Mitt namn är och Filippa jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min berättelse. 

Jag och min lilla syster fick vår barndom berövad. När jag var 6 år så visste jag inte inget annat liv än att bara få vara barn, jag hade det som vilket barn som helst. Jag hade en lillasyster på 3 år och två äldre syskon som var 7 och 9 år äldre än mig.

När jag var 8 år skilde sig mina föräldrar och de fick delad vårdnad. Jag hade en fin uppväxt till dess. Efter skilsmässan började pappa dricka och blev mer och mer frånvarande, när han hade sina föräldraveckor fick jag ta hand om min lillasyster.

Min pappa träffade en ny kvinna som hade egna barn varav den ena dottern var en av mina vänner. Pappas nya var snäll till en början men efter de flyttat ihop började allt förändras. Jag var 8 år och min mardröm skulle snart ta fart.

Under de följande sex åren levde jag och min lillasyster under mardrömslika omständigheter. Vi tvingades leva med vår förövare som misshandlade oss dagligen psykiskt och/eller fysiskt. HON, vår förövare slog oss så vi hade blåmärken över hela kroppen, hon sa att vi var feta och äckliga och att ingen ville ha oss. Hon kränkte oss verbalt hela tiden. Vi fick knappt mat, vi såg ut som skelett, undernärda med blåmärken på hela kroppen. Jag var cirka 9 år och min syster var 6 år när hon kom in i vårt liv.

Socialtjänsten gjorde INGENTING och gjorde inga besök trots oerhört många orosanmälningar från olika håll. Många anmälde, pappas egna vänner, skola, släkt och givetvis vår mamma. Jag har begärt ut alla dokument.

Efter att pappa och hans nya fru flyttade ihop accelererade pappas alkoholmissbruk. Han var alltid full, även när han körde taxi. Det hände flera gånger när han körde oss till skolan att han körde rakt ner i ett dike med oss barn. Grannar och vår mamma anmälde till socialtjänsten, men inget hände.

Vår mamma och pappa hade oss varannan sommar. En sommar när jag var 9 år och min lillasyster var 6 år var vi hos min pappa och hans nya fru. Hans nya fru fick för sig att jag och min lillasyster skulle lära oss multiplikationstabellen och innan vi kunde den skulle vi inte få mat utan bara vatten. Det tog oss nästan två veckor innan vi fick mat, vi var så hungriga och det var så varmt just den sommaren. Till slut fick vi lite mat, men sen började det om och nu skulle vi lära oss alla världens länder med samma regler. Att vi ens klarade av detta är idag helt obegripligt. Vi fick samtidigt jobba på deras gård.

Vi ringde mamma och bad henne att hämta oss. Hon kom dit, men pappas nya sambo hotade henne och till slut fick mamma åka därifrån utan oss.

Samma sommar fick pappas sambo för sig att vår mamma aldrig skulle få träffa oss igen. Hon tvingade oss att säga att mammas nya sambo hade våldtagit oss barn. Hon pressade oss och sa att vi skulle få mat bara vi erkände att de hade förekommit sexuella övergrepp hos min mamma. Detta stämde inte alls, men vi var små och vi var så hungriga. Vi sa till slut det hon ville höra och hon ringde polisen och socialtjänsten och berättade vad vi hade sagt.

Vår mamma och hennes sambo blev häktade misstänkta för våldtäkt. Mamma blev av med vårdnaden och nu var vi helt fast i vår förövares grepp. Senare lades anmälan ner men vid det laget var pappa redan ensam vårdnadshavare.

När jag var 9 år flyttade vi till grannkommunen. Pappas nya fru hävdade att hennes ex-man hade hotat henne och vi hamnade på ett skyddat boende via socialtjänsten. Då såg jag min chans att berätta för en socialsekreterare att vi inte fick någon mat hemma och att jag och min lillasyster blev slagna. Jag bad dem att snälla hjälpa min syster och mig därifrån. Socialsekreteraren berättade då vad jag hade sagt till min pappas nya fru och hon blir så arg att hon slår mig sönder och samman. Hon slog mig så mycket att jag inte kunde gå till skolan på två veckor. Min pappa gjorde inget under misshandeln, han bara stod och såg på.

Jag mådde så dåligt att jag slutade äta helt. Vi fick knappt någon mat ändå men de smörgåsar som erbjöds åt jag inte. Min syster och jag såg ut som levande skelett.

Min lillasyster fick till slut prata med en kurator och berättade då hur vi hade det, men vår pappa och hans fru sa att hon ljög för att få uppmärksamhet. De trodde på vad pappa och hans fru och inte på min lillasysters rop på hjälp.

Misshandeln fortsatte, hon sa att vi var fula, äckliga och feta fast vi var så magra. Hon sa att ingen kommer kunna leva med oss eller älska oss. Det var ständigt fysiska och psykiska slag.

