Barnen i Hässelby, knivskurna och utkastade från balkong

Nu händer det igen! Det som inte får ske, en vuxen som har en nära relation med de två små barnen har försökt döda dem och nu har ett av barnen avlidit.

Hur många visste? Hur många misstänkte något? Hur många var det som inte agerade för att rädda dessa barn?
Snälla agera bara vid misstanke om ett barn far illa! Orosanmäl till socialtjänsten, ring polisen eller knacka på dörren om ni hör barn skrika. Vi ALLA måste hjälpas åt att stoppa våld mot barn. Nu hoppas vi innerligt att barnen klarar sig.

”Under söndagskvällen och natten mot måndag genomfördes en stor insats med polis och räddningstjänst. Även två ambulanshelikoptrar kallades till platsen. En skadad man i 45-årsåldern hittades inne i en bostad i huset som barnen hittades vid. Han misstänks ligga bakom de svåra skadorna på barnen, enligt Expressens uppgifter. Han är ostraffad sedan tidigare. Mannen misstänks ha skadat barnen svårt i bostaden för att sen kasta ut dem, enligt Expressens uppgifter. Han har gripits misstänkt för mordförsök, erfar Expressen. Även en kvinna har gripits.”

Medmänsklighet. Att känna medkänsla med andra. Civilkurage. Mod att stå upp för sin åsikt. Att våga agera för att hjälpa någon. Trots viss rädsla för vad andra ska säga, tycka och göra. Hör vi bråk, känner vi att något är fel. Då måste vi göra något. Vågar vi inte ingripa själva, ja då kan vi ta hjälp av andra. Agera ihop flera personer, ring polisen. Visa att du hör. Att du ser. Att du bryr dig.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och sedan kika upp igen och säga att vi misstänkte att något var fel.
Gå på magkänslan. Hör du mest hela tiden stök från en lägenhet där du vet att finns barn, då har du bara valet att göra något. För om du tycker att det är läskigt, då kan du ju bara ana vad de på andra sidan väggen känner.

14 november fylls landets tidningar av rubriker. De berättar om två barn som förorsakats i Hässelby i västra Stockholm. Barnen som är under tio år fanns på söndag eftermiddag av en förbipasserande på marken utanför ett höghus. Polis och räddningstjänst skickades till bostadshuset för att undersöka och ta hand om barnen. Strax därefter griper polisen en man i 45-årsåldern som även han har skador. Polisen delger misstanke om att barnen ska ha knivhuggits och sedan kastats ut från byggnaden från hög höjd.

Det visar sig ganska omgående att det är pappan till de två barnen som har knivskurit sina två barn när de sov, en flicka på 7 år och en pojke, 3 år, och därefter sig själv. Därefter ska pappan ha slängt barnen ur ett fönster från femte våningen, på 15 meters höjd. De båda barnen flygs med helikopter till sjukhus men pojkens liv går inte att rädda. Även pappan förs till sjukhuset och mamman blir bortforslad av polisen, men släppt tämligen omgående.
– Hon är fortfarande misstänkt och inte avförd från utredningen, säger kammaråklagare Maria Franzén. Pappan anhålls med misstanke för mord och mordförsök.

Grannar och boende i samma trappuppgång ger olika uppfattningar om familjen till media. De som möter föräldrarna utanför hemmet upplever dem som vänliga och artiga:
– De var jättetrevliga. Jag har inte pratat så mycket med dem, men de brukade hålla upp dörrar och sådant, säger en kvinna till Expressen som bor i samma trappuppgång med familjen.

Personer som bor i anslutning till deras lägenhet ger en annan bild. En person har upplevt att det har varit mycket stök i familjens lägenhet sedan ett år tillbaka när familjen flyttade in i hyresrätten. Han säger att han klagat till hyresvärden och att flera grannar inte kunnat sova för det lät för mycket från lägenheten.
– Det är någonting fel i den lägenheten. Men vi kan inte bara knacka på och fråga, säger han till Expressen.

