Leo 3 år

2003 flyttar en familj in i en lägenhet i Motala, mamma, pappa, och en liten pojke som heter Leo. Det är inte det bästa av förhållande mellan mamma Karin och pappa Björn. Björn är arbetslös och dricker mycket och mamma Karin som tidigare arbetat som dagisfröken är långtidssjukskriven. Bråken eskalerar och tillslut flyttar Björn ut. Karin och Leo bor kvar i den lilla lägenheten och lever på det socialbidrag som Karin får ut. Leo har en dagisplats dit han aldrig får gå utan är hemma med mamma Karin hela dagarna. Karin försöker att upprätthålla struktur i vardagen med bestämda tider för mat och när Leo själv får välja vad de ska äta vill han ha korv, makaroner och pannkakor. Det är det bästa han vet! Karin försöker också komma ut och gå med Leo och låta honom leka på lekplatser för att aktivera honom, när hon orkar. Grannarna ser hur ensam Karin är och tycker att det är synd om pojken som hela tiden får sitta hemma i deras trånga lilla lägenhet som är fylld av cigarettrök från mamma Karins ständiga kedjerökande:
– Det var synd om honom. Vara instängd i den röken hela tiden och nästan aldrig vara ute eller ha några jämnåriga att leka med, säger en granne till Karin.

Karin upplever att det är svårt att få pengarna från socialbidraget att täcka alla kostnader och anser inte att hon varken har råd med mat i slutet på månaden, möbler eller mattor. Golven är bara och rummen ekar tomma. Inte ens ett köksbord har hon och Leo att sitta vid. Hon ansöker om ekonomiskt bidrag från socialtjänsten för att köpa saker till köket och ett köksmöblemang, men hon får avslag. Hon kan inte heller få socialbidraget att täcka hyran och flera hyror släpar efter obetalda och hon drar på sig flera betalningsanmärkningar.

Trots att grannarna reagerar på hur skralt Karin och Leos leverne är, och hur dåligt Karin verkar må, orosanmäler de henne aldrig till socialtjänsten. Ibland när det är tomt i Karins kyl knackar hon på hos grannarna för att låna lite margarin och mat, mat de aldrig får tillbaka. Ibland lånar hon husgeråd som hon heller aldrig lämnar tillbaka. Grannarna slutar att öppna dörren när Karin ringer på för de är rädda för att inte få tillbaka sina saker och de är trötta på att aldrig få igen för den mat de lånar henne. Dessutom pratar Karin om att flytta in till stan och då tänker grannarna att de med säkerhet aldrig kommer att få se sina ägodelar igen. Det är inte bara hennes äskande av mat de tröttnat på utan även den ständiga rökstank som står kring hennes lägenhet. Grannen på samma våning som Karin står tillslut inte ut med den tunga cigarettrök som tränger ut i trappen från Karins lägenhet och tejpar igen luftspringorna runt sin dörr med isoleringstejp.

Under våren 2005 pågår en vårdnadsutredning av vem som ska ha vårdnaden av Leo och Karin säger till utredaren att Björn dricker mycket och att han vid flera tillfällen misshandlat både henne och Leo. Björn hävdar bestämt att han aldrig lagt en hand på varken Karin eller Leo. Leo får fortsättningsvis bo med Karin och man tar fram en umgängesplan så att Björn kan få träffa sin son. Karin har andra tankar om det hela och dyker aldrig upp med Leo till avsatta tider för umgänge. Björn hör flera gånger av sig till socialtjänsten och berättar att Karin undanhåller Leo för honom och vägrar infinna sig på umgängen, men socialtjänsten agerar aldrig. Björn berättar också för socialtjänsten hur illa ställt det är för Leo hemma hos Karin men det görs ingenting för att hjälpa honom:
– Jag försökte få dem att fatta att jag var orolig för min son, men de lyssnade inte, säger Björn.

Karin går omkring med ständig oro och nedstämdhet. Hon mår så pass dåligt att hon flera gånger försöker ta sitt liv men vården uppmärksammar aldrig psykiatrin och socialtjänst om detta. Dessutom lider hon av epilepsi. Släkt och vänner ser hur illa ställt det är med henne och för lille Leo. Karins bror är jätteorolig och tycker att det är förfärligt hur tomt det är hemma i Karins lägenhet. Släkten till och med säger till Karin att hon är högst olämplig som mamma. Karin bryter kontakten med sin bror som hon tidigare stått nära och tillslut får brodern och Karins syskon nog av att se hur illa ställt det är för Leo. Tillsammans skriver de ett brev till socialtjänsten där de uttrycker den oro de känner inför situationen och för Leo som de ser far illa. I brevet vädjar de om hjälp för både Karin och Leo men brevet blir liggandes hos socialtjänsten och även detta rop på hjälp faller på döva öron.

