Vi i Brinn för barnen har fått förmånen att intervjua Monica Dahlström-Lannes som har en lång erfarenhet i att utreda och prata med barn.

Så här berättar hon själv om sin bakgrund:

- Jag blev polis 1965 och startade som fotpatrullerande och som radiopolis, sedan som spanare och utredare. Eftersom jag var kvinna så tyckte man att jag var mest lämpad att förhöra barn.

- Mitt första förhör med tre barn blev en katastrof. Ingen visste hur ett barnförhör skulle genomföras. Inte jag heller. Inte heller vem eller vilka som skulle vara med under förhören. Då frågade jag barnen vad de tyckte och de ville vara ensamma med mig. Så fick det bli!

- Det är så jag sedan försökt göra, lyssna på barnen och sätta dem i fokus. Från Rädda barnen fick jag kunskapen. De hade barnombudsmän som varit i England och USA där man hade upptäckt att det förekom sexuella övergrepp på barn och förstått hur dessa barn reagerade. Det var då jag på 80-talet tog initiativet till den s.k. Eskilstuna-modellen, ett tvärprofessionellt samarbete mellan myndigheter vid sexuella övergrepp på barn

(socialtjänst, polis, åklagare, läkare, kriminalvård, psykologer m.fl.).

- Sedan lade jag grunden för den första utbildningen för vålds- och sexualbrottsutredare på Polishögskolan.

Socialtjänsten var helt fantastisk på den tiden. De skyddade barnen och vi kunde handla snabbt och garantera barnets säkerhet och rättssäkerhet. Av polisanmälda sexualbrott mot barn under 1982-88 så ledde 68% till åtal och fällande domar. Vi fick många erkännanden.

Varför gick det så bra i Eskilstuna?

- Rätt personer fanns på rätt plats och tog rätt beslut. Det var faktiskt enkelt och "snabbt och skonsamt" hade vi som parroll.

- Socialtjänsten skyddade barnen under utredningstiden och polisen förhörde barnen så fort det gick. Misstänkte förövare likaså för att de inte skulle hinna bygga upp ett försvar. Många erkände, faktiskt 70% sista året jag arbetade.

- Eskilstuna-modellen ledde i förlängningen till Barnahus som tyvärr inte alltid fungerar.

- Det händer t.ex att socialtjänsten samtalar med barnen tillsammans med den misstänkte. Barnet berättar förstås inget och socialtjänsten anser att inget har hänt. Det är polisen som ska förhöra barnen när man misstänker brott, inte socialtjänsten. Ofta går ändå inte sexualbrott att bevisa och åtala när det gäller förskolebarn. Där finns i princip inga fällande domar om inte övergreppen är filmade eller fotograferade. Vittnen finns ju ytterst sällan.

- När det gäller våld och senare vårdnadsfrågor är utvecklingen katastrofal. Jag har skrivit en bok som gavs ut i år, "Blåmärken får vi alla", där jag har samlat berättelser och erfarenheter och beskrivit hur utvecklingen ser ut. Jag har inte bara läst om dessa fall utan själv upplevt verkligheten. I ett fall var vi sex personer som vittnade för barnet i tingsrätten, helt oberoende av varandra och med olika yrkesbakgrund. När domen kom så stod det inte ett ord om det vi vittnat om. Då ringde jag upp domaren och frågade varför. "Det behövs inte", svarade han och tillade att man kunde överklaga om man inte var nöjd. Vilket också gjordes till ingen nytta. Ibland är det samma åklagare som lägger ned sina egna fall.

Den som är dömd för vålds- och sexualbrott får inte arbeta med andras barn, men kan få vårdnaden om sina egna. Var finns logiken?

- Och det blir bara värre och värre. Fullständiga tragedier när barn tvingas till förövare eller omhändertas enligt LVU och traumatiseras ytterligare när den skyddande föräldern som slagit larm inte kan samarbeta med förövaren. Barn mister då sin trygghet och sin viktigaste anknytnings-förälder. Hur ska man kunna eller våga samarbeta med den som gör barnet eller en själv illa? Påfallande ofta är det välutbildade och starka kvinnor som drabbas, men också män.

- Orosanmälningar tas i många fall inte längre på allvar. Oavsett varifrån dessa kommer. Istället belastar de den skyddande föräldern.

- Socialtjänsten fokuserar på föräldrarna istället för barnen och tar ofta parti för en av dem trots att utredningarna ska var opartiska. Dessa utredningar hamnar sedan i domstolarna och domare ifrågasätter sällan socialtjänsten som därmed blir beslutsfattare. Jag talade med en domare och ansåg att han blivit lurad. "Så kan man kalla det", sade han.

- Trygghet och tillit är viktiga faktorer för att barn ska kunna utvecklas till självständiga och starka individer. Vi vet också att anknytningen är viktig. När barn berövas sina viktigaste och närmaste tar dom skada. De far illa och mår illa. Kunskapen finns, men vissa beslutsfattare saknar sunt förnuft.

- Min bok "Mot dessa våra minsta" skrev jag 1990 för Rädda Barnens räkning, en av de första i ämnet och som fortfarande används. Lika aktuell idag om man bortser från ändrad lagstiftning. Finns på bokförlag och bibliotek. Att man inte använder den kunskap som finns gör mig arg. Vi behöver en attitydförändring - och sunt förnuft!

- Våga fråga och orka lyssna! Samhället uppmanar barn att berätta, men när de berättar så blir de ändå inte trodda. Barnkonventionslagen i all ära, men ingen vet hur den ska tillämpas och tolkas och det finns inga sanktioner för den som bryter mot den.

