Edwin, 4 år

Idag minns vi med sorg lille Edwins öde, 4 år och strypt av sin egen mamma, 29 september 2019. Trots att socialtjänsten och kommunen fått larmsignaler om Edwins situation vid ett flertal tillfällen – från närstående, förskola och läkare – inleddes ingen utredning.

Styvfadern var mammans fasta punkt i tillvaron, ändå var det han som gjorde den första orosanmälan gällande Edwin, redan 2015 bara en kort tid efter Edwin föddes. Problemen för Edwins mamma började tidigt. Enligt flera utredningar kring hennes bakgrund debuterade hon som haschmissbrukare när hon var 14 år gammal och fortsatte med tyngre droger i tonåren, hon snattade och slutade skolan i åttan efter för mycket skolk. Som fjortonåring ålder hade hon omplacerats mer än tio gånger.
Efter att Edwin föddes 2015 gjorde styvfadern den första orosanmälan till socialtjänsten i mammans norrländska hemstad. I ett samtal som styvfadern uppfattade som ”förvirrat” hade Edwins mamma bland annat talat om att (någon ville) döda sonen – och styvfadern misstänkte att hon drabbats av en haschpsykos.

Styvfadern trodde att mamman och Edwin skulle få hjälp av socialtjänsten, men strax därefter flyttade hon och sonen hastigt till Halmstad. Som i så många andra fall där det funnits misstankar om att barn farit illa innebar sekretessen mellan de olika kommunerna att socialtjänsten i den nya kommunen inte fick någon kännedom om tidigare orosanmälningar. Precis som i andra fall var sekretessen inte till för barnets bästa, i det här fallet Edwins bästa.
   Även i Halmstad kom det in orosanmälningar angående Edwin. Anmälningarna kom från förskola, läkare och från närstående till mamman. Till och med mamman själv sa till socialtjänsten att hon inte klarade av att ta hand om sin son. Hon begärde utökad tid på förskolan vilket hon nekades. Edwin hade vid den här tiden en kontaktfamilj som han var hos vissa helger, för att mamman skulle få avlastning.

Det fanns gott om dokumentation om mammans aktiva långvariga missbruk av alkohol och narkotikaklassade preparat. Den 30-åriga mamman är även sedan tidigare dömd för våldsamt motstånd. Mamman hade regelbunden kontakt med socialtjänsten och psykiatrin. En läkare inom psykiatrin lämnade in en orosanmälan till socialtjänsten efter att ha upplevt mamman som påverkad, hennes urinprov visade även positivt för opiater. Mamman förklarar testet med att hon tagit en receptbelagd medicin.
   Vuxenpsykiatrin poängterade i sin anmälan att mamman hade en ”missbruksproblematik sedan 14 års ålder”, men fyra månader senare konstaterade socialtjänsten att ”inga LVU-kriterier bedöms föreligga”. Skyddsbedömningen i april 2018 innebar att Edwin inte fick hjälp och därmed fick stanna hos mamman.

Larm kom även från förskolan i slutet av 2018 efter att pedagogerna i flera veckor tyckt att mamman inte brydde sig om pojken samt att han hade kläder som var för kalla för årstiden. Socialtjänsten inledde dock ingen utredning. 29 september 2019 stryper Edwins mamma sin 4-årige son. Mamman försöker först strypa honom med händerna, men hon klarar inte av det utan hämtar hans blå halsduk och hänger honom i badrummet tills han stryps till döds. Vid 23-tiden ringer hon själv till SOS-alarm och säger att hon dödat sin son. Ett drogtest på henne som gjordes efter gripandet visade spår av hasch.
   Edwin for illa varje dag men ingen valde att agera. Och till slut hände det som inte får hända, det mest tragiska som kan ske, ett barn dödades av sin egen förälder. Han mördades av den människa som skulle skydda och älska honom villkorslöst. INGEN satte Edwins behov och bästa först, INGEN förde hans talan, INGEN agerade för att rädda denna lilla pojke. Han kunde ha räddats av socialtjänsten vid så många tillfällen. Trots orosanmälningar samt även tidigare nödrop från mamman var det ingen på socialtjänsten som agerade och gjorde en korrekt bedömning av Edwins situation. Han kunde ha levt idag.

Varför agerade inte socialtjänsten, de som är till för att skydda de utsatta barnen i vårt samhälle? Detta är ett totalt misslyckande, en obeskrivlig skandal och tjänstefel. Socialtjänstens självkritik i en senare granskning av fallet:

”Verksamheten har bland annat underlåtit att inkludera barnet i utredningens olika steg samt generellt inte tagit tillräcklig hänsyn till tidigare kännedom i ärendet vilket gör att händelsen bedöms ha utgjort ett allvarligt missförhållande för den enskildes säkerhet”, konstaterar socialtjänsten i Halmstad.

Socialstyrelsens rättsliga råd kom fram till att Edwins mamma var psykiskt sjuk när Edwin dödades samt att hon var det fortsatt vid rättegången. Överläkaren som ansvarade för rättsliga rådets avgörande bedömning konstaterade bland annat att missbruket i kombination med psykisk ohälsa gjort att hennes situation ”tidvis varit katastrofal”. Mammans försök att lägga skulden på en psykos och vanföreställningar avfärdades av överläkaren. Mamman blev dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det har funnits flera varningssignaler kring Edwins situation, bland annat har socialtjänsten nåtts av ett flertal orosanmälningar.

