Föreningen Brinn för barnens logotyp

Jag ska sitta tyst i båten

Inte säga för mycket, inte säga för högt hur fel de tänker eller hur fel de gör.

Jag ska inte skapa vågor på vattnet.

TEXT AV: Anonym familjehemsmamma

Jag ska sitta tyst i båten. Inte säga för mycket, inte säga för högt hur fel de tänker eller hur fel de gör. Jag ska inte skapa vågor på vattnet. Jag, har inga rättigheter. Jag är bara familjehemsmamma och hela min dotters värld. Men jag, har inget att säga till om. Jag har blivit tilldelad en roll, att ta hand om någon annans barn som om det vore mitt eget. Mina biologiska barn har blivit tilldelade syskonroll och mina föräldrar en morförälders roll. Mina syskon och mina syskonbarn har fått ett till barn i sin familj, en till dotter till mig, som jag inte har burit i magen utan som är född i mitt hjärta. Jag är hela hennes värld. Hon är vår. Jag träffade henne första gången 2017. Då kom jag hem till hennes jourhem. Hon var lite spänd, sa jourhemsmamman. Hon sover inte så mkt. Aldrig på dagen. Vi lekte lite. Hon var till en början blyg men sedan satt hon i mitt knä, och somnade. Bara så där. Där och då, plussade jag på stickan. Där och då, föddes hon i mitt hjärta.



Hon har nu bott hos mig i 6 år. Hon är lika självklar för mig, mitt sociala nätverk och hennes egna lilla nätverk som hon har byggt upp, som vilket barn som helst i min familj. Hon kallar mig mamma. Jag kallar henne för min minsta. Min dotter.



Socialtjänsten har varit noga med att vi ska behandla henne som vår. Att vi ska se till att hon känner sig trygg, säker och att hon får utvecklas till den hon i möjligaste mån kan vara. Vi ska förhålla oss till biologiska föräldrarna. Ha ett tredelat föräldraskap med dem och socialtjänsten. Socialtjänsten har ordet, jag har ansvaret och de biologiska föräldrarna har rättigheter. Socialtjänsten har läst en rapport, eller hört att det ska finnas artiklar som talar för att barn som växer upp i familjehem ska kännas vid sitt ursprung. Att de ska veta var det kommer ifrån. De ska ha en biologisk familj och ett annat hem, en familj där de bor, men de ska veta var de kommer ifrån. All rapport de har läst är gjord på gruppnivå. Inte individnivå. Inget de kan handlar om henne, hon är bara en i mängden. Hon som individ är bara sina biologiska föräldrars rättighet. För att de skapade henne.


Hon blev till i ett hem med våld, våldtäkter och droger. Hon har äldre syskon som också har varit utsatta för den här miljön. De har bildliga minnen av sina år i familjen. Hon har inga bildliga minnen. Bara kroppsliga. De har fått diagnos PTSDP medans hon kan inte få det, för allt hon reagerar på kan hon inte sätta ord på.



Ganska snabbt efter att hon flyttade hem till oss förstod jag att något inte stämde med henne. Att hon hade trauma som hon inte kunde förstå gick fort att läsa av. Vi kunde inte lägga henne på rygg och busa med henne. Då blev hon stel och tårarna rann ner för hennes kinder. Stilla utan ett ord. Hon var så liten. Så skör och så närhetstörstig.



När hon hade varit hos oss i ett år gjorde föräldrarna en varsin hembegäran och inför den skulle socialtjänsten göra en samspelsbedömning. Det betydde att vi skulle lämna henne och hennes syskon, ensamma med en förälder under uppsikt av personal som jobbade för socialtjänsten. Hon ville aldrig åka. Så fort vi satte henne i bilen så började hon slå sig själv i huvudet, dunka huvudet i den bakåtvända bilbarnstolen, gråta och slänga napparna. Socialtjänsten uppmanade oss att ge henne saker som hon tycker om. Så hon fick risifrutti och färska bär i bilen. Varje tisdag i ett års tid. Gjorde vi det här. Mot hennes vilja. De större barnen, hade ju en anknytning till sin bio mamma eller pappa. Men den var inte sund. Det var två timmar av kaotiskt möte, kan man säga. Hon, satt bara i mitt knä. Stilla. Gömde ansiktet. Höll hårt i min tröja eller hand. Om hon ville ta något från golvet så höll hon i mig samtidigt.



Efter att ha försökt förklara min oro inför samspelsbedömningen, där vi alla var tvungna att lämna barnen själva blev jag hotad av hennes och vår socialsekreterares chef. Hon tyckte att jag tyckte för mycket. Hon frågade till och med om jag önskade att fortsätta ha det här uppdraget hos dem. Hon var ett uppdrag. Vår lilla flicka som vi älskar är ett uppdrag. Jag ska bete mig som en förälder men jag ska inte agera som en förälder. Jag ska sitta stilla i båten.



Jag lämnade henne. Hon ville inte. Jag gömde en diktafon i hennes jacka så jag kunde spela in mötet. För att kunna förstå och bemöta henne när hon kom hem och skulle berätta hur det var, eller om hon skulle få utbrott eller vara ledsen. Det enda man hör på bandet är Min mamma kommer snart och hämtar mig, snart kommer min mamma och hämtar mig, Min mamma kommer snart, snart kommer min mamma och hämtar mig. Monotont i två timmar. Socialtjänsten sa att allt har gått bra. Ingen har skadat sig och alla lever. Som om det skulle vara roligt. Där och då började hennes riktiga självskadebeteende. Hon slet av sig håret så att hon hade kala fläckar i hårbotten. Hon bet sig i händerna så att hon blödde, utan att göra en min. Inte under samspelsbedömningarna utan hemma och på förskolan. Hon grät aldrig, inte ens när vi skolade in henne på förskolan. Om det kommer tårar idag i hennes ögon så kliar hon bara i dem och säger att det är pollen.