Saknar vi redskap och kunskap för att kunna ta emot det barn berättar?

- Det som krävs är att orka lyssna och finnas kvar för det utsatta barnet.

- Jag hörde talas om en kurator som avbröt barnet med att säga: "Om du berättar mer nu så måste jag anmäla". Budskapet till barnet var att inte fortsätta att berätta.

- För vissa yrkesgrupper finns en obligatorisk, ovillkorlig plikt att anmäla till socialtjänsten när barn far illa. Det räcker med misstanken. Om vi vuxna tycker det är svårt att både lyssna och agera bör man ställa sig frågan: Hur är det för barnet som levt i verkligheten?

- Det är viktigt att professionella känner till sina roller och mandat och inte blandar ihop dem. Socialtjänsten ska skydda och hjälpa barnen, polisen utreda brott.

- Men för alla gäller modet att våga och orka ta emot barnets berättelse. Det handlar till en del om kunskap, men också om en attitydförändring. I bland blir det ju konflikter med andra vuxna. På en förskola kan till exempel bildas två läger i personalen. Ett som tror och ett som inte tror på barnet. Men jag vill påminna om att det är misstanken som ska anmälas. Utredningen får sedan visa vad som skett och trovärdigheten bedömas av rättsväsendet.

- Att arbeta som socialsekreterare är ett av de svåraste yrken som finns i dagens läge.

De behöver bra handledning och arbetsledare och fullt stöd. Aggressiva föräldrar kan hota och skrämma. Kanske det är därför som socialtjänstemän blir partiska och förnekar verkligheten?

- Hur ska barnen orka leva om ingen vågar ta ställning för dem? När det verkligen gäller, mot vem är du lojal då? Det kostar på att stå på barnens sida och många vuxna har inte modet att stå kvar. Därför måste vi hjälpas åt. Stå upp för barnen, men också för varandra när vi får andra vuxna emot oss.

- I min senaste bok "Blåmärken får vi alla - Hur mycket krävs för att skydda ert barn?" skriver jag om just dessa fall. Jämställdhetsmyndigheten kom ut med en rapport samtidigt och deras forskning bekräftar mina erfarenheter och tvärtom.

Vad är det mer vi behöver?

- I boken har jag lämnat ett tjugotal förslag på förändringar för att skydda utsatta barn. Fokus ska ligga på barnen och om myndigheter inte sköter sitt uppdrag måste man kunna anmäla brister och få till en förändring. Andra myndigheter borde få befogenhet att ingripa direkt. Till exempel IVO eller Barnombudsmannen BO, som nu inte kan gå in i enskilda fall. Men BO som ju är barnets ombudsman borde få föra barnens talan.

- I en kommun fick socialtjänsten 28 varningar från olika håll, men inget förändrades för barnen. Viten kan dömas ut, men belastar inte enskilda tjänstemän. Det är inte helt ovanligt att en socialsekreterare som inte skött sitt arbete väljer att sluta eller avskedas. Sedan återkommer samma person som välbetald konsult och får uppdrag av socialtjänsten. Det borde man sätta stopp för.

- Beslut om att omhänderta barn måste vila på fakta och korrekta utredningar. Socialtjänsten talar ofta om brist på resurser, men vad kostar inte alla missriktade och meningslösa utredningar?

- Gör man rätt från början så sparar man både tid och pengar. Vårt bästa fall, enligt Eskilstuna-modellen, tog 17 dagar från anmälan till fällande dom.

Finns det några tecken som du anser vuxna ska vara extra observanta på för att upptäcka övergrepp på barn?

- Det kan finnas många tecken, men man måste vara vaksam på förändringar generellt. Till exempel att barnet tystnar eller blir gränsöverskridande. Barn gör som vuxna gör. Det är inte normalt att små barn försöker öppna gylfen på en okänd man eller blir arg om inte mormor stimulerar barnet sexuellt. Det är heller inte ovanligt att barn som varit utsatta för sexuella övergrepp förgriper sig på andra barn.

- Det är mycket vanligt att övergrepp leder till olika konsekvenser för den drabbade. Missbruk av olika slag, depressioner och självmordstankar.

- Jag uppmanar alla som kämpar för sina barn, men känner sig maktlösa, att dokumentera och spara handlingar, teckningar och foton. När barn som vuxna vill veta vad som hände är det till stor hjälp att få veta vad som hänt, men också att det fanns vuxna som kämpade för dem.

- Barn i skyddade boende faller mellan stolarna och på senare år har man börjat synliggöra dem. Här finns mycket mer att göra.

- Jag vill påpeka att det finns många kloka socialsekreterare i vårt land, men dem hör jag tyvärr inte talas om lika ofta av naturliga skäl. Det är ett lotteri idag och en vinst om du möter rätt personer hos socialtjänsten, polisen eller i domstolen.

- Vi har bra lagar om vi tillämpar dem och tolkar dem enligt FN:s Barnkonvention. Vi har fakta, kunskap, forskning, vittnesmål och erfarenhet av barn som far illa. Vi kan inte blunda längre. Teori måste bli handling!

Nu är vi många och tillsammans är vi starka och kan kämpa för en förändring och för ett bättre liv för många barn.

Vi i Brinn för barnen tackar Monica Dahlström-Lannes för intervjun och tar med hennes kunskap i vårt driv till att förändra utsatta barns framtid.

Jessica Björnberg - Brinn för barnen team