En dag såg min gymnastiklärare alla mina blåmärken och anmälde, han krävde att jag skulle få gå till vårdcentralen för att reda ut om jag var sjuk. Socialtjänsten blev inkopplad, men de frågade ALDRIG mig hur jag mådde. Utredningen lades ner, hon har lätt för att få blåmärken hette det.

En gång innan ett skollov så spydde jag i skolan och men jag ville absolut inte gå hem. Skolan var min trygghet och min frizon från den dagliga psykiska och fysiska misshandeln. Min fröken sa att hon måste ringa hem till mig så de kunde komma och hämta mig. Jag bad henne att inte berätta vad som hänt, men de gjorde hon. Min pappas fru var då så arg på mig för att jag hade spytt i skolan och menade att jag gjort hennes dotter till åtlöje. Hon behandlade oss som smuts, vi var inget värda.

Jag kommer ihåg när min lillasyster låg och grät i sin säng på hennes födelsedag. Hon var så ledsen att ingen någonsin firade hennes dag och att hon aldrig fick presenter eller tårta. Min lillasyster fyller år på nyårsafton och då var pappa och hans fru alltid påverkade och det var ständigt bråk.

En gång ringde en granne till polisen på nyårsdagen då det var fyllebråk. Polisen kom och gjorde en orosanmälan. Jag var 10 år och min lillasyster 7 år, vi satt och tryckte bakom soffan av rädsla när polisen kom. Polisen frågade hur det var med oss. Då sa vi att vi inte vågar säga något för då får vi ingen mat och vi kommer bli slagna. Trots att polisen anmälde detta till socialtjänsten så lade de ner utredningen. De kom inte ens hem till oss utan de pratade via telefon med min pappa och hans fru.

När jag var 14 år gammal hade jag bestämt mig för att ta livet av mig. Jag hade kollat upp när de stora godstågen skulle gå förbi och skulle hoppa framför ett av dem. När jag väl stod där så tänkte jag på min älskade lillasyster, jag kan inte lämna henne själv hos dem. Jag gick till polisen och anmälde allt, men min anmälan lades ner. Vi fick INGEN hjälp från något håll och det kändes helt hopplöst.

Detta kan låta galet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag gjorde en egen plan för att jag och min syster skulle ha en möjlighet att komma därifrån. Jag var 14 år och gick till biblioteket och läste böcker om psykopater och hur man ska hantera dem på bästa sätt. Jag lyckades på något sätt att manipulera min pappas fru via den information jag kunde ta till mig i böckerna.

Jag fick henne att tro att om bara jag och min lillasyster skulle komma tillbaka till min mamma och hennes sambo så skulle vi sätta dit dem för våldtäkt och att de skulle hamna i fängelse denna gång. Pappas fru gick med på detta och pappa skrev över vårdnaden på min mamma igen. INGEN myndighet reagerade ens när pappa skrev över vårdnaden på min mamma, som tidigare tillsammans med sin sambo varit misstänkta för våldtäkt.

Äntligen kom vi därifrån, inte med hjälp från någon vuxen eller myndighet, utan jag som barn behövde komma på ett eget sätt!

Vi var så oroliga att mamma och hennes sambo skulle vara arga på oss för vad vi hade utsatt dem för men det var de såklart inte. De gav oss kärlek och trygghet. När vi kom hem till mamma fick vi gå på regelbundna läkarkontroller då vi var gravt undernärda.

Dessa år har gett mig ärr för livet, jag har precis blivit friskförklarad från PTSD. Jag är fortsatt sjukskriven för depression och har oerhört svårt för närhet och fysisk kontakt.

Jag anmälde min förövare 2017 tillsammans med hennes äldsta dotter, hennes ex-man och två av mina lärare. Det blev nerlagt på grund av preskribering.

Jag studerar till undersköterska men är nu föräldraledig med min lilla dotter. Jag ger henne allt jag inte fick. Det kan nog vara så att jag överkompenserar vilket jag själv märker, jag är ständigt orolig att hon är hungrig, eller inte ska känna sig tillräckligt sedd eller älskad. Hon är mitt allt.

Jag vill uppmana våra myndigheter att lyssna på barnen, sluta fråga förövarna om det stämmer, det sätter bara barnen i ännu värre situationer, rädda barnen i stället. Barn ljuger inte om våld i hemmet. Om barn ljuger om våld i hemmet är det något annat som inte står rätt till.

Gällande dagens lagar så anser jag att föräldrarätten ska försvinna! Föräldrar har ingen RÄTT till sina barn!

Gällande allmänheten så tycker jag att det borde vara lag på att anmäla om man vet att barn far illa. Allmänheten måste få mer information! 3 av 4 barn lever i ett hem med alkoholproblem det uppmärksammas vid jul men sen är det tyst.