Mitt namn är och Emelie jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse. 

Mina föräldrar har alltid levt i ett missbruk och det har gått i generationer. Min uppväxt var präglad av missbruk, psykiska ohälsa och flera medberoende i det biologiska nätverket. Försummelsen var konstant, den fysiska misshandeln skedde inte varje dag men den psykiska misshandeln var vardag för mig. Jag fick bland annat höra ”Du är värdelös”, ”Du är en hora”.

Min pappa började dricka när han var elva år efter det så har han levt i ett missbruk och är själv uppväxt under liknande förhållanden. Min mamma var i ett aktivt tablettmissbruk när jag föddes och hon led och lider av psykisk ohälsa. Hon är också uppväxt under svåra omständigheter. Både morfar och farfar gick bort i sviterna av sitt missbruk. Min mamma slog oss aldrig men hon försummade oss i det grövsta, en trasig vuxen med psykisk ohälsa, hon kunde inte ens klä på sig själv.

När jag var tre månader skulle socialtjänsten omhänderta mig då mina föräldrar var i ett aktivt missbruk. Mina föräldrar flyttade till en annan kommun och kom där med undan. Mina två äldre bröder som då var runt tre till fyra år flyttade också med. Mina äldre bröder hade en fungerande pappa men min mamma lät inte honom träffa dem, de var därför helt utlämnade till två vuxna som verkligen inte kunde ta hand om dem eller mig.

Min uppväxt innebar en stor oro för hur mina dagar skulle präglas av missbruk, försummelse och våld. Jag blev slagen redan som tvååring.

Inom loppet av fem år fick jag tre småsyskon. Min roll i familjen blev mina syskons mamma och jag försökte skydda dem mot missbruk och våld. När pappa skulle ha sina fyllefester med sina vänner rymde jag ut i skogen med mina syskon, vi fick gömma oss där mitt i natten. Vi hade knappt ma hemma, vi letade därför i containrar, ibland brukade vi blanda cornflakes och kakor med honung för att mätta vår hungar.

Utöver att jag fick ta hand om mina syskon brukade min mamma ropa på mig när hon blev slagen, jag kom dit och försvarade henne och jag fick då i stället ta emot alla slag från min pappa.

Trots alla mina blåmärken, blundade mamma och förnekade det våld som vi alla var utsatta för.

Jag sov nästan aldrig, jag behövde alltid ha koll och kontroll på situationen därhemma. Av all stress som jag hela tiden var utsatt för under mina första år så blev jag utmattad redan vid sex års ålder.

Vi flyttade ofta då socialtjänsten till slut blev inkopplad i den kommun vi bodde i. Vi barn var ute hela nätterna och vi gick aldrig i skolan. Vi fick ingen kärlek, inga kramar eller leksaker. Vi fick aldrig vara barn.

Mina syskon och jag gick i princip aldrig i skolan. Under årskurs 1–4 gick jag sammanlagt i skolan i 42 dagar. En gång såg en av mina lärare mina blåmärken på kroppen då hon råkade komma in i omklädningsrummet på gymnastiken. Vad gjorde hon då? Hon gjorde inget mer än att tala med mina föräldrar. Jag var då runt sju års ålder. Min pappa kunde vara mycket charmig och manipulativ och kunde därför ta sig ur svåra situationer.

Vi tog aldrig med oss kompisar hem då det var otroligt skitigt hemma, fullständig misär och det fanns ingen mat.

När min yngsta lillasyster föddes 2002, så lämnades vi alla barn själva hemma i två dygn. Vi visste inte om våra föräldrar skulle komma tillbaka igen.

När vi äntligen fick hjälp av socialtjänsten var det på grund av att min yngsta syster då sju månader höll på att mista livet. Hon var sju månader och vägde 3,7 kg. Jag fick ta hand om henne på egen hand, jag var hennes mamma. Vi hade inte alltid välling hemma så ibland fick jag bara ge henne vatten i nappflaskan.

Hela vår familj placerades på ett utredningshem. Vi placerades på ett ställe som hette Västerumgården. Väl där skilde de mig från min lilla syster på sju månader. Det var ett oerhört svårt trauma för oss båda. Jag var hennes anknytningsperson och jag kände mig som hennes mamma trots att jag bara var ett barn. De stängde in mig i ett rum och min lillasyster i ett annat rum. Utredningshemmet skulle testa min mammas föräldraförmåga. Det testet gjorde att min lillasyster höll på att svälta ihjäl. Min mamma gjorde inget, gav ingen mat eller bytte blöja.

Personalen på utredningshemmet agerade inte förrän min syster höll på att dö.

Detta står i min lillasysters journal. Min syster var helt apatisk när hon placerades akut i sitt familjehem.

Innan jag blev placerad fick jag, då tio år, och min syster som var två år yngre bo på ett hem själva i ett år. Vi alla syskon placerades i olika familjehem och fick bara träffas en gång per år. Mitt familjehem var inte det bästa då de inte hade förmåga att ta hand om ett så trasigt barn som jag var. De hade själva genomlidit en svår händelse nyligen och de mådde själva inte bra. Min familjehemspappa var fantastisk men min familjehemsmamma var kall.

Jag har alltför många ärr i själen och även i kroppen från min uppväxt, jag har fått jobba mycket med mig själv. Jag jobbar fortsatt, men mår mycket bättre idag.

Vad jag vill se för förändringarför utsatta barn?

- Hos myndigheter? De måste lyssna på barnen, sluta vuxengissa som organisationen Maskrosbarn lyfter. De har inte sett till mina behov som barn, utan de bara gissade sig till vad mina behov var.

Myndigheter måste anmäla! För egendel agerade ingen trots min anmärkningsvärda frånvaro frånskolan. En annan instans som alla inte tänker på men som absolut har möjlighet att anmäla och kan fånga upp barn som lever i utsatthet är tandläkaren. Tandläkaren anmälde inte för min del.

Socialtjänsten måste följa upp barn när de blivit placerade. Prata inte med barnen i samma hus som familjehemsföräldrarna, låt dem få sin egen tid och visa attderas röst är viktigast. När jag blev placerad då skulle jag bara funka och inte prata om det som hänt. Myndigheter har ett ansvar, de måste ge barn rätt stöd, hjälp och behandling för sina trauman och sår i själen.

Familjehem måste utredas mycket bättre.

Det måste finnas möjlighet till oanmälda besök både när det gäller i hemmiljön för placerade eller icke placerade barn.

Se och hör barnen, barn blir så förminskade i vår vuxenvärld.

- Lagar? Barns rättigheter ska alltid gå först. Bara för att du är förälder så har du inte rätt till dina barn per automatik. LVU-placerade barn, hur kan de biologiska föräldrarna fortsatt ha så mycket att säga till om?

- Hos allmänheten? Var föragerade inte någon för mig och mina syskon? Varför gick inte någon och satte ner foten att nu räcker det!

Anmäl vid minsta oro, bättre att anmäla tio gånger för mycket än för lite. Bidra med det lilla, låt ett barn i din närhet som du misstänker har det tufft, stanna lite extra och bjud på middag. Barn i utsatthet behöver få se att deras hemmiljö INTE är det normala.

När jag var 22 år hörde jag för första gången orden att någon älskade mig och det kom från en vän. Den vännen lyckades hindra mig från att dö.