Björn som vid sidan av kan se hur det går för Karin och Leo fortsätter att uppmärksamma socialtjänsten om hur Leo har det hos sin mamma. Han säger till handläggare att han är orolig för Leos hälsa och välmående. Tillslut gör Björn slag i saken och ansöker om vårdnaden för Leo. I början av januari 2006 kommer ett brev till Karin från Björns advokat och i brevet står det att exsambon tänker ansöka om ensam vårdnad. Pappa Björns desperata försök att hjälpa sin lille son rycker ut mattan under Karins fötter. På eftermiddagen den 6 januari samtalar en väninna med Karin över telefon. Karin är helt ifrån sig och berättar om brevet från Björns advokat där pappan begär ensam vårdnad om Leo. Hon berättar också att socialtjänsten inte tänker betala nästa månads hyra och hon vet inte vad hon ska göra. Efter en halvtimmas samtal med väninnan har Karin lugnat ner sig och väninnorna lägger på. Under kvällen ser Karin och Leo på Bolibompa tillsammans och därefter stoppar Karin om honom i dubbelsängen, sjunger godnattvisor, gosar med sin lille pojke och stryker med fingret över hans lilla näsa. Leo somnar vid Karins sida och hon tittar på sin lille son och bryter ihop. Hon tänker på sitt ex och hur det var att leva med hans alkoholproblem och att han aldrig aldrig ska få vårdnaden om deras son. Hon reser sig ur sängen och går för att titta på TV en stund. Sedan lägger hon sig åter i sängen och Leo kryper tätt intill henne och gosar upp sig mot hennes kropp. Då lägger Karin handen över hans ansikte och kväver honom. Hon behåller greppet om honom tills att hon känner hans kropp slappnar av och bli livlös. Därefter ligger hon kvar en lång stund och kramar honom.
Efteråt tar Karin starka tabletter och försöker att skära av sin pulsåder, men som många gånger tidigare, misslyckas hon. Karin inser sitt misslyckande, lägger kniven hon använt på avskedsbrevet hon lagt på köksbänken, lyfter telefonluren och ringer till SOS Alarm och berättar vad hon har gjort:
– Jag har mördat min son. Han är tre och ett halvt. Han ligger här bredvid mig.

Polisen kommer till lägenheten tillsammans med en läkare som konstaterar att barnet är dött. Senare i förhör och i tingsrätten i Linköping kan Karin inte redogöra för varför hon valt att ta sin son liv men hon erkänner att hon har dödat sitt barn. Hon säger:
– Det var bättre för honom att dö, än att pappan skulle få vårdnaden.

Karins försvarsadvokat beskriver Karins handling som ett psykiskt undantagstillstånd natten hon kvävde sin son. Även socialstyrelsen går på linjen att Karin lidit av en allvarlig psykisk störning och att hon därför ska dömas till sluten rättspsykiatrisk vård. Men när den rättspsykiatriska bedömningen inkommer till tingsrätten kan det inte längre bli tal om vård då bedömningen är att Karin inte lidit av en allvarlig psykisk störning vid tiden för Leos död. Karins advokat motsäger sig specialisternas utlåtande och yrkar på att rätten ska granska utlåtandet och den läkare som gjort bedömningen och att en ny rättsmedicinsk utredning ska göras av Karin. Tingsrätten fogar sig i detta och en ny, andra utredning görs. Denna andra sinnesundersökning baseras på ett bredare undersökningsmaterial än den första gjorde. Nu finner man att Karin led av en allvarlig psykisk störning under natten hon tar livet av sin son. Rätten dömer tillslut Karin till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning i linje med åklagarens yrkande. Karin är fri redan något år efter domen.

Ännu ett barnfall där involverade parter – och utomstående parter – ropade på socialtjänstens hjälp, rop som aldrig hörsammades. Socialtjänsten säger rörande Leos fall att de inte kunnat ingripa eftersom de inte ansåg orosanmälningarna utgöra gott skäl nog att ingripa. Det skulle ha krävt väldigt mycket mer, som exempelvis tydliga hot om våld mot barnet för att de skulle inleda ett övervägande om tvångsinsatser.

Leo blir bragd om livet i februari månad 2006. Enligt Brottsförebyggande rådets blir fem barn mördade om året 2006. Statistik ska fyra barn till gå samma öde tillmötes innan året är slut. Fångade socialtjänsten upp dessa barn? På tre fall av fyra är svaret nej, det fjärde fallet finns det inte någon information om. Två barn av de statistiskt uträknade fem blir detta år mördad redan månaden innan Leo, i januari. Pojken Freddie adopteras av ett par som inom ett år missköter, misshandlar och dödar honom rakt under näsan på socialtjänst, adoptivbyrå, utredare, psykologer och anhöriga. 10-årige Bobby piskas, blir slagen, torteras och mördas även denna månad av sin mamma och styvpappa. Polis, sjukvård och socialtjänst står och ser på utan att ingripa. I mars månad mördas 12-åriga Denise av sin styvfar. Styvfadern är väl känd av polis, psykiatri, socialtjänst, rättspsykiatri, rättsväsende, familj, vänner och bekanta för de otaliga våldsbrott, narkotikabrott, mordhot, misshandel och sexuellt ofredande han begått under över 15 års tid. Under samma natt som han knivmördar Denise, våldtar och knivhugger han Denises bästa vän, som med nöd och näppe undslipper med livet i behåll.

Leo blev bara 3 år gammal.