Agnes 14 år och Moa 11 år, flickorna i Bjärred

9 januari 2018. Det är tisdag. Jullovet är över och det är första dagen på den nya terminen för Agnes och Moa, två flickor som har hemundervisning. En lärare ringer på ringklockan till flickornas hus i Bjärred. Flickorna kan av medicinska skäl inte gå i skolan och läraren är där för att undervisa, men ingen öppnar dörren. Samma dag ska pappan i familjen hålla föreläsning vid universitetet i Lund men han dyker aldrig upp. Pappa arbetar som docent och biträdande professor i handelsrätt och är alltid på plats när han ska arbeta, svarar alltid på sms och telefonsamtal. I vanliga fall. Inte idag. Vid 15-tiden har pappans chef försökt att få tag på honom flera gånger men inte lyckats. Orolig för att något kanske har hänt Oskar ringer chefen till polisen.

En timma efter samtalet till polisen anländer en polispatrull till platsen på vad de uppfattar som ett rutinuppdrag. Poliserna ska undersöka om någon är hemma och hur det står till med pappan i familjen. Det är tyst och lugnt i området och fortfarande ganska ljust. Poliserna tar god tid på sig och en av dem gör några slagningar på familjen men finner inget i polisens register på mannen. Familjen de ska knacka på hos förefaller vara en helt vanlig familj. Man, fru, två barn.

De båda poliserna ringer på husets dörrklocka men ingen kommer och svarar. De knackar på, sedan bankar de på dörren. Ingen svarar. De undersöker platsen och konstaterar att det är släckt i huset och fördraget på bottenvåningen. Familjens båda bilar står parkerade på uppfarten. Poliserna lyser in med ficklampa genom gliporna i persiennerna och plötsligt ropar den ena polisen till den andra att komma. Genom en glipa ser de ett par fötter och lyser uppåt med ficklampan. Pappan hänger i taket i köket. Poliserna tror spontant att det är frågan om ett enskilt självmord och de är fortfarande omedvetna om vad som väntar där inne.

De går runt huset och slår in en glasad dörr med batong och går in i huset vägledda av sina ficklampors. Det är kolsvart och knäpptyst på bottenvåningen och poliserna börjar söka igenom bottenvåningen. De finner tillslut en strömbrytare och lampan i köket tänds. Patrullen konstaterar att mannen verkligen är död och fortsätter att söka igenom bottenvåningen för att hitta tecken på om övrig familj kanske är bortrest. De söker vidare och hittar en kvinna som ligger nerbäddad i sin säng, avliden. ”Här ligger mamman” säger den ena kollegan till den andra. Nu är det inte bara ett självmord ärendet gäller utan ett brott. Var är barnen? Poliserna väljer att rapportera fynden över radion innan de går vidare mot övervåningen.

Övervåningen, i kontrast till undervåningen är full av ljus. Gardiner och persienner är inte fördragna. På golvet ligger en nalle och färgglada bokstäver pryder två av fyra dörrar på våningsplanet. Flicknamn. I de två utmärkta rummen finner poliserna två flickor i varsin säng, nedbäddade, döda. Vid upptäckten backar patrullen omedelbart ut ur huset och kollegorna säger till varandra: ”Vad fan är det vi har sett? Vad är det vi har varit med om?” De tillkallar förstärkning.

Förstärkningen infinner sig och man undersöker brottsplatsen. Man finner tre dokument i huset och ett USB-minne. Ett av dokumenten är ett testamente, ett dokument innehåller praktisk information till familjens anhöriga samt ett avskedsbrev från föräldrarna. I brevet står det att de båda föräldrarna tillsammans beslutat att döda sina döttrar som lider av sjukdomen ME – Myalgisk Encefalomyelit, kronisk trötthet. Föräldrarna skriver att de inte ser någon livskvalitet eller framtid på grund av barnens sjukdomssituation. De skriver också att beslutet att ta sina flickors och sina egna liv är ett beslut de fattat redan under hösten. Båda föräldrarna har skrivit under brevet.