Flera grannar vittnar om stök i lägenheten och misstanke om att något inte stämde:
– Det var det hela tiden. Vi har klagat om att det är så. Vi klagade till hyresvärden också. Grannarna kunde inte sova för att det var någonting i lägenheten. Jag tror att de kastade något i marken, som ett bowlingklot, säger en man till Expressen. Samma man säger att han söndagen före händelsen hört bråk från lägenheten. Han ska ha hört mannen i familjen skrika, följt av gråt. Mannen säger att han trodde att allt var som vanligt och valde att inte agera. Andra har rapporterat bankande ljud från lägenheten sent vissa kvällar och en kvinna säger till Dagens Nyheter att:
– Det har funnits en känsla av att allt inte stod rätt till. Men det är svårt att agera på det, man vet inte vad man ska göra, säger kvinnan.

Pappan i familjen flyttade till Sverige från Senegal 2006 efter att ha gift sig med en svensk kvinna. Något år därefter skiljde de sig och mannen hade vid tidpunkten fått svensk medborgarskap. Kort därefter gifte han om sig med en kvinna från sitt hemland som några månader efter giftermålet kom till Sverige. Idag har frun fortfarande inte erhållit något medborgarskap. Pappan har av vänner beskrivits som barnkär har arbetat både som taxiförare, färdtjänstförare och SFI-lärare och haft långtgående planer på att spara pengar för att en dag flytta tillbaka till Senegal enligt en före detta arbetsgivare. Bland annat Aftonbladet har skrivit om att pappan lidit av psykisk ohälsa en längre tid. Pappan ska vid förhör till polisen sagt att han inte minns var som hände när barnen knivhöggs och en person med insyn i familjen har uppgivit till tidningen att pappan verkar ha drabbats av en psykos. Både pappa och mamma i familjen ska ha levt ett tillbakadraget liv i sin lägenhet.

Enligt professor Bo Runeson, specialiserad på suicid, överläkare vi Karolinska institutet, förekommer det få fall av filicid (när föräldrar tar livet av sina egna barn) i Sverige:
– Det finns inslag av psykisk sjukdom i de här fallen, säger han till Expressen. Han säger även att driften för en förälder att bringa sina barn om livet kan vara separationstrauma. Mannen vill inte separera från mamman och då skadar både barn och fru. Det kan även handla om att sociala myndigheter planerar ingrepp i familjen, såsom att omhänderta barn. I sådana fall är det oftast kvinnan i familjen som får utstå våld från mannen säger Bo Runeson och säger rörande pappan i Hässelby:
– Det finns inslag av psykisk sjukdom i de här fallen, där män gör våldsamma och dramatiska handlingar mot barnen. Det finns en del forskning kring detta och då handlar det ofta om att förövare, män och kvinnor, har haft tecken på tidigare psykisk ohälsa. Oftast har motivbilden inget med barnen att göra. I stället är det vanligare att dåden utförs som en slags hämnd mot den andra föräldern, eller för att gärningspersonen inbillar sig att partnern tvingas stanna kvar i ett förhållande om barnen dödas, enligt Bo Runeson. 

Vid platsen för händelsen har det samlats människor för att tända ljus för barnen och en av dem är Alexandra Stamrin som säger till Dagens Nyheter att:
– Det är så fruktansvärt att det inte går att ta in. Hoppas verkligen att inte något i samhällets skyddsnät fallerat, säger Alexandra Stamrin, en av flera boende i området som tänt ljus vid minnesplatsen. Hennes väninna Ulrika Lewander delar den känslan:
– Det är så många barn som far illa utan att samhället har tid eller resurser att bry oss. Låt oss hoppas att det här var en galnings ögonblicksverk och att barnen hade drägliga liv innan det här hände, säger hon.

Det är många av de som intervjuats i samband med händelsen som undrat om socialtjänst eller psykiatri har varit insatta i familjens problematik. Poliser på plats vill inte svara på huruvida någon av dessa parter varit inblandade med hänvisning till sekretesslagen. Även socialtjänstens anställda närvarar vid platsen och delar ut västar till sina kollegor i den krisstödsgrupp som funnits till hand:
– Det är mycket frågor. En del blir oroliga och rädda, och då försöker vi ge kontext och svara på frågor. Vi vill att alla ska veta att vi bryr oss, socialtjänstekvinnan Anneli Vernersson.

På plats finns även prästen och kyrkoherden David Kindbom som hållit öppet kyrkan för de som behöver prata. Han samman med många av de som samlats för att tänder ljus enas om hur viktigt det är att våga höra av sig om det är något som gått snett, vikten av civilkurage och att våga göra något.

– Vi har pratat jättemycket om det i dag. Vi måste alla steppa upp och inte tveka på att säga till, säger Hanna-Maja Färdig.