Keyan – pojken som bollas runt

September 2020
På fotot framför oss – en liten pojke med brunt hår. Han står utomhus med ena handen för ansiktet, kanske är det solen som bländar honom. Kanske vill han bara inte vara med på bild där och då. Pojken heter Keyan. Han är tre år och har de senaste två åren bott i Vallentuna utanför Stockholm. Med Susanne och Daniel och sexårige Quintus. De är hans familj. Dem han kallar mamma, pappa och storebror. Men var Keyan befinner sig just nu, hur han mår och vad han gör, det vet inte hans familj. För en vecka sedan hämtades han av socialtjänsten med polisassistans. För hans föräldrar och syskon en tragedi.

För Keyan – hans femte flytt och hem på tre år. Hur det påverkar ett barn kan vi bara ana.

Susanne och Daniel ville göra en insats, hjälpa barn som for illa. De bestämde sig för att ansöka om att bli familjehem. De intervjuades och godkändes. Och så i november 2018 kom han till dem, Keyan, då 15 månader. Knappt ett halvår tidigare hade Keyan akut omhändertagits från sina biologiska föräldrar.

– Innan Keyan kom till oss hade han varit i två olika jourhem. Vi tog emot en liten pojke som varken kunde gå eller hade börjat äta fast föda. Han hade enorma behov, berättar Susanne och stryker försiktigt med handen över fotografiet.

Den första tiden ville Keyan bara vara nära. Susanne och Daniel bar honom med sig överallt.

– Ett barn i den åldern med en sund anknytning söker trygghet och tröst hos sina föräldrar eller sina andra närmaste anknytningspersoner, men Keyan kröp upp i famnen hos alla vuxna han mötte. Han var så van att bollas runt, att vuxna byttes ut hela tiden. Man brukar även säga att barn som omplaceras behöver nio månader för att bakas på nytt, lika länge som de legat i magen, säger Susanne.

Men så, efter en tid, märkte Susanne och Daniel hur Keyan blev allt tryggare. I sig själv och med dem runt omkring sig. Han lärde sig att gå och att äta riktig mat. Han behövde inte längre alltid vara nära, utan gav sig till fots ut på egna små äventyr i trädgården. Susanne som tagit tjänstledigt från jobbet som skolkurator var hemma med Keyan på dagarna för att han skulle få landa i sin nya familj, i sitt nya hem. Men trots alla framsteg som Keyan gjorde dagligen så fanns det en sak som inte utvecklades – hans språk. Vid drygt två års ålder sa Keyan bara ett fåtal ord, på sitt sätt. I övrigt kommunicerade han med olika tecken. Susanne och Daniel blev bekymrade. De kände att något inte var som det skulle. Och att detta kanske hörde ihop med de svåra trauman som Keyan varit med om under sitt första år i livet. De ville han skulle få komma till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) för en utredning. Men socialtjänsten sa bestämt nej, med motiveringen att så här små barn inte ska behandlas.

– De normaliserade Keyans tal, eller snarare icke-tal. Gav oss exempel på andra barn med talsvårigheter som hade klarat sig bra utan BUP. Men de barnen hade inte Keyans historia. Dessutom pratade socialsekreterarna som om de kände Keyan, när de bara träffat honom ett fåtal gånger, och vissa av dem inte alls. Vi som levde med honom dygnet runt kände att han behövde professionell hjälp utifrån. Vi ansåg att socialtjänsten inte utgick ifrån Keyans bästa och det sa vi till dem, säger Susanne.

Socialtjänsten replikerade med att säga att Susanne och Daniel skulle mejla sina synpunkter till dem. Så i november 2019 skickade Susanne och Daniel ett mejl till socialtjänsten i Österåker där de påtalade ett flertal brister i myndighetens hanterade av Keyan. Men först tre månader senare, i februari 2020, blev Susanne och Daniel kallade till ett möte. För att diskutera en eventuell utredning av Keyan, trodde Daniel och Susanne. Det skulle snart visa sig att så inte var fallet.