Fallet tystas direkt ner av polis och sociala myndigheter. Sträng förundersökningssekretess råder. När undersökningen väl står färdig offentliggör man väldigt få detaljer från den. Ute i landet och i internets alla hörn spekulerades det hej vilt om vad som kan ha hänt i den där villan i Bjärred men inte ens familjens släkt och bekanta ville säga något. Anhöriga till familjen väljer bort gravsten mot att sprida familjens aska någonstans ute i Göteborgs skärgård och det är de sista fysiska spåren av familjen som försvinner ut med vågorna. Polisen konstaterar att föräldrarnas avskedsbrev är riktigt och att det inte finns några utomstående misstänkta som kan ha iscensatt mordet eller tvingar föräldrarna till att begå sitt brott. Barnen och mamman har blivit strypta och pappan har begått självmord genom att hänga sig. Den rättsmedicinska undersökning visar att den ena flickan har lugnande medel i kroppen. Utredningen läggs ner.

Händelseförloppet som föranleder morden på flickorna börjar något år innan när äldsta dottern Agnes börjar visa tecken på att hon inte mår som hon brukar. Hon blir lätt trött och har problem med koncentrationen. I mars 2016 hålls den första elevhälsokonferensen om Agnes där skolans rektor, en specialpedagog, en mentor, en skolpsykolog och en av föräldrarna närvarade. Man talar om hur man på bästa sätt ska kunna ge Agnes stöd i sin skolgång med den sjukdomsbild som hon har, kronisk trötthet. Agnes ska börja sjunde klass i en ny skola. Två månader senare håller man ännu en konferens angående Agnes skolstart och man beslutar att hon ska avstå från hemkunskap, idrott, musik och moderna språk för att koncentrera sig på kärnämnena för att nå gymnasiekompetens. Ämnet bild får hon fortsätta med trotts att det inte är ett kärnämne för bild och konst är något Agnes brinner för. Man ordnade även ett vilorum för Agnes för att hon skulle kunna vila sig när skolmiljön blev för mycket för henne. Trots de förebyggande åtgärderna konstaterar man vid skolårets slut i maj 2017 att Agnes inte orkar med skolmiljön och man bestämmer att hon under årskurs åtta ska ha hemundervisning fyra dagar av fem varje vecka.

I juni samlas man åter för att hålla konferens, men denna gång handlar det om Moa, Agnes lillasyster. Moas föräldrar misstänker att även hon lider av sjukdomen ME. Föräldrarna har ännu inte fått en fastställd diagnos på flickan men de är drivande i att även hon ska få hemundervisning. I Sverige har vi restriktiva bestämmelser när det gäller hemundervisning och eftersom det inte finns något läkarintyg på att Moa har samma sjukdom som sin syster, diskuterar man istället hur undervisningen under höstterminen ska se ut för henne. Tillsvidare vill man stryka idrott och elevens val för att underlätta för Moa. Ett vilorum ska inredas till Moa på skolan och blir skolgången för svår för henne beslutar man att hennes undervisning ska samordnas med storasysters skola. I augusti hålls ett nytt möte där föräldrarna vill ha hemundervisning men intyg på Moas sjukdom finns fortfarande inte men snart därefter blir hemskolning ett faktum för Moa. Föräldrarna uppvisar nu ett intyg på Moas diagnos och hon får undervisning i hemmet av två av sina klassmentorer, tre dagar i veckan.

Under hösten arbetar flickornas mamma som vanligt och engagerar sig vid sidan av sitt arbete i ett upprop för att bevara Gottfries Clinic, en klinik som specialiserat sig på patienter med ME/CFS. Pappan söker i slutet av september befordran till professor i Handelsrätt vid Ekonomiskolan vid Lunds universitet och föräldrarna fortsätter att leva så normalt det går. Utåt sett. Samtidigt, under samma månad, bestämmer föräldrarna gemensamt att de ska döda sina två flickor och ta sina egna liv. Ingen märker några tecken på detta. Inte skolan som aktivt hjälpt dem under en lång tid med flickornas skolgång, inte den rad doktorer och läkare flickorna får träffa, inga släktningar eller bekanta fattar misstanke, inte ens Agnes och Moa. De sista månaderna arbetar pappan hemifrån för att prioritera tiden med sina döttrar. Det är först under hösten 2017 som flickorna får intyg på sina diagnoser om kronisk trötthet, ME – Myalgisk Encefalomyelit – en kronisk multisystemsjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade. Föräldrarna har under hösten fått veta av de läkare de har anlitat att flickorna aldrig kommer att tillfriskna från sina sjukdomstillstånd. Många patienter som får diagnosen ME blir långtidssjukskrivna och eller förtidspensionerade beroende på hur pass svår deras sjukdom anses vara. Vanligt för dessa patienter är att de har utdragna tvister om ersättning från försäkringskassan eftersom sjukdomen inte kan verifieras med provresultat eller någon form av vetenskaplig empiri som uppfyller försäkringskassans kriterier för att de ska börja betala ersättning. I sitt avskedsbrev skriver föräldrarna:

”Till den det berör.

