Mitt namn är Alice och jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse. 

Jag har alltid känt att jag inte är som alla andra, och jag har alltid haft en känsla av att vara i vägen.

Jag har känt mig sviken av så många i mitt liv, skola, socialtjänst och familjehem. Jag blev mobbad i skolan då min storebror har en utvecklingsstörning och autism. Han fick sin diagnos redan när han var 3 år gammal. Min mamma har diagnoserna ADHD och autism, det var mycket bråk med min mamma och vi förstod inte varandra.

Jag har aldrig haft kontakt med min biologiska pappa. Mina föräldrar skilde sig tidigt när jag var väldigt liten. Redan när jag gick i 1:an i grundskolan hade jag stor frånvaro, och jag hade utmaningar att få gjort läxor. I 3:an i grundskolan påbörjades en ADHD-utredning.

Den stoppades tillslut då skolan tyckte att det gick ganska bra för mig i skolan och utredningen kändes inte aktuell längre.

När jag gick i 7:an förändrades hela mitt liv. Socialtjänsten hade fått en orosanmälan från skolan som handlade om att min mamma inte kunde ta hand om mig. Orosanmälan handlade om att jag inte var i skolan och att jag inte fick mat av min mamma. En dag kom en socialsekreterare till min skola och berättade att du ska få flytta till ett familjehem. Min bror däremot skulle vara kvar hos min mamma. Socialtjänsten hade sagt till min mamma att hon skulle få stöd och hjälp och lurade henne att skriva på ett papper som egentligen handlade om att jag skulle omhändertas. Jag blev väldigt ledsen att jag skulle behöva flytta, men jag gick med på det.

Jag åkte och hälsade på mitt familjehem som var hos en äldre dam som bodde på landet. Hon hade två äldre döttrar sedan tidigare men de var vuxna nu. Så våren 2016 flyttade jag in hos familjehemmet. Allt var jättebra till en början men sen började hon klanka ner på det jag gjorde och pratade illa om min biologiska mamma. Jag var inte längre mobbad i skolan och det blev min trygghet. Mitt självskadebeteende började här. Jag mådde så dåligt. Jag hade ångest och skar mig på armarna för att dämpa ångesten.

Jag berättade allt för min socialsekreterare men som ändå bad mig att försöka lite till. Efter 1 år och 4 månader skulle jag byta familjehem. Min dåvarande familjehemsmamma blev ledsen och förstod inte riktigt varför, trots att jag försökt förklara för henne ett flertal gånger tidigare. Jag åkte och träffade det nya familjehemmet. Det var ett äldre par som hade vuxna barn och barnbarn. De verkade snälla och de bodde på en gård med djur. De hade bland annat en hund som blev som en vän till mig. De hade ett barn till som var familjehemsplacerat. Det var en kille på 9 år. Allt började bra och jag hittade en bra vän i ett av deras barnbarn.

Men sen blev det värre och så började allt igen med bråk och nedlåtande ord.

De kallade mig för dum i huvudet och sa att jag aldrig hjälpte till. En dag när jag och den lille killen stod och hjälpte vår familjehemsmamma med maten, sa hon rakt ut till oss att hon ångrade att hon någonsin blivit familjehem. Jag grät ibland för den lille killen som bodde där tillsammans med mig. De brukade dra i honom och slå honom i ryggen. Familjehemsföräldrarna brukade fråga varför jag grät, jag berättade då att jag blev ledsen för de gjorde honom så illa. Det var helt oförstående i detta. Jag berättade för min kontaktperson om pojkens situation. Jag fick även reda på att de hade slagit sina biologiska barn, men det visste inte socialtjänsten om.

Det var alltid inplanerade besök och då var allt jättebra och socialtjänsten fick aldrig se hur det egentligen var. På ett besök berättade jag att de kallat mig för dum i huvudet då satt både familjehemsföräldrarna och socialtjänsten med. De förnekade såklart, och ingen lyssnade på mig. Jag blev tillslut så trött på att socialtjänsten inte lyssnade så jag ringde IVO. Då blev socialtjänsten förbannade, men vad skulle jag göra när ingen lyssnade. Tillslut skulle jag få flytta till ett jourhem. Min kontaktperson på det privata familjehemsbolaget ville få flyttat pojken också, men han var direkt via socialtjänsten i en annan kommun så han blev kvar.

Hösten 2017 kom jag till ett fantastiskt jourhem. De tog verkligen hand om mig och de kändes som mina egna föräldrar. Under denna tid slutade jag med mitt självskadebeteende. Jag bodde där i cirka ett år. Det var som sagt bara ett jourhem så jag visste att jag skulle vidare. Jag kom till ännu ett familjehem. Det kändes också bra till en början men sen började bråken. För minsta lilla bråk ringde min familjehemsmamma socialtjänsten och beklagade sig och grät. Nu började jag skada mig själv igen.

I april 2018 fick jag min diagnos, ADHD och autism precis som min mamma.

Det kändes skönt att äntligen förstå varför jag har haft det svårt i skolan men också varför jag alltid har känt mig så annorlunda. Från juni 2020 fick jag LSS och ett eget boende. Jag mår bra idag och har slutat med mitt självskadebeteende. Sedan min diagnos 2018 har jag fått habilitering. Jag pratar idag med en kurator och en KBT-terapeut.

Jag vill jobba med barn framöver och min styrka kommer vara min erfarenhet jag har i och med vad jag varit med om. Jag tror jag kommer ha lättare att fånga upp barn som inte mår bra och då våga lyssna och agera. Jag känner mig sviken att ingen tog tag i en utredning redan i grundskolan. Jag tror det är viktigt att fånga upp barnen redan där och sätta in rätt stöd.

Jag har kontinuerlig kontakt med min biologiska mamma och min bror. Jourhemmet har jag mycket bra kontakt med och hoppas att vi kan ses så fort pandemin är över. Även mitt första familjehem har jag kontakt med och vi har rett ut våra bråk som var då. De andra har jag ingen direkt kontakt med. Jag blir besviken på mitt sista familjehem då de sa till mig och socialtjänsten att de gärna ville ha kontakt med mig. Men jag har inte hört ett ljud från dem, och det gör mig ledsen. Jag hade en kontaktperson via socialtjänsten i mitt första familjehem. Vi fick en fin kontakt då som har resulterat i en privat vänskap idag. Hon finns där för mig.

Jag önskar att skolan hade gjort en riktig utredning redan i grundskolan för då hade mitt liv antagligen sett annorlunda ut och jag hade fått rätt hjälp. Även om jag är besviken på skolan så var den min trygghet. Våramyndighetermåste ta tag i problemen i grundskolan för att barnen ska få så bra förutsättningar som möjligt till vidare studier. Vid minsta lilla tecken på att ett barn far illa så måste socialtjänsten ta tag i det, och göra en ordentlig utredning. Det bör finnas med ilagenatt familjehem ska genomgå en grundlig utredning, och ha kvalitetssäkrad uppföljning.

Allmänhetenmåste våga agera om de misstänker att ett barn far illa eller om de ser något, så att det blir en utredning av barnets situation.