 Trots att förskolan, läkare och närstående gjorde orosanmälningar inledde kommun inte någon utredning. Motiveringen var att uppgifterna inte var allvarliga och att det inte fanns något behov av stöd. Enligt IVO saknar kommunens motivering ett barnperspektiv:

”Att en förälder inte önskar stöd innebär inte att barnet inte har ett behov”, skriver IVO.

Filicid är termen som används när föräldrar dödat sina barn, orsaken kan vara flera – men det finns några gemensamma nämnare. Till skillnad från andra våldsbrott är det vanligare att kvinnor ligger bakom morden. Enligt en studie vid Karolinska institutet, som bygger på data från 1973–2008, identifierade forskarna 151 individer som sammanlagt dödat 184 barn. Vi talar alltså om 4—5 fall per år. Exakt vad som förorsakar att föräldrar mördar sina barn är inte fastställt, men i många fall lider föräldern av någon form av psykisk ohälsa. För att minska risken för att barn dödas av sina föräldrar krävs ett utvecklat och bra stödpaket för föräldrar som misstänks lida av psykisk ohälsa, säger psykologen Maude Johansson.

”Förr var det ett tydligt samarbete mellan BB och vuxenpsykiatrin. Om man anade att något inte kändes bra med mamman, subtila saker, var det enklare att kalla henne till psykiatrin. Men allt sådant är nedmonterat nu.”

Vad kunde samhället och våra myndigheter gjort annorlunda?

1. Riskanalyser/sårbarhetsanalyser av föräldrar — insatser och extra stöd till mamman för att se till att få ett fungerande föräldraskap, samt extra kontroller av barnets mående.
2. Mammans styvfar gjorde en orosanmälan redan då Edwin föddes. Direkt borde en utredning påbörjats, innan mamman hunnit flytta till en annan kommun. Problematiken med nuvarande socialtjänstlag är att en orosanmälan från tidigare kommun inte följer med vid flytt, den finns inte ens digitalt för att söka på inom en annan kommun. Detta är ett oerhört misslyckande i ett system som är till för att skydda utsatta barn och inte premiera sekretessen för den vuxna.
3. Edwins mamma tvingades aldrig ställa upp på drogtester trots en omfattande droghistorik.
4. Trots orosanmälningar från sjukvården och där läkaren misstänkte att mamman var påverkad, vilket han också kunde påvisa med ett urinprov som visade positivt på opiater, så gjorde socialtjänsten ingen utredning. Vilket de borde ha gjort i och med mammans mående och tidigare missbruksproblematik. De går istället på moderns förklaring att hon tagit receptbelagd medicin. Socialtjänsten låter detta gå nonchalant förbi, trots mammans dokumenterade missbruksproblematik. Detta är grovt tjänstefel och man tar härmed inte hänsyn till skyddet för lilla Edwin och hans bästa!
5. Förskolan gör en orosanmälan då de ser tecken på försummelse från mamman gentemot Edwin. De tycker inte att hon verkar bry sig om sin son och han har för tunna kläder för årstiden. Även denna gång väljer socialtjänsten att INTE agera, detta är de skyldiga att göra. Ännu en gång agerar det inte utifrån barnets bästa! Enligt Rikshandboken för barnhälsovård för professionen, så gäller följande; Tecken på försummelse kan vara när barn upprepade gånger har för tunna kläder under kalla årstider, inga regnkläder när det regnar, vinterstövlar på sommaren eller går barfota. Alla tecken på att ett barn försummas är allvarliga och ska leda till en orosanmälan till socialtjänsten.
6. Mamman själv uttrycker att hon inte orkar ta hand om sin son, hon önskar mer tid på förskolan. Återigen agerar inte socialtjänsten, det ger inget stöd till mamman och följer heller inte upp situationen kontinuerligt hemma hos Edwin. Edwin borde ha placerats i ett tryggt familjehem och haft kontinuerlig umgängesrätt till sin mamma.
7. Mamman borde ha fått hjälp från psykiatrin från start och sen borde detta aldrig ha avbrutits, vilket är än mer viktigt då det är ett litet barn involverat.

Edwin borde aldrig behövt växa upp med en missbrukande förälder med allvarliga psykiska problem. Denna problematik hade hon sedan unga år och därför borde samhället gått in redan vid Edwins födsel med kontinuerlig uppföljning av mamman och hennes son. Socialtjänsten skulle agerat på varje orosanmälan och lyssnat på vad mamman själv uttryckte, att hon inte klarade av att ta hand om sin son. På grund av socialtjänstens återkommande nonchalans resulterade detta i att en liten pojke miste livet, en liten pojke som kunde haft hela livet framför sig om han hade fått växa upp i kärlek och trygghet.

Vila i frid älskade Edwin du kommer aldrig glömmas bort, du borde fått vara en liten kille just nu med hela livet framför dig.

Skrivet av: Jessica Ivarsson – Brinn för Barnen
#barnensverigesvek