Vi har gemensamt och i samförstånd beslutat att ta våra och våra barns liv […] Ingen av oss kommer någonsin kunna leva ett liv i någon egentlig mening […] Vi tog vårt beslut tidig höst 2017″.

Sex dagar innan morden upprättar de båda föräldrarna ett gemensamt testamente över hur familjens tillgångar ska fördelas och testamentet bevittnas av två bekanta till familjen. I testamentet nämns inte parets båda döttrar. Testamentet återfinns i huset dagen för trippelmordet och självmordet.

Tankarna går isär för vad som föranlett föräldrarna att ta livet av sina döttrar och varför utredningen och förundersökningen blev belagt med tät sekretess. Gisela Priebe, lektor vid Institutionen för psykologi på Lunds universitet som forskat om barn och ungas utsatthet tycker att skolan borde ha uppfattat varningssignaler när föräldrarna började trycka hårt för hemundervisning, först för Agnes och även sedan när de började tycka på hårt för hemundervisning av Moa. Även om ett barn får hemundervisning är det något som ska vara en kortare tid, en tillfällig lösning. Som lagen ser ut ska man arbeta för att ett barn ska komma tillbaka till skolan men sådana planer fanns inte. Eftersom ME är en diagnos ställd baserad på patientens upplevelser av sin sjukdom och inte fastställas genom diagnostik med tester och provresultat, argumenterar många att processen för att få barnen tillbaka till skolan skulle ha ingått i skolans framtidsplanering.

Även alla myndigheter som kommit i kontakt med familjen såsom kommun, socialtjänst och läkare borde ha reagerat, vilket kommunen i efterhand inleder en utredning om. Flickorna hade intyg på diagnoserna ME, något föräldrarna sökte mycket hjälp för både i landet samt i Tyskland, bland annat för att få ställt diagnoserna. ME har ifrågasatts i forskningsvärlden både nationellt och internationellt sedan 50-talet men man har än idag inte kommit fram till någon godkänd behandling av sjukdomen i Sverige. Vad som orsakar sjukdomen är okänt men forskare spekulerar att infektioner utlöser sjukdomen. Sjukdomsintygen för flickorna har kommit från läkare som föräldrarna själva sökt upp och anlitat. Exakt vilka läkare som skrivit intygen är sekretessbelagt men föräldrarna har enligt bekanta varit mycket drivande i att få diagnoserna fastställda. Eftersom sjukdomen inte går att bekräfta i enligt svensk standardiserad sjukvårdspraxis är ett utlåtande om att flickorna aldrig ska tillfriskna en kontroversiell utsaga som debatterats både av läkare, psykologer och allmänheten. Ett utlåtande föräldrarna ger som orsak till att de ska döda sina barn. Den yngsta flickan Moa var bara sjuk i några månader, men fick trots det korta sjukdomsförloppet intyg från en läkare och föräldrarna säger att de fått veta att hon aldrig ska tillfriskna. Moa som spelade piano beskrevs som pigg, levnadsglad och sprallig av sin pianolärare under sommaren 2017 men redan när höstterminen ska börja har hon fått diagnosen ME fastställd. Till pianoläraren har Moa sagt att hon upplevt pappa Oskar som dominant och kontrollerande, att hon inte tyckte om sättet hon blev behandlad på av sin pappa. Under hösten skriver pappan till pianoläraren över e-post att Moa inte längre behöver pianolektioner för att hon är sjuk.

Oavsett hur det stod till med vem som gjort vad och vem som sagt vad, var båda flickorna och deras föräldrar i kontakt med en rad instanser och myndigheter. Samtliga missade omfattningen av familjens problem. I brevet föräldrarna lämnar efter sig skriver de att de inte ser någon framtid värld att leva för sig och sina barn, men vanligtvis brukar föräldrar vars barn som av en åkomma kämpa in i det sista för att finna läkar- och psykologhjälp för sig och sina barn, men inte Hanna och Oskar. De ger upp. En av dem, eller båda, stryper sina barn.

Agnes och Moa blir 14 respektive 11 år gamla.