– Vi kom till mötet för att prata om Keyan och de synpunkter vi hade framfört. Men de två enhetschefer vi mötte var inte alls intresserade av det vi hade att säga. De visste ju att vi stod i beroendeställning gentemot dem och de agerade därefter. ”Det är inte till er fördel om ni fortsätter komma med synpunkter på vår handläggning”, sa de till oss. Precis så sa de. Jag fick sådan ångest där och då, jag visste ju att de kunde ta min lilla pojke ifrån mig, att de hade den makten, säger Susanne.

Vi tar en kort paus i intervjun. Susanne gråter och även jag har nära till tårar. Vi vet ju båda vad som komma skall. Susanne tar ett djup andetag och fortsätter.

– Socialtjänsten ville inte att vi skulle engagera oss så mycket som vi gjorde. De vill ha följsamma familjehem som håller tyst. Som lyder order. Man ska be dem om råd, inte vara den som ger råd. Men det handlade ju om Keyans mående och utveckling, vi kunde inte bara tiga still och se på, säger Susanne.

Men så tändes ett nytt hopp. Mitt i allt detta gav socialtjänsten Susanne och Daniel plötsligt ett muntligt okej på att besöka BVC med Keyan. Väl där ifrågasatte barnmorskan varför de inte kommit dit tidigare för att utreda hans språkproblematik. Susanne återberättade det socialsekreterarna hade sagt till henne, och BVC bestämde sig då för att anmäla socialtjänsten i Österåker till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
– Kanske var det droppen för socialtjänsten, jag vet inte. De ansåg att vi gått bakom ryggen på dem som berättat detta för BVC. Men vi hade inget annat val, vårt fokus har alltid varit Keyans bästa, säger Susanne.

Den 25 augusti i år skulle Keyan börja förskolan. Något han längtade efter. Tillsammans packade Susanne och Keyan hans röda Blixten McQueen-ryggsäck och satte sju post it-lappar på kylskåpet. Varje morgon tog de till Keyans glädje bort en lapp – bara fem dagar kvar, bara fyra dagar kvar …

Men så fick Susanne ett mejl från socialtjänsten – Keyan skulle inte få börja förskolan.

– Tidigare samma dag hade jag och Daniel haft möte med enhetscheferna som sa att de skulle utreda om vi var lämpliga som familjehem, eftersom de ansåg att vi hade samarbetssvårigheter. Vi nämnde då dumt nog förskolan. Samma dag var Keyans plats uppsagd med förklaringen att det vore elakt mot honom att börja om han sedan skulle flytta från oss. Så det var vi som fick säga till Keyan att det inte skulle bli någon förskola. Men hur förklarar du för en treåring att han inte ska få leka med sina jämnåriga kompisar på dagarna som han blivit lovad? Han blev såklart ledsen. Vi fick packa upp hans väska och ta bort de sista lapparna på kylskåpet.

För Susanne och Daniel var detta som att få en spark i magen.
– Jag fick panik! Jag bönade och bad. Jag kontaktade media, och en journalist från Svt kom hem och intervjuade oss. Jag startade gruppen Operation Rädda Keyan på Facebook och jag mejlade alla jag trodde kunde hjälpa mig. Det enda som malde i mitt huvud var att de inte fick ta Keyan. Han hade varit med om så mycket redan. Ytterligare en flytt, ytterligare en ny familj att försöka knyta an till. Vad gör det med ett barn?

