Melker 5 år och Walter 6 år – morden i Sala

Sala, Möklinta, den 23 januari 2019. Koncentrerat och lugnt sätter Samuel Rehn igång kameran och frågar: ”Är jag live nu?” Direkt efter bryter han ihop. I gråt, desperation och ångest börjar han en 3.5 minut lång monolog:

”Det här kommer va den värsta videon som har varit i hela världen. Jag har nyss skjutit mina grabbar. Jag orkar inte längre, Karin har varit ett sånt jävla svin och utpressat mig och allt. Jag orkar inte längre. Nu står jag på ordet, jag kommer att skjuta mig om några minuter. Dom är döda bägge grabbarna. Jag hatar Karin, hon har hittat en ny jävla Afghan-kille som hon är dö-kär i och har skickat så mycket sms till, så jag klarar inte det här.

Det här ska jag inte visa egentligen men jag lägger ifrån min telefon snart när jag skjuter mig. Dom sov grabbarna, så dom vet inte om det. Jag sköt dem med två skott var. Dom vantrivs hos sin mamma, och hon prioriterar bara jävla skit. Hon har träffat nån afghans anabolakille som är 26. Men jag klarar inte det där. Jag klarar inte det där som alla säger om att vara stark.