Isolde 3 år

Isolde, blev dödad av sin mamma 2013. Mamman använde sig av narkotikaklassade preparat hon

stulit från sin arbetsplats för att mörda den lilla flickan. Hon dömdes till rättspsykiatrisk vård för

mordet samt för grov stöld av narkotikaklassade preparat. Under de fyra år hon avtjänade sitt straff

på rättspsyk fick hon läkarvård dygnet runt, mat och logi, möjlighet att studera och ta examen. I

det lilla samhället där dådet skedde minns man fortfarande den lilla glada blonda flicka som en

gång bott där, men livet går vidare. Så även för Isoldes mamma. När hon blev utskriven från den

rättspsykiatriska vården träffade hon en ny man och gifte sig och fortsatte sina studier vid ett av

landets universitet. Ämnet för studierna var medicin och i det ämnet fick hon forska trots att hon

blivit dömd för mord genom bruk av stulen Oxascand som hon sövde sin dotter med,

Fentanylplåster som hon satte på dotterns kropp som förgiftade henne och trots att hon suttit på

rättspsyk för detta i flera år.

Isolde blev bara tre år gammal.

Vad hände?
Under 2000-talets början invandrade Eva till Sverige från Tyskland och bosatte sig på en gård i

Östergötland. På gården fanns tre hus där hennes syster med barn bodde i ett hus, hennes mamma

och hennes man i det andra huset och hon själv i det tredje. Gården var spartansk och det fanns

endast utetoalett och utomhustvätt att tillgå. Familjen levde ett lugnt och tillbakadraget liv på sin gård

som låg avsides från orten, isolerat från ortsborna. När Eva kom till Sverige läste hon först på SFI och sedan

Svenska B på universitet samtidigt som hon arbetade. Efteråt fick hon halvtidstjänst på ett sjukhusapotek.

2008 träffade Eva en man, Mattias, och efter en månad väntade de barn. De var särbos eftersom Eva inte

ville flytta från gården och Mattias inte ville leva tillsammans med hennes familj, framförallt inte med

mormodern som han upplevde som dominant och kontrollerande. Isoldes mormor hade starka åsikter

om mammans roll i ett barns liv, hur barnet skulle leva och fostras, anor från familjens östtyska kultur som

skiljer sig från den svenska synen på pappans större roll i ett barns liv. Dessa åsikter var Eva uppväxt med och

implementerades varje dag av hennes mor då mor och dotter levde tätt inpå varandra och delade allt, måltider,

gård, liv.

I september 2009 födde Eva sitt barn hemma med hjälp av en barnmorska. Hennes mor och syster närvarade också. Flickan – Isolde – föddes i det sovrum hon sedan även mötte sin död i 3.5 år senare. Strax efter att flickan föddes, tog relationen mellan föräldrarna slut. Redan från start önskade pappan rätten att få träffa sitt barn då och då men upplevde inte att han fick det i den utsträckning han önskade. Mormodern var en stor del av Isoldes vardag, uppfostran och uppväxt. Flickan växte upp med tyska som språk vilket kom att försvåra umgängen pappa och dotter emellan. Eftersom föräldrarna inte fann en lösning på problemet själva tog man hjälp av juridiska ombud. Eva och hennes familj upplevde att Mattias inte hörsammade deras önskningar kring barnet och Mattias upplevde att Eva och hennes familj inte hörsammade hans önskningar. Mattias fick först träffa sin dotter i Evas hem, där Eva och hennes mamma alltid närvarade. I längden var det inget fungerande sätt att umgås på och därför flyttades umgängena till förskolan varje onsdag, övervakad av förskolans fröknar. Flera onsdagar anmälde Eva Isolde sjuk eller ledig utan att kontakta Mattias om det, och flera gånger fick Mattias åka hem från förskolan utan att ha träffat sin dotter. Mattias oroade sig för sin dotters uppväxt. Han upplevde att Eva uttalat att hon skulle flytta från landet med dottern om han inte avslutade den rättsprocess han startat då han inte ansåg att han fick träffa sin dotter på avsatta umgängestider. Även Eva hade bestämda åsikter och saker och ting. Exempelvis fick Isolde och hundarna på gården endast vegetarisk mat och Mattias fick inte berätta för Isolde att han var hennes pappa.