Men så, bara ett par dagar senare, gjorde socialtjänsten ännu en vändning. De pausade omplaceringen. Ett andhål för familjen. Tid att samla ny kraft. Men lyckan skulle visa sig bli kortvarig. Fredagen den 19 september stod Susanne och Keyan hemma i badrummet. Keyan skulle åka på utflykt med farmor och farfar. Daniel arbetade ute i trädgården. Plötsligt hörde Susanne bilar köra in framför huset och flera bildörrar smällde igen. Strax därefter bankade det hårt på ytterdörren och fönsterrutan. 
– Jag bara skakade. För jag förstod direkt vad det handlade om, att de kommit för att ta Keyan. Men jag gick inte ut och öppnade ytterdörren, jag tänkte att jag måste vinna tid. Jag måste få prata med Keyan först, så jag sa med så lugn röst jag kunde att han skulle få åka iväg på en annan utflykt. Jag fick till och med fram ett ”jihoo”, liksom för att boosta honom.
Sedan tänkte jag att jag måste ringa Daniel, men min hjärna var blockerad och det enda nummer jag kunde få fram var till journalisten på Svt. Han sa att de skulle skicka en reporter på en gång. I samma stund hörde jag Daniel ropa utanför.

När Susanne och Keyan kom ut från badrummet stod Daniel där med två poliser. Utanför väntade även två personer från socialtjänsten.
– Jag kunde inte tänka klart men lyckades ändå packa ner några av Keyans favoritleksaker i hans ryggsäck, och riskakor som han alltid har med på utflykter. Och så hans älskade docka, Jaja, hans trygghet.

Susanne och Daniel satte sig ner på huk framför Keyan. De kramade honom och sa att han skulle ha det roligt på sin utflykt.
– Vi sa att vi älskar honom och gjorde hans tecken för kärlek, säger Susanne och gör ett hjärta med händerna.
– Men jag såg på Keyan att han visste vad som väntade honom. Han tog sin ryggsäck och gick ut. Och jag kunde bara tänka att jag svek honom. Att vi vuxna åter igen svek honom, säger Susanne och rösten spricker.

Vi tar en paus i intervjun. När Susanne orkar prata igen är rösten stadig. Det har gått fyra dagar sedan Keyan hämtades, för Susanne och familjen en evighet.– Vi vet inte var han är eller hur han mår. Och Keyan, han är bara tre år. Han kan inte prata, inte berätta vad han känner. Jag tror han sitter nånstans i chock, han sluter sig. Det är så fruktansvärt. Han är en människa, inte en möbel som man kan flytta runt när det behagar. Han har bott hos oss i två år, är trygg här, och nu raserar socialtjänsten allt. De trasar sönder honom inifrån, säger Susanne.

Hon är ledsen. Förkrossad. Men i henne bor också en mammas urkraft. Och en ilska över att socialtjänsten gång på gång får, som hon uttrycker det ”krossa barns liv utan att ställas ansvariga för det”.
– De tar beslut på rättsvidriga grunder. De ska se till barnens bästa, men det finns inget i det här beslutet som är till Keyans bästa. Inte någon gång har de sagt att de tror att Keyan far illa hos oss. Enda anledningen till att de flyttar honom är för att vi har haft synpunkter på deras arbete. De har sagt rent ut att vi är den jobbigaste familjen de haft att göra med. Men vi kommer att fortsätta vara jobbiga tills Keyan är trygg hemma hos oss igen. Och vi kommer att fortsätta även efter det, fortsätta kämpa för alla andra barn som likt Keyan far illa av socialtjänstens agerande, säger Susanne.

Hon tillägger att de som familjehem är måna om att ha en god relation till Keyans biologiska föräldrar, att de ser varandra som familj.

– De stöttar oss i detta, och de vet att om Keyan en dag flyttar hem till dem igen så kommer vi alltid att finnas där som stöd för dem.

Storebror Quintus kommer in i rummet. ”Hej älskling”, säger Susanne. 
Samma kväll ska de rita teckningar till Keyan och packa fler av hans leksaker som socialtjänsten ska hämta. Susanne har även lagt fram t-shirten som Keyan sover i.

– Så att han kan somna med doften av hemma, säger Susanne.

Skrivet av: Sara Palmkvist för Ordateljen
– Brinn för Barnen