Mitt namn är Tomas och jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse.

Som liten pojke växte jag upp i en dysfunktionell hemmiljö kantad av heder- och tystnadskultur. Vad som förekom bakom stängda dörrar i vårt hem fick absolut aldrig komma ut. Ingen skulle någonsin få reda på det kaos som pågick. Alltifrån känslomässig neglekt till psykisk misshandel. Nu som vuxen arbetar jag fortfarande med att värna om den där lilla pojken som blev övergiven av de två vuxna som skulle ansvara för hans trygghet och omsorg. Jag har fällt många tårar för lilla Tomas.

Min pappa var alkoholist och min mamma var medberoende. Pappa var otroligt aggressiv och skrek konstant varje kväll.

Jag hade svårt att sova eftersom det ofta förekom högljudda bråk hemma. Mina föräldrar hade stora äktenskapsproblem vilket ledde till tjafs emellan dem. Vid oräkneliga tillfällen kom pappa hem stupfull och jag fick hjälpa honom in genom ytterdörren och lägga honom till sängs.

Jag tog de flesta initiativen för kramar och pussar som liten. Mina föräldrar tog inga. Jag saknade villkorslös kärlek och värme i familjen. Mamma hade stora kontrollbehov och gjorde många övertramp på mitt samtycke. Jag fick aldrig uppleva autonomi och självständighet. Hon satte sig och sin vilja först.

En incident som kommit upp på senare år genom terapi, är när min mamma skulle klippa mitt hår som liten. Jag satt i duschen och det blev bråk och skrik. Det slutade med att mamma lämnade mig halvklippt och frusen i badkaret och jag var så pass liten att jag inte nådde upp till duschhandtaget för att duscha. Där började mina överlevnadsstrategier. Övergivenhet blev en normal företeelse. De övergav mig känslomässigt och stundtals också fysiskt.

Som syrian var det viktigt för mina föräldrar att få oss att framstå som en fin familj till varje pris, men innanför hemmets väggar förekom våld och försummelse.

För att upprätthålla den fina fasaden tvingades jag gå på massa aktiviteter jag absolut inte ville gå på, jag tvingades att pussa släktingar på kinden, sätta på en fasad och låtsas som att allt var bra.

Mamma och pappa brukade förödmjuka mig genom att tala illa om mig inför släkten. Det utlämnandet satte spår i mig. Jag tänkte “jag måste verkligen vara oduglig och värdelös.”

Det fanns ingen trygg vuxen i min direkta närhet. Jag kunde helt plötsligt börja gråta på lektionerna i mellanstadiet men ingen lärare tog tag i det. Hade någon bara stannat upp och verkligen brytt sig om mig och sett mig, så hade jag kanske berättat.

När jag var 17 år kände jag att nu får det jävlar i mig vara nog! Jag rymde till min vän och jag bodde där en kort period. Jag flyttade därefter runt till olika vänner och deras familjer. Jag ringde socialtjänsten som ville ha ett möte med mig och familjen, givetvis nekade min familj till allt jag berättade.

Socialtjänsten tog inte min berättelse på allvar därför la de ner ärendet. Det blev inte ens en utredning, ingen lyssnade på mig. Jag gav därmed upp och flyttade tillbaka, jag förminskade min egen upplevelse, det är en del av normaliseringsprocessen.

Brytpunkten kom 2019 då jag valde att bryta med mina föräldrar. Jag var hemma hos dem och min syster och hennes 9 åriga dotter var där. Pappa skrek helt plötsligt på sitt barnbarn och min systerdotter blev jätteledsen. Givetvis tog jag min systerdotters parti och pappa började slå mig och tog upp en kniv och hotade mig. Jag kunde ha mist mitt liv. Mamma i sin tur förnekade att detta hände. Där och då bestämde jag mig för att jag måste rädda mig själv och bryta helt.

Jag började läka och gå i terapi, och sakta bearbeta den destruktiva hemmiljö jag växte upp i.

Min uppväxt har bidragit till att jag har svårt att lita på människor, att lita på mig själv, lita på min egen instinkt och min egen kompass. Det tuffaste har varit att kunna älska sig själv utan sina prestationer. Vem är egentligen jag idag utan alla överlevnadsstrategier? Jag har börjat hitta mig själv, älska mig själv, leva i förståelse och kämpa för alla barns rätt till en trygg och kärleksfull uppväxt. Att få arbeta med barn dagligen i förskolans värld är en del av mitt kall att stärka barns rättigheter. Och parallellt med det läka själv.

Vad jag önskar att se för förändringar för att stärka barns rättigheter är följande.

-Vi säger att vi har en fin barnsyn i förskolans värld, men hur kan den vara fin om vi inte tar barnets bästa i beaktande i alla beslut och allt vi gör. Vi måste ofta förhålla oss till budget och kommunpolitiska beslut som i många fall brister i barnperspektivet.

-Vi inom förskolan måste våga ta ett ställningstagande när det kommer till barn som far illa. Det görs för få orosanmälningar men de få orosanmälningar som görs tas inte på allvar av socialtjänsten. Socialtjänsten måste samarbeta med oss i förskolan och lyssna på oss som träffar barnen dagligen.

-När det kommer till förändringar inom vår lagstiftning behöver den starka föräldrarätten förändras. Barnets bästa ska vara hos den eller de vuxna de känner tryggast anknytning till.

-När det kommer till allmänheten uppmanar jag er alla att läsa på och utbilda er för att kunna uppfatta och se röda flaggorhos barn som växer upp i dysfunktionella hemmiljöer. Kliv in i organisationer som kämpar för barn.

Alla barn har en röst. De behöver bara någon som håller i megafonen åt dem!

Skrivet av: Jessica Ivarsson – Brinn för Barnen