Föreningen Brinn för barnens logotyp

BRINN FÖR BARNEN MÖTER

Johanna Bergström

Brinn för barnen har haft förmånen att få intervjua Johanna Bergström, föreläsare, pedagog, journalist och numera även författare till två böcker.


I sin debutbok "Utan mig har hon ingen" beskriver Johanna sin egen uppväxt som familjehemsplacerad från 8 månaders ålder och tills hon blev vuxen. Nu är Johanna aktuell med barnboken "Rädda kaninerna, Olivia!" som handlar om att att växa upp i familjehem och hur viktigt det är att lyssna till vad barnet i situationen har för känslor och tankar.


Vi är så nyfikna på din nya bok!

Skulle du kunna berätta om den och dess bakgrund?


- Boken har bakgrund i min egen historia och min upplevelse av att vara familjehemsplacerad. Den handlar om Olivia som går hemma i sin trädgård och vaktar sina kaniner för att pappa har sagt att räven kan komma och ta dem. Olivia är familjehemsplacerad och har varit det sedan hon var baby och vill få stanna i sitt familjehem. När tanterna och farbröderna från socialtjänsten kommer på besök behöver Olivia vakta sina kaniner extra noga. Räven är en symbolik för de biologiska föräldrarna och hotet om att inte få lov att stanna kvar i sitt familjehem. När Olivia vaktar sina kaniner så vaktar hon sig själv och sin plats i familjen. Olivia har ett “hjälp-jag” i boken i sin kompis Egon som hon kan prata med om sina biologiska föräldrar som kommer på besök. Vid ett tillfälle när tanterna och farbröderna från socialtjänsten är på besök så springer Olivia ut i trädgården och då kommer Egon. De börjar leka en lek - kaninerna mot räven. Olivia hämtar socialsekreterarnas skor och barnen klampar med dessa och använder dem som farlig räv och barnen skyddar kaninerna mot dem. Mitt i leken så står plötsligt alla socialsekreterarna och de andra vuxna på trappan och ser vad barnen leker. Då förstår de Olivias önskan och lyssnar på den. De tryggar henne i att hon kommer få lov att stanna i sin familj.


Vem är Olivia?


- Olivia är till stor del det barn jag själv var när jag var liten. Med vuxna som fattade beslut och bestämde över mitt huvud. Olivia gör det som jag önskar att jag hade gjort. Hon lyckas förmedla vad hon innerst önskar, via sin lek. För barn kan det vara svårt att med ord ge uttryck för vad de vill, men de kan berätta det på andra vis.


Vilka riktar boken sig till?


- Boken riktar sig till alla barn från 5 år och uppåt som någon gång har känt sig ensamma, rädda och/eller utsatta. Jag hoppas lite extra att barn som är familjehemsplacerade kan spegla sig i boken om Olivia, för jag tror att det behovet är stort.


Varför behövs denna bok, enligt dig?


- Jag ville skriva en bok främst till och för barn. Därför att när jag för några år sedan skulle berätta för mina egna barn om min bakgrund så funderade jag på hur jag bäst skulle närma mig ämnet och kom fram till att jag skulle vilja använda mig av en bok. Så jag gick till biblioteket för att låna en bilderbok som handlade om familjehemsplacering. Det närmsta bibliotekarien kunde hitta var en bok om en adopterad flicka från Kina. Så den boken tog jag med mig hem och läste för mina barn, med viss ändring i försök att applicera den på min egen berättelse. Vi fick till ett fint samtal, jag och mina barn, men jag önskar att utbudet vore större med tanke på hur många barn som växer upp i familjehem. Därför skrev jag boken om Olivia. I den bästa av världar hoppas jag att barn och vuxna läser denna bok tillsammans och att det leder till viktiga samtal. Ett sådant samtal skulle kunna vara att placerade barn ges chans att få uttrycka sina känslor och önskemål kring hur de upplever besöken från socialtjänsten. Jag önskar att jag kan vara med och fylla ett hål i och med denna bok, att fler nu kan hitta en historia de känner igen sig i.


Om en barnhandläggare på socialtjänsten läser boken om Olivia — vad skulle du önska att hen tog med sig för budskap i framtida möten med placerade barn?


- En barnhandläggare behöver vara en pedagog med yttersta förståelse i hur man möter barn och hur man kan förstå det som sägs i det som inte sägs. I kroppsspråk och de signaler som barnen skickar. Det bygger på lyhördhet och en respekt för barnet och att sätta det i främsta rummet. Barn har inte samma verktyg som oss vuxna i hur de ska uttrycka sig. Därför måste de professionella vuxna vara skickliga och kunniga, både psykologiskt och pedagogiskt. De måste kunna göra barnen trygga i de möten de har med dem och lyssna in vad barnen vill och önskar.


Vad skulle du vilja se för förändringar för placerade barn?


- Jag önskar att de vuxna som arbetar med barn i större utsträckning utgick från just barnets perspektiv, att de vågade inta barnets position. Utgångspunkten för vad som blir bäst för ett barn måste alltid vara barnet.


- För mig som barn hade det varit värdefullt om det vid varje möte när socialsekreterarna kom på besök fanns en vuxen specifikt för mig, så jag sluppit sitta med vid de där mötena. Jag tänker att det hade kunnat vara en duktig pedagog som kom och tog mig åt sidan och lekte, som Egon och Olivia gör i boken, för i det hade mina känslor kunnat nystas fram. Jag minns att jag kokade i dessa situationer, det hade behövt få utlopp någonstans.


- Jag tänker att rent generellt så hade det med hjälp av en sådan särskild pedagog kunnat bli lättare att beakta ett barns önskemål utifrån att det då funnits en vuxen som haft möjlighet att lyssna ostört på barnet i situationen. Denna person skulle vara någon som stod utanför beslut, som bara hade rollen att fånga upp och leka med barnet. Någon som för barnet är helt oladdad i situationen, som får tid och chans att komma och lära känna barnet för att bygga upp ett förtroende. Givetvis i samarbete med socialtjänsten, för att förmedla barnets önskemål, men ändå inte en av de där tanterna och farbröderna som bestämmer.


Vad skulle du vilja att vi som arbetar för barns rättigheter via Brinn för barnen tog med oss i vårt fortsatta arbete kring barn likt Olivia?


- Bara att ni vill hjälpa till och sprida boken om Oliva känns värdefullt. I den finns budskapet som jag hoppas få ut. Med barnens kraft och styrka. Boken om Olivia är ju som en revolution där de vuxna får ge efter för barnet. Det är dit vi måste komma, att ändra hela synsättet, så vi utgår från barnet. Vi säger så många gånger ord kring barnets bästa och behov, men det ligger i en vuxens mun. Det handlar om att göra, inte att säga. Då måste man som vuxen faktiskt vara tyst först och lyssna på barnet. Det hoppas jag att ni ska kunna ta med er, som en kraft i görandet och i att vända sig till barnet.


Vi tackar dig, Johanna Bergström, för att vi fick intervjua dig och för att du även i samarbete med oss vill lotta ut 2 st exemplar av "Rädda kaninerna, Olivia!".


Text skriven av Jessica Björnberg - Brinn för barnen team