Text av Anna Troedsson - Brinn för barnen

– du kan anmäla anonymt

När ett barn dödas av sin mamma eller pappa kallas det filicid. I fall där förövaren tar sitt eget liv heter det filicid-suicid. I Sverige dödas cirka tre barn om året av en förälder eller av en medlem i en styvfamilj. Forskning av samtliga fall av filicid och filicid-suicid i svensk historia mellan 1973-2008 har visat att allvarligare psykisk störning och tidigare självmordsförsök var starka oberoende riskfaktorer för filicid. Missbruk och tidigare våldsbrott var mindre vanligt bland icke-filicidala mordförövare. Två år efter Bobbys död införs lex Bobby (2007:606). Enligt den ska alla barnmord utredas av Socialstyrelsen. Hittills har utredningarna visat att cirka 40% av fallen handlar om barn som varit kända av socialtjänsten via orosanmälningar. Av de anmälningar som inkommit har bara 50% lett till en utredning.

Samtliga barnfall från 1973 till dagens datum visar att en stor grupp av de barn som blir dödade av sina föräldrar inte har utsatts för våld tidigare. Majoriteten av studier relaterar gärningen till någon form av psykisk ohälsa hos förövaren som ofta beskrivs som bakomliggande faktor. Det finns flera utlösande faktorer som föranleder en förälders dödande av sitt barn och efterföljande självmord. Flera studier redogör för särskilt stressande händelser och kriser som kan uppfattas vara möjliga avgörande faktorer till att filicid och filicid-suicid begås. Separation, skilsmässa och vårdnadstvist är de främst förekommande faktorerna i nära anslutning till denna typen av brott. Ekonomiska förutsättningar har visat sig ha ett samband till filicid-suicid. Svåra ekonomiska förhållanden med små möjligheter att försörja sig och socioekonomiska faktorer utgör en del av de filicid-suicidfall där föräldrarna var deprimerade och dödar sina barn av altruistiska skäl. För att nå bästa möjliga förebyggande arbete bör arbete och insatser riktas till människor med psykiska störningar och suicidalt beteende bland särskilt ansträngda föräldrar:
– Föräldern hade ofta en tidigare känd psykiatrisk problematik och hade vårdats på psykiatrisk klinik någon gång tidigare med depression, psykos eller personlighetssyndrom, menar Bo Runeson, professor och överläkare vid Karolinska institutet.

Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen och Henrik Lysell, forskare av filicid, vid Karolinska Institutet, säger att vad som krävs är att samhällets skyddsnät blir mer finmaskigt:
– Precis som att man inom psykiatrin frågar om självmord så bör man fråga om personen har tankar kring att använda våld mot sina barn. Att mer öppet prata om dessa tankar skulle kanske förhindra några, eller i alla fall något, fall, säger Henrik Lysell.

Filicid indelas i femgrupper:
Altruism, utvidgat självmord eller barmhärtighetsmord. En eller båda föräldrarna anser att de gör sitt eller sina barn en tjänst eller välgärning genom att ta deras liv åt dem.

Psykos. Denna grupp överlappar ofta med föregående grupp av altruism. Störst andel föräldrar som drabbas av psykos är kvinnor som exempelvis har hamnat i djup förlossningspsykos.

Det oönskade barnet. Barn i denna grupp dör oftast inom ramen av sitt första livsdygn. Vanligtvis är det unga kvinnor som är förövaren. I många av dessa fall har inte kvinnan vetat om att hon varit gravid eller anser sig inte ha kapacitet att ta hand om barnet.

Barnmisshandel. Fysisk och psykisk misshandel som pågår över en lång tid och slutligen resulterar i barnets död.

Hämnd på partner. Barnet används som medel av ena föräldern för hämnas och straffa den andra föräldern. Barnet i sig är inte fokus för handlingen utan det är avskyn för den andra förälderns som är huvudfokus för föräldern som begår brottet.

Och till skillnad från andra våldsbrott är det en jämn fördelning mellan män och kvinnor – i hälften av fallen var gärningspersonen en kvinna. Eftersom det är mindre än en promille i svenska befolkningen som begår denna typ av brott och att många i landet lider av psykisk ohälsa är det svårt att som myndighetsutövare se detta som en markör eller varning om att en person ligger i riskzonen för att begå filicid. Däremot bör vården reagera när en förälder hör av sig och uttrycker en önskan om att ta sitt liv. Barn som lever i styvfamiljer löper större risk att falla offer för filicid enligt äldre studier, men enligt nya är det ingen större risk än att leva med biologiska föräldrar.