Mitt namn är och Maria jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse. 

Jag och mina syskon blev misshandlade i princip varje dag av båda mina biologiska föräldrar.

Min biologiska mamma säger att hon slog då det var bättre att hon gjorde det istället för pappa för då hade slagen varit ännu värre. Sedan spädbarnstiden började misshandeln. De straffade oss för allt, om vi inte åt upp maten, kom hem försent från skolan eller kissade på oss. Vi fick lägga oss ner på rygg så tog de ett bälte och slog oss på handflatorna eller under fotsulorna. Om vi spydde upp maten då tvingades vi att äta upp även vår egen spya.

Ett annat straff var att vi fick stå på knä med händerna över huvudet i ett mörkt rum i flera timmar.

Om vi råkade hamna på rumpan av trötthet och de såg detta, så fick vi stå 1-2 timmar till. För att göra oss ännu mer ledsna så brukade våra biologiska föräldrar göra sönder våra leksaker samtidigt som vi satt där på våra knän med händerna ovanför huvudet. Jag var så tanig och liten så en gång satte min biologiska pappa in mig i torktumlaren och satte på, han tyckte det var roligt att se hur jag snurrade runt därinne. Jag förstår inte hur jag överlevde det. Min biologiska pappa tyckte även om att bita oss, och göra ”klockor” av bit märkena. Göra två streck av sina naglar så bit märkena såg ut som klockor.

Min bror och mina äldre systrar blev värst utsatta. En gång när min då 8-åriga bror och min ena storasyster hade tagit en liten chokladbit ur kylskåpet såg vår biologiska pappa detta. Han band då fast min bror på en stol och slog honom med ett bälte över hela kroppen. Ett av syskonen har blivit sexuellt utnyttjat av våra biologiska föräldrar och fick utföra oralsex på min biologiska pappa som även våldtog henne, och min biologiska mamma visste om detta. Vi hade blåmärken hela tiden, skolan frågade ibland men vi sa att vi ramlat och sen gjorde det inget vidare med det. Ingen redde ut det vidare utan gick helt på våra berättelser.

En dag kom ännu ett syskon, jag fick en lillasyster till. Då drog min biologiska pappa till sitt hemland.

Tror han blev besviken att han inte fick fler söner. Anledningen till att vi är så många syskon var för att han ville ha en till son. Vi systrar har alltid varit oönskade. Efter att min biologiska pappa lämnat oss började min biologiska mamma att dricka ännu mer än tidigare. Det hade alltid varit en del konsumerande av alkohol i familjen, men nu eskalerade det. Hon tog med oss barn till den lokala puben och drack. Min biologiska mamma drog hem män som hon hade sex med, och om vi hade kissat på oss på natten fick vi vänta tills hon var klar i sovrummet. Varje gång hon drog hem en man så presenterade hon honom för oss som vår pappa. Tillslut trodde vi att alla män vi träffade var vår pappa. Vi var så skadade att vi till och med trodde att vår granne som var runt 70-års åldern var vår pappa.

Vi syskon var nära och tog hand om varandra. Vi fick såklart ta hand om vår lillasyster som precis hade kommit till världen. Vår biologiska mamma var så berusad att hon klarade inte det. I det stora hela valde hon alkoholen före sina barn. När jag var 8,5 år fick vi tillslut hjälp. Det var mitt i natten och vi skulle ge vår då 1-åriga lillasysters välling. Vi fick inte upp locket på nappflaskan och vår biologiska mamma sov i sitt rus. Min 5- åriga syster sprang till en granne och ringde på mitt i natten för vi behövde hjälp att öppna nappflaskan. Då ringde grannen polisen och socialtjänsten kopplades in. En av mina äldre systrar blev kallad till otaliga möten med socialtjänsten då hon gjorde allt för att få igenom att hon skulle ta hand om oss alla.

Från början var det tal om att vi skulle hamna i varsin familj. Socialtjänsten lyssnade aldrig på henne och tillslut kom vi till våra fosterföräldrar som valde att ta oss alla 5 syskon. Vi var fem syskon som kom till ett familjehem, mina äldsta systrar hade ett eget boende vid denna tidpunkt. Våra fosterföräldrar hade mycket att jobba med, för vi trodde att det var normalt att bita varandra, kalla alla män för pappa och vi var även rädda att bli slagna så fort vi gjorde fel. Istället blev vi överrösta med kärlek som vi aldrig hade känt tidigare. De gav oss trygghet, kärlek och omsorg. Vi fick ta hem kompisar och leka, och vi behövde inte längre vara rädda för att någon skulle bli arg och slå oss. Mina fosterföräldrar är min mamma och pappa.

Jag mår bra idag och det är tack vare mina fosterföräldrar.

Alla vi syskon är nära varandra och hörs nästan varje dag. Min bror hamnade i ett destruktivt liv med missbruk och kriminalitet. Våra fosterföräldrar kämpade men han var för traumatiserad.

Han sitter häktad på en anstalt nu och vi hoppas att hans liv kommer se annorlunda ut framöver. Jag kommer alltid bära ärr med mig. Jag har svårt att lita på män och jag har haft en dysfunktionell relation som jag tog mig ur. Jag har tagit professionell hjälp för att bearbeta min ångest, och jag är idag en stark individ med ett stort hjärta och ett lugn. Jag arbetar på en skola och försöker stötta och hjälpa de barn och ungdomar som jag ser far illa, som jag önskar att någon gjort när vi var små.

Jag önskar att skolan hade agerat när de såg våra blåmärken. De gjorde inget och de borde ha utrett det vidare. Myndigheter behöver lyssna på barn och ta deras berättelser på allvar. Det måste se och våga agera för barnen. Det är viktigt att våra myndigheter ser till de familjehem som finns är kvalitetssäkrade och bra så att utsatta barn får den trygghet och hjälp de behöver.

När det gäller lagar så borde det finnas en lag för de barn som blir omhändertagna att de aldrig behöver komma tillbaka till sina biologiska föräldrar, så den oron kan försvinna.

Samt att familjehem som ej sköter sig blir avstängda. Allmänheten behöver hjälpas åt att uppmärksamma barn och engagera sig i barn som de misstänker far illa. Anmäla och agera på en gång. Är man orolig så ta tag i det på en gång.