I de förhör som hölls efter mordet på Isolde 2013 berättade Mattias att han sommaren 2012 gjorde en orosanmälan till socialtjänsten efter att han upplevt att Eva hotat att ta sitt och dotterns liv. I augusti tilldelades Mattias och Eva av tingsrätten samarbetssamtal som Eva inte gick på. Under hösten, i samband med samarbetssamtalen berättade Mattias igen för tingsrätten och socialtjänsten att Eva hotat att lämna landet med dottern samt att hon hotat att göra sig och barnet illa. Eva lät veta via ombud att Mattias hotat henne och varit våldsam mot Isolde, att Mattias drack mycket och hade sagt att han tidigare dödat en person. Hon berättade även att både hon och Isolde var mycket rädda för Mattias. Eva ville att hennes mamma skulle bli Isoldes umgängesstöd vid umgängen med Mattias, och att Mattias inte fick ta med sig flickan hem för vägen till och från Mattias boplats ansåg hon vara farlig och trafikerad av timmerbilar. Då inte Mattias blev hörsammad för sin oro för sin dotters välbefinnande och inte fick Eva att gå med på umgänge utanför Evas familjegård ansökte Mattias om ensam vårdnad av Isolde i september men fick avslag.

Den 19 december 2012 gjorde Mattias en orosanmälan till socialtjänsten där han berättade om sin oro för sin dotter och om att Eva hade hotat med att ta sitt och dotterns liv om han inte genast lade ner rättsprocessen om vårdnadsflytt och krav på avsatta umgängestider. Handläggaren frågade Mattias om han tror att mamman menade allvar med sina hot, och det gjorde hon sade Mattias, det är därför han ringde in en orosanmälan. Handläggaren noterar dock i sina papper att Mattias inte upplevde någon akut fara i mammans hot. Handläggaren skrev även att det inte finns något som talade för att socialtjänsten behöver göra en akut insats för dotterns välbefinnande. Handläggaren valde även att inte upprätta en polisanmälan vilket bör göras om det finns misstanke om brott mot liv och hälsa och det har kommit in en orosanmälan om det. Handläggaren valde även att inte utreda flickans situation eller om huruvida Mattias utsaga om mordhotet mot barnet är sann. Handläggaren dokumenterar informationen hon fått av Mattias att han och Eva har avsatta samarbetssamtal utifrån pågående vårdnadstvist och beslutar att inte göra några insatser för barnet alls. Handläggaren noterar i sina dokument att denne återkopplat till Mattias om denna information. Pappan upprepar då sin oro över Evas ord men beslutet om att inget göra kvarstod. Den enda åtgärd som gjordes var att man skickade hem ett brev till Eva som informerade henne om att hon hade möjlighet att få stöd, om hon ville. Mattias orosanmälan och de uppgifter han lämnat lämnas aldrig vidare av socialtjänstens handläggare till rätt instans på socialtjänsten, trots att båda avdelningarna satt i samma korridor på socialtjänstkontoret.

Två månader senare, i mars, var Mattias än mer oroad och skrev till tingsrätten att det kunde vara helt förödande att inte utreda flickans situation grundligt. Mattias spelade in flera av sina samtal med Eva och lämnade in dessa till rätten. Han skrev även till dem att han önskade att det ska bli en vårdutredning av Isoldes hemförhållanden, men fick av tingsrätten avslag. Isoldes situation förblev outredd.

