Det är fredagskväll och vi myser i uterummet hela familjen. Spelar familjespel, ser på TV, äter godis, leker och har en fin kväll.

En mamma, en pappa och våra 5 barn. Som en vanlig kärleksfull familj fylld av värme och trygghet och gemenskap.

Men alla dessa barn har inte legat i min mage.

Alla dessa 5 är inte våra biologiska barn.

Efter en stund bryts den mysiga stämningen när flickan 5 år frågar när hon ska åka hem nästa gång till sina andra föräldrar.

Jag svarar att det är nästa gång det blir fredag igen, om 7 dagar.

Jag får visa på fingrarna och räkna. Paniken blir total, slår till med hård kraft. ”Jag vill inte!” Jag vill inte åka dit! Jag vill vara här hos er! Jag vill vara med dig mamma! Jag känner hur mitt hjärta smärtar och hur tårarna vill leta sig fram…Men älskling du kommer ju tillbaka till mig och oss igen. Efter 2 dagar så är du tillbaks här hos oss. Din andra mamma och pappa vill ju också så gärna träffa dig. Jag försöker låta stadig på rösten och visa att allt är okej. Det kommer bli bra. Flickan svarar; ”Isåfall vill jag bara vara där en jättekort stund men inte sova där!! Du får hämta mig mamma då jättesnabbt! Lovar du det mamma? Dem där ögonen, det sorgsna och rädda uttrycket, de där orden…lovar du det mamma…Hjärtat slits itu! Jag svarar att jag ska försöka prata med mamman och pappan och se vad dem säger. (Rättare sagt först och främst med socialtjänsten än en gång för att beskriva den ohållbara situationen med umgänget). Men ring dem nu mamma! Ring och säg att jag inte vill!

Anonym 2022-08-08

Jag är en pojke som är 7 år och min lillebror är 5 år. Jag och min lillebror har flyttat till en ny familj.

Där vi trivs jättemycket! Vår nya mamma och pappa mår bra, dricker inte konstig dricka och blir inte vimsiga, arga eller blir medvetslösa så ambulansen måste komma. Vår nya pappa och mamma gör saker med oss, tar hand om oss, kramar oss, säger att dem tycker om oss. Dem ger oss mat varje dag, massor! Vi får frukost, får äta när vi blir hungriga, finns massor mat, frukt, kex & glass när man blir hungrig. Vi får mat 2 gånger!! Först lunch och sedan middag. Efter skolan får vi alltid ett mellanmål med olika sker att välja på. Jag får till och med frukt med mig till skolan varje dag! Vi har fått varsitt eget rum! Med egna saker, egen säng, fint och rent. Här finns massor att göra, en stor trädgård och ett stort hus. Vi åker elsparkcyklar, klättrar i träd, hoppar studsmatta, går promenader med hundarna, gungar och älskar att leka ute och att vara med dem andra barnen i familjen! Dem andra barnen i familjen har blivit som våra bästa vänner, som nya syskon. Vi har jätteroligt tillsammans! Vår nya mamma och pappa har också varsin bil så vi kan åka på saker. Vi har åkt på marknad, Busfabriken, bio, lekparker, affärer m.m Det var jättespännande!

Min nya mamma har till och med hämtat mig i skolan när jag inte mått bra. Då fick jag åka hem. Jag fick också vara hemma från skolan när jag var förkyld och vila mig och min nya mamma tog hand om mig. Vi har fått nya kläder, nya skor, ny skolväska och min mamma och pappa har pengar så dem kan köpa saker och mat och så. När det var påsk fick vi vara lediga en hel vecka! Vi hade påsklov! Och det kom en påskhare och vi fick påskpresenter och påskägg. Vi åt påskbord också. Det var jättemycket olika mat att välja på.

I sommar ska vi åka på semester tillsammans. Jag vet inte vad det är men har förstått att vi ska sova i ett annat hus, bada massor, åka karuseller och se på djur. Vi ska göra roliga saker och vara tillsammans. Här finns massor olika regler och så men jag tycker det känns bra. Man ska tydligen sitta ner och äta maten, man ska visst alltid godnattkissa och borsta tänderna. Man ska sova på en viss tid. Man ska visst också byta kläder när dem är skitiga, städa upp efter sig och säga till när man går ut. Man får inte lämna trädgården och min nya mamma och pappa har koll på vad vi gör när vi leker ute. Här kan vi inte gå omkring på samhället, gå själva till affären, cykla runt på vägarna, göra vad vi vill och vara borta en hel dag på helgen utan att någon vet var vi är.