Föräldrarna fick inte hem henne. Hem. Vad är det för ord? Vårt hem är det enda hemmet hon känner till. Redan när hon var något år gammal och vi pratade om var bebisar kommer ifrån eller när hon började kalla mig för mamma, precis som de andra barnen hemma gjorde, så fick jag uppmaning från socialtjänsten att jag måste förklara för henne att hon inte har legat i min mage. Att jag är hennes mamma men att hon har en till mamma. Att pappa är hennes pappa men att hon har en till pappa. Hon har bara skakat på huvudet. Nej, nej, nej. Hon som redan har varit utsatt, hon som redan var skör och sen i sin utveckling skulle bli tvingad att förstå saker som vi aldrig skulle kräva av ett annat barn i samma ålder. Men hon skulle det.

De andra familjehemsmammorna och jag fick en relation. En fin relation. Men barnen var aldrig speciellt intresserade av varandra. Socialtjänsten uppmuntrade oss att prata mycket om varandra och ses, gärna även utanför umgängena. De klumpade ihop de här fyra barnen som om de alla hade samma behov, fast det skilde 6 år mellan äldsta och yngsta. När vi familjehemsmammor började ifrågasätta det var vi besvärliga. Ibland fick vi till svar att barn inte vill borsta tänderna heller, men det gör man ändå. Sitt stilla i båten…



De större barnen började att prata hemma hos sig. Vad de hade varit med om. Hur de har jagats med kniv, hur det ha gömt sig i garderober och under sängen för att skydda sig. Även om rädslan att de inte kunde få med sig bebisen, vår minsta, under sängen eller i garderoben. De andra barnen fick sin PTSDP diagnos. Ena syskonet behövde inte längre ha umgängen, för hen kan sätta ord på det hen har upplevt och hur hen känner. Hon, kan inte det. För socialtjänsten tror inte på att det finns kroppsliga minnen, syn, lukt, hörsel.



När hon var 3 år fick hon sin autismdiagnos. När hon var 5 år hade vi det så kaotiskt hemma att hon inte sov mer än 2-3 timmar på nätterna, vi fick gömma knivar, vassa föremål och hon försökte göra illa sig själv. Hon vet sitt ursprung men hon vill inte ha något med det att göra. Hon är full av hat. Socialtjänsten säger att hon behöver träffa sina biologiska föräldrar för att förstå att de inte är farliga längre.



Vid fyra års ålder börjar hon prata om sig själv som flera personer, som om det fanns flera som hade olika uppgifter. Någon var snäll, någon var dum och fick inte följa med och någon var alltid hungrig. När hon var 6 år fick hon lågbegåvning som diagnos, ADHD och beteende störning med utåtagerande beteende och självskada. 6 år. Jag har ett tredelat föräldraskap där socialtjänsten bestämmer och jag ska plocka ihop det dom tar isär och förstör för att föräldrarna har rättigheter.

Varje dag jag lämnar henne i skolan, hos hennes resurs, är jag rädd att hon redan ska ha blivit upphämtad utan min vetskap när jag kommer för henne vid dagens slut. Det har hänt i min umgängeskrets, för att familjehemsföräldrarna har sagt ifrån eller sagt hur barnet mår. Då räknas de som inte samarbetsvilliga. För henne är vi hela hennes värld, för de biologiska föräldrarna är hon en rättighet de har och för socialtjänsten är hon en i mängden. Jag måste sitta stilla i båten för att skydda henne medans de utsätter henne för något som jag ska plocka upp och som de tror att hon kommer må bra av i långa loppet. Jag ska säga att allt kommer bli bra och roligt när hon träffar sina biologiska föräldrar, för att det förväntas av mig. Jag är bara hennes familjehemsförälder.



Senaste året har umgängena minskat. Hon ska bli tillfrågad när det är om hon vill gå. Vi ska lägga det ansvaret på ett litet barn. Hon måste då varje månad få frågan och säga nej.



För ett år sedan fick vi en ny socialsekreterare. Det första hon sa, varför har ni inte fått vårdnaden? Hon har nu varit placerad hos oss i sex år. Jag tänkte att äntligen sker det. Hon har rätt till sitt ursprung och veta var hon kommer ifrån. Det har hon. Det vet hon. Den dagen hon vill träffa sina biologiska föräldrar så kommer jag gärna åka med henne till dem. Hon har rätt till det. Jag är skyldig henne det.


Jag väntas nu sitta stilla i båten medan jag ser på hur hon skadas och utsätts för psykisk misshandel, som hon nu är så stor att hon kommer minnas. Jag har inga rättigheter till henne. Hon har heller inga rättigheter till oss. Hon är ett uppdrag som när som helst kan avslutas för att socialtjänsten inte tycker att jag är samarbetsvillig nog. Att hon mår dåligt, att hon har sånt självförakt och hat inom sig är inte sunt. Jag håller med socialtjänsten. Men ingen vill hjälpa mig med det. Ingen behandlar henne. Jag är livrädd och jag vet inte om jag nu ska ställa mig upp i båten, skrika och göra vågor. Eller om jag kommer ångra det för att de då tar henne ifrån oss, oss ifrån henne, av den anledningen att jag skriker. Men om jag är för tyst så riskerar hon kanske att förlora oss och sig själv i alla fall.

unsplash