Under våren sade Eva till förskolepersonalen på Isoldes förskola att de inte fick berätta för Mattias att Isolde inte skulle vara ledig från förskolan under sommaren för att han inte skulle få träffa henne. Personalen hade inte rätt att undanhålla en pappa sådan information och Mattias fick veta att Isolde inte skulle att vara ledig. Onsdagen den 12 juni 2013 sade Eva till personalen på Isoldes förskola att ringa henne om Isoldes pappa kom för umgänge. Isolde hade fått vara ”ledig” flera onsdagar tidigare, dagar då Mattias hade rätt att ha umgänge med sin dotter på förskolan. Den onsdagen kom Mattias och träffade Isolde på förskolan och fick reda på att barnen skulle på utflykt och han ställde in dagens möten för att följa med barnen på deras utflykt. Plötsligt kom mormorden körande mycket fort efter ledet av barn, tvärbromsade, lämnade motorn på, rycker Isolde från Mattias och satte henne i bilen. En fröken ropade till mormodern och frågade om hon skulle ta hem Isolde, men fick inget svar. Mormodern vände bilen, vevade ner rutan, sade till fröken att hon skulle ta hem Isolde och sedan körde mormodern iväg i hög hastighet med flickan. De andra barnen tyckte att det såg dramatiskt ut och pratade sedan om ”rallytanten”. Rektorn blev informerad om hur mormodern rykt flickan i armen, att pappan genast släppt, hur hon slitit med sig flickan utan att svara på tilltal. Rektorn planerade då in samtal med involverade parter några veckor senare men samtalet blev aldrig av då Isolde då var död.

Dagen efter att mormodern hämtat upp Isolde från förskolans utflykt, torsdagen den 13 juni, ringde Eva och anmälde Isolde ledigt från förskolan. Denna torsdag stal Eva narkotikaklassad medicin från sin arbetsplats – Oxascand, Fentanyl och Dolcontin. Två dagar senare, lördagen den 15 juni gav Eva Isolde lugnande medel, 2,5 mg Oxascand och väntade tills att flickan hade somnat och satte därefter tio fentanylplåster 25 µg/h, på flickans kropp. Av fentanylen fick flickan en kraftig överdos och slutade att andas. Därefter försökte Eva ta sitt liv genom att ta ett flertal olika mediciner som fick henne att somna.

Den 16 juni, söndag kväll, hittade mormodern och Evas syster Isolde och Eva livlösa i mammans dubbelsäng. Mormodern ringde SOS Alarm och under samtalet sade hon bestämt att hon inte vill ha utryckningspersonal från orten utan från Motala.

Polispatrull, räddningstjänst samt två ambulanser kom till platsen och fann Eva sittandes på sängen. Vid hennes ena sida låg Isolde, död, och på andra sidan låg en rad medicinpaket. Hennes självmordsförsök hade misslyckats. Ambulanspersonal konstaterade att flickan var blå i ansiktet, kall och likstel. Eva var vid medvetande, hade två plåster på sin bröstkorg och satt och skar sig i armen. Ambulanspersonal fick stoppa henne från att skära sig än mera.

Eva gick för egen maskin ner till den väntande ambulansen och på vägen ut sade hon till polisen att hon nog behövde en jurist. Vid den medicinska kontrollen av mamman i ambulansen berättade mamman att hennes ex varit elak mot henne och dottern, att han är schizofren och alkoholist. Han ska ha spelat in sina samtal med henne och klippt ihop dem och spelar upp dem i rätten. Mamman sade att hon tagit beslutet att ta sitt och flickans liv för att komma ur situationen. Hon gav även uttryck för att det varit jobbigt att ta beslutet att döda sin dotter och att hon var ledsen över det. Hon blir körd till akuten i Linköping för vård av hennes allvarligt skadade.

Den rättsmedicinska undersökningen visar att Isolde förgiftats av tio fentanylplåster satta på hennes kropp, plåster som mamma Eva har stulit från sin arbetsplats och satt fast på henne. Under förhör erkände Eva vad hon har gjort, att hon tagit livet av sitt barn. Hon berättade att hon varit övertygad om att hennes dotter skulle tas ifrån henne, att hon känt sig maktlös och förtvivlad vilket lett till en djup depression som i sin tur lett till vanföreställningar och sömnproblem. Den rättspsykiatriska bedömningen av henne visade sedan att hon hade en allvarlig psykisk störning under tiden för mordet och därför inte har förstått innebörden av sina handlingar. Både Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen slog fast att kvinnan led av en allvarlig psykisk störning och att hon riskerade att återfalla i allvarlig brottslighet.