Det kan vi när vi åker hem till pappa varannan helg. Då träffar vi mamma där också. Egentligen får vi inte vara hemma hos mamma har tanten och farbrorn sagt men det är vi ändå. Mamma och pappa bor ju i samma samhälle. Vi gör som vi vill när vi är där. Jag är mest hemma hos mina kompisar. Jag får mat där och är där från morgon till sen kväll. Sent på kvällen brukar min riktiga pappa komma och kolla var jag är för då ska jag hem. Men annars på hela dagen så får jag göra vad jag vill, ingen vet var jag är. Vi åker dit varannan helg och sover där två nätter. Jag tycker om min mamma och pappa men jag tycker det är jobbigt att åka dit. Jag tycker om att vara i min nya familj. Jag tycker om att det finns regler, mat, att vi gör saker, mitt rum, att vara tillsammans med familjen där. Jag säger att jag inte vill åka till pappa och mamma men min nya mamma får inte bestämma det? Jag vet inte varför hon inte kan lyssna på mig och bestämma? Vuxna ska ju bestämma? Jag vill inte vara där så länge och så ofta. Jag vill vara där en kortare stund bara ibland. Min nya mamma säger att det är bestämt så här men hon frågor hur jag önskar att det var och säger att hon ska se vad hon kan göra för att ändra på det. Vi ska få prata med den där tanten och farbrorn. Hon har visst redan pratat med dem men det hjälpte inte. Min riktiga mamma och pappa har bestämt att dem vill träffa oss så då måste vi det. Men varför får inte jag och min lillebror bestämma? Det är ju vi som ska åka dit? Jag ser på min nya mamma att hon inte tycker om det heller, att hon är orolig när vi ska dit. Hon gör sitt bästa på att inte visa det men jag ser det ändå. Hon kramar oss extra hårt och säger att vi ska vara rädda om oss.

Jag är jätteglad att den där tanten och farbrorn hämtade oss och skjutsade oss hit och sa att vi skulle bo här. Men det som är så jobbigt är att jag vet inte om jag och min lillebror får stanna här? Jag vet inte vilken dag vi måste åka hem igen? Min nya mamma kan inte svara på om vi ska få bo här på julen? På min födelsedag? Nästa sommar? Hon vet att vi ska bo här i sommar och att jag ska byta skola till hösten så jag antar att vi ska stanna ett tag i alla fall. Men hur länge? Det är min riktiga mamma som bestämmer det tror jag. När hon är frisk igen så ska vi nog bo hos henne igen. Pappa har vi alltid bara bott hos varannan helg, han orkar inte att vi bor där mer än så. Men tänk om mamma blir sjuk igen? Att ambulansen måste komma igen! Jag blev jätterädd när mamma såg ut att dö när hon och jag var själva. Jag fick springa efter hjälp. Om jag flyttar hem igen kommer vi inte ha så mycket mat så jag kommer nog vara hungrig, vi har inte eget rum, ingen bil, vi kan inte göra så mycket saker där, min mamma säger att vi inte har pengar.

Men ibland lånar hon pengar av min storebror och ibland letar mammas killkompis som jag tycker är lite läskig, efter pantflaskor som vi kan panta. Då får man pengar och kan handla lite. Jag vill inte flytta hem! Jag har ju fått ett nytt hem nu där allt är jättebra! Varför måste man flytta igen då? Tanten och farbrorn sa ju att man måste flytta när det inte är bra i sin familj. Men här är ju allt jättebra? Men ändå kanske vi måste flytta igen? Det gör att jag inte kan slappna av, bli trygg och lugn. Det gör att jag hela tiden bär på en oro. Jag som saknar dem när jag är hos pappa varannan helg, jag skulle sakna dem jättemycket om jag inte fick bo där mera! Och jag vet att mina nya syskon och min nya mamma och pappa också skulle bli jätteledsna och sakna oss!

Varför får inte barn bestämma? Jag har lärt mig i skolan; Stopp! Min kropp! Men varför gäller inte det var man ska bo också? Varför får inte min nya mamma och pappa bestämma? Jag tror det är för att min riktiga mamma har fött mig, då äger hon mig, hon bestämmer allt då. Jag tycker det är dumt. Jag tycker det ska ändras på. Att barn kan få bestämma också. Jag vet inte vem jag ska säga det till? Men jag hoppas att kungen eller någon kan ändra på det.

Pojke, 7 år 2022-05-22