I slutet av maj gick SR ut med en kartläggning som socialstyrelsen gjort rörande placerade barn.

För första gången någonsin har det kartlagts hur vanligt förekommande det är att barn/ungdomar som placeras i familjehem och på HVB-hem omplaceras under sin uppväxt.

Bland de barn som placeras vid ung ålder så har var tionde barn omplacerats minst tio gånger. Tio gånger! En placering kan vara som längst tills någon fyller 21 år. Det innebär att de barn som under sin uppväxt flyttats tio gånger flyttat ungefär vartannat år om en slår ut det över åren. Som minst vartannat år, utslaget över placeringstiden.

Socialstyrelsen har i sin kartläggning kommit fram till att barn som tvingas till omplacering far illa och får men av hanteringen. Vilket inte förvånar oss i Brinn för barnen. Vi är eniga med socialstyrelsen om att detta är ett underbetyg och att en förändring måste ske snarast.

De senare åren har det tillkommit lagar för att skydda barn i processer kring återförening med deras biologiska familjer.

Sedan 1/7 2022 så trädde lex lilla hjärtat in och sedan dess har nya bestämmelser kring barnets bästa blivit lag när vård enligt LVU planeras upphöra. Vård enligt paragraf 2 i LVU får inte upphöra förrän omständigheterna genomgripande och varaktigt förändrats. Det är obligatoriskt att överväga flyttningsförbud vid upphörande av vård i familjehem. Likväl som att följa upp barnet efter att vården upphört. Övervägande av vårdnadsöverflyttning ska göras efter två år i samma familjehem. Drogtest ska enligt paragraf 2 i LVU göras inför umgängen och också inför att pröva om vården kan upphöra.

Sedan den 13/12 2022 så har regeringen fått i uppdrag att utreda tre nya steg innan ett barn omplaceras. Utredningen heter "Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU". Det riksdagen föreslår ska lagföras är att socialtjänsten blir skyldig att göra en bedömning av barnets bästa innan en omplacering sker, inte enbart biologiska föräldrars rätt till sina barn. Obligatoriska och återkommande drogtester är tänkt att införas för att säkerställa en säker hemmiljö. Socialtjänsten ska även bli skyldig att följa och utvärdera flytten under ett års tid. Barns rätt till trygghet och en god framtid ska gå före föräldrars rätt till sina barn.

Vi i Brinn för barnen hör och ser att lagstiftningen är under förändring och på några år har mycket skett kring barns rättigheter. Mycket mer behöver dock ske.

Vi upplever exempelvis att för de barn som socialstyrelsen kartlagt så kommer inte dessa nya lagar och utredningar göra någon skillnad. Dessa barn är nämligen fortsatt placerade, de omplaceras. Lagarna berör och gör skillnad för de barn där en återförening med barn och deras biologiska föräldrar är planerad. Det är egentligen felaktigt att i den nya utredningen benämna en återförening som en omplacering. Det är ett barn som flyttar i bägge fall, men i ena fallet upphör vården och i andra fallet inte.

Det är lätt att luras att tro att även de barn/ungdomar som flyttas mellan familjehem eller olika HVB-hem omfattas av de nytillkomna lagarna och utredningen som är i gång.

Så är inte fallet, inte mer än när det kommer till övervägande av vårdnadsöverflyttning. De lagar som läggs till rör enbart barn där vården är på väg att upphöra. Den andra gruppen barn där vård fortgår är bortglömd. Visst är det så att efter två år så måste även familjehemsplacerade barns långsiktiga, framtida boende tas beslut om. Om inget särskilt, likt en omplacering i närtid, hindrar att ett beslut tas. Det är också en lag som för övrigt tillkommit de senare åren, som alltså inte gör någon skillnad alls för barn som omplaceras mellan olika familjehem eller HVB. För dessa barn hänger deras framtida boende och vårdnaden om dem fortsatt i luften. Detta är komplexa frågor givetvis som kräver utredning men också snar förändring. Det är ju nu kartlagt att hanteringen av dessa barn är skadlig för dem. Vi riskerar som samhälle dessa barns framtida liv och psykiska hälsa.

Frågan vi ställer oss är vart dessa barns utredning och lagförändring är någonstans?

Vi ser och hör dem inte tydligt i politikernas samtal och förändringsarbete. Dessa barn är samhällets absolut mest utsatta barn som riskeras gång på gång. De är i samhällets vård där de väntas vara trygga och för att få en god chans till välbefinnande och en ljus framtid. Då måste detta också sättas främst. De utredningar och lagförändringar som görs måste också omfatta dessa barn, där vården fortgår genom hela deras uppväxt. Det måste bli möjligt att tillsätta ett flertal steg och bedömningar innan ett barn flyttas mellan olika familjehem.

Det finns redan en lag som säger att en omplacering enbart ska ske om det blir till det bättre för barnet. Alltså bättre än vad barnet har det i sitt nuvarande hem. För ett akut omhändertagande av ett barn från dess biologiska familj krävs att det är omedelbar fara för barnets hälsa, liv och utveckling. Men för barn som omplaceras krävs inte samma sak. Samarbetssvårigheter av olika slag mellan socialtjänst och familjehem beskrivs många gånger ligga till grund för att ett barn omplaceras. Även för dessa barn ska det vara garanterat att de får det bättre ifall de flyttas på.

Nu finns en kartläggning från socialstyrelsen som visar på att så ofta inte är fallet, vi vet nu med säkerhet att barn som kommer behöva bo utanför sin biologiska familj far illa av att inte ha stabilitet och flyttas runt.

Så vad gör vi som samhälle nu av den informationen? Ses nu lagarna över för att förbättras för dem? Görs det någon utredning baserat på denna kartläggning?

Sedan i slutet av maj när kartläggningen kom ut och socialstyrelsen tryckte på att läget var under all kritik så har vi inte hört något om att detta nu arbetas intensivt med att lösas. Varför? Kartläggningen rör ju både nutid och dåtid, likväl som hur framtiden blir för de barn som behöver vara placerade under hela sin uppväxt. Dessa barn behöver en förändring.

Vi vuxna, hela vårt samhälle, har ett ansvar för att se till att barn inte far illa. Det är kartlagt att dessa barn gör så. Det är vårt ansvar att förändra det.

Inte i morgon, en annan gång eller när vi har tid - utan nu!

-Jessica Björnberg, Brinn för barnen