Efter Evas ankomst till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena bekräftade man snart att hon inte alls hade en sådan allvarlig psykisk störning som den rättspsykiatriska undersökningen slagit fast att hon haft. De psykotiska symptom, depression eller ångest hon tidigare diagnostiserats med led hon inte längre av och under vårdtiden i Vadstena medicinerades hon inte med någon psykofarmaka utan endast samtalsbehandling. 2017 ansågs hon vara rehabiliterad och må så pass bra att hon fick lämna kliniken och flytta till egen lägenhet. Chefsöverläkaren begärde i förvaltningsrätten att den rättspsykiatriska vården helt skulle upphöra. Fyra år hade nu gått sedan mamman dödat Isolde.

Efter domen fallit mot mamma Eva blev hennes receptlegitimation indragen då HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd – då de ansåg att hon missbrukat sitt förtroende som yrkesutövande receptiarie. Socialnämnden gjorde en noggrann utredning av hur ärendet fram till Isoldes död hanterats och Motala kommun gjorde en egen lex Sarah-anmälan vilken sedan IVO granskade. IVO återförde sin kritik till kommunen med förslag och råd på hur man skulle komma till rätta med de problem som följt fallet, bland annat att införa skriftliga bedömningskriterier till varför, eller varför inte man väljer från att avstå från att inleda barn- och ungdomsutredningar, samt extern granskning av kommunens myndighetsutövning i förhållande till barn och ungdom. IVO skrev därtill att de inte kunde garantera att dessa föreslagna åtgärder skulle vara goda nog att hindra samma förlopp i framtiden.

Redan 10 år innan IVO lämnade in sin granskning med föreslagna åtgärder blev lex Bobby lag, en lag som ska skydda barn som Isolde. Politikerna enades om att denna lag skulle stiftas och bringa rättvisa för utsatta barn. Lagen säger att socialstyrelsen ska göra en särskild barnsyddsutredning om ett barn dött på grund av våld eller annat brott och om barnet har varit behov av skydd. De barn som dödats av sina föräldrar under de tio år som gått mellan att lex Bobby stiftades tills att Isolde mördades skulle ha utretts och rönen därav skulle ha använts för att förebygga nästkommande barnfall. Frekvensen av utredningarna har dock varierat stort av flera olika orsaker. Bland annat är polisen förpliktigad att meddela socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänks ha dödat ett barn, vilket polisen hittills sällan har gjort. När polisen inte meddelar socialstyrelsen om detta faller det istället på fallets åklagare att rapportera in till socialstyrelsen när en dom i ett sådant fall har vunnit laga kraft, men även åklagare gör detta ytterst sällan fast att det är lag på att det ska göras. Istället får socialstyrelsen ringa runt och fråga om det finns någon dom, när domen kan tänkas komma och sedan påminna om att den ska lämnas in till socialstyrelsen. Brist på inarbetade rutiner är den orsak både åklagare och polis lämnar som svar på varför de brister i sitt ansvar.

Blir inte socialstyrelsen underrättad blir det inte heller några dödsfallsutredningar. Därtill görs bara utredningar baserade på det som finns dokumenterat, dokumentation som varierar i grad och omfång, samt att inga intervjuer med inblandade parter görs av socialstyrelsen vilket skulle vara ett bra komplement och öka helhetsperspektivet på fallet. Detta har också medfört att många barnfall där barnet mördats av närstående inte finns dokumenterade och frågan förblir i efterhand, vilka var de? Vad kunde vi ha lärt oss från dessa fall? Statistiskt sett går cirka 5 barn miste om sina liv i händerna på sina föräldrar i Sverige. Få av dessa utreds. Många av fallen är belagda med tung sekretess och även här förblir information inför förebyggande arbete förlorat.

