötsligt slussas ut ur sitt trygga familjehem, hem till sin mamma. Från socialsekreteraren och socialtjänstens sida fanns en rädsla att ett nytt beslut i rätten om LVU för pojken inte skulle hålla om mamman som nu skaffat arbete och sade sig vara ren, ansökte om det. Det visade sig också att Charlies nya socialsekreterare inte hade hunnit ta del av Charlies journaler. Hon träffade aldrig Charlie i sin vardag tillsammans med familjehemsföräldrarna. Hon träffade Charlie i sitt hem 3 gånger (inför första umgänge, referenssamtal, samtal om utökat umgänge). Alla dessa gånger ville hon prata med honom själv. Charlie reagerade starkt på alla 3 mötena (samma reaktioner som efter umgänge) och sa att han inte ville träffa henne mer för hon pratar bara om mamma och det är jobbigt. Charlies journaler målade upp en tydlig bild om hur stressad han blev av mötena med sin mamma, hur det förändrade hans beteende under och framförallt efter umgängena och att stressen var så pass påtaglig att de som varit runt Charlie vid umgängena kunde se hur dåligt det fick honom att må. Varken det utlåtande som de oberoende utredarna gjort om den bristfälliga anknytningen mellan Charlie och hans mamma eller varningen från BUP om följderna av att utöka umgänget dem emellan togs i beaktning av den nya socialsekreteraren. Inget av det fanns med i det beslut som stressades fram. Nu var det bråttom – Charlie skulle ”hem”. Man höll ett stormöte på socialtjänsten, planer spikades och mamman samt morföräldrarna fick utökat umgänge med Charlie. Återigen lyssnade man inte på familjehemmet som vädjade för Charlies välmående. Dessutom tog socialtjänsten inte någon större hänsyn till att Susanne skulle föda sitt andra barn precis när de utökade umgängena skulle träda i kraft, och att familjehemmet därför inte skulle kunna hjälpa och stödja Charlie fullt ut. Även BUP uttryckte ogillande över så stora och snabba förändringar, en åsikt baserad på väl dokumenterad information om hur barn reagerar på snabba förändringar under kort tid, men detta hörsammades inte av Charlies socialsekreterare.

När Susanne och Anders var på förlossningen erhöll de en mötesinbjudan via mejl från socialtjänsten där det stod att de redan fyra dagar senare skulle infinna sig till ett nytt möte (Inbjudan fick vi utan att någon säkerställde hur förlossningen hade gått. Än idag har ingen frågat hur det gick eller hur vi mår/mådde). Brådskan att samla alla parter för en ny planläggning av umgängen grundade sig bland annat i att socialsekreteraren skulle sluta. Gång på gång hade familjehemmet stått utan hjälp och stöd från socialtjänsten och bristen på förståelse inför Anders och Susannes situation samt den totala bristen på barnperspektiv i hela processen kring Charlie blev droppen som fick bägaren att rinna över för paret. Anders och Susanne frånsade sig uppdraget som familjehem, något de aldrig trott att de skulle göra:
”När man inte ens får föda barn ifred känner man att det inte finns några gränser”, konstaterar Anders.
Under hela den tid Anders och Susanne haft hand om Charlie har de varit fullt medvetna om att Charlie en dag kanske skulle flyttas tillbaka till sin biologiska mamma, men de var inte förberedda på att det skulle gå till på det här sättet. Anders och Susanne fick uppleva hur rättslös man är som familjehem. Flytten för Charlie blev snart av, men inte hem till den biologiska mamman utan till morföräldrarna. Men planen är att han en dag ska flyttas ytterligare en gång, till sin mamma.

Charlies barndom har präglats av otrygghet och uppbrott, och under tre år har han sett elva olika socialsekreterare komma och gå på socialtjänsten. Anders och Susanne är oroliga för Charlie och för den framtid som väntar honom. De befarar att han återigen kommer växa upp med våld, droger och alkohol.

De har anmält både till IVO och JO.