Även i de fall där socialstyrelsen fått in information om ett dödsfall och en dödsfallsutredning startas i enligt med lex Bobby finns det många problem i själva arbetsprocessen. Det finns inte några riktlinjer för hur informationsinhämtningsarbetet ska se ut och utredarens förmåga, uppfinningsrikedom och noggrannhet blir den avgörande faktorn i vilken utsträckning detta görs. Metodiken för hur inhämtat material granskas är även det helt beroende på den granskande personens kunskaper, erfarenhet och personliga intressen i fallen. Resultatet blir därefter varierande. Lex Bobby, likt IVOs inspektioner och kritik, blir subjektiva, ostandardiserande och ofta helt tandlösa. Motala kommun och socialtjänst svek Isolde. Tyvärr händer detta hela tiden och de lagar och regler som finns efterlevs sällan i ett pressat system som sällan uppdateras för att anpassas till tiden, för att årligen bli underprioriterade, underbudgeterade, nermonterade och åldras.

IVOs ihåliga kritik om fallet, kritik som sällan leder till några verkliga ändringar, ekar inför tomma läktare för de som arbetar på socialtjänsten har för lite resurser och allt tyngre arbetsbelastning för varje år som går. Vem räddar socialtjänsten som finns till just för att hjälpa utsatta barn? Inte Isolde i varje fall. Inte bröderna Emil eller Sinom heller som någon månad senare brinner inne när deras pappa tänder på huset de sover i. Kort efter Isoldes död 2013 görs en undersökning av Motala socialtjänst som visade att av 134 anmälningar som handläggare valt att inte gå vidare med, var beslutet i 100 fall baserat på bristfälligt material och utredningar.

Många barn har farit illa och dött sen dess, så vad är all kritiken värd? Ingen som sitter på beslutshavande positioner lyssnar. Jo, ibland bullrar någon politiker en stund om att nu ska det minsann bli ändring, gärna i anslutning till valår, men blir det någon ändring? Det har gått nio år sedan Isolde gick bort och en lång rad av liknande fall har kommit och gått. Tyvärr vet socialtjänst, socialnämnd, myndigheter och regering att fall kommer och går, stormen blåser förbi och de kan lugnt fortsätta i gamla invanda spår. Ingen kan straffas för dåligt utfört arbete med de rådande lagar vi har och avsaknad av tjänstemannaansvar. Och varje gång ett barn dödas av sina föräldrar skriver media löpmeter om hur ovanligt det är att barn dödas av sina föräldrar i Sverige, som om det skulle vara någon form av försvar: vi mördar för det mesta inga barn! Vad man gärna undviker att skriva om är hur många barn som i landet lever i skräck och rädsla dagligen inför sina egna föräldrar, som misshandlas psykiskt och psykiskt. Och för varje barn som slutligen mördas av sina närstående står det tusentals barn bakom som ännu inte nått vägs ände. Media och forskare fortsätter att hävda att det är svårt att förebygga dessa barnamord vilket inte är så konstigt om man aldrig utreder de fall som finns och inte tillämpar redan befintlig lagstiftning som lex Bobby som stiftades med andakt av gången tids politiker för att sätta stop för galenskapen, just då, troligen för att det lät bra. Impementering? Det får någon annan sköta, och så går det som det går. Kanske att det inte är barnamorden som ska stå i fokus för hjälpinsatser och förebyggande arbete som det så fint heter vid varje medialt exploaterat barnmord, utan istället alla de barn och deras föräldrar som lever i en svår situation. Sätt in förebyggande arbete vid första orosmisstanke och se till att alla berörda får den hjälp de behöver för att sedan kunna leva ett sunt och farofritt liv och därigenom säkra upp att det inte behöver gå så långt att ett barn blir mördat av de som står det närmast. Hjälp de individer som har det svårt redan från första stund så att de kan trygga, stödja och främja sitt barn till att växer upp och själv en dag blir en god förälder.

Skrivet av: Anna Troedsson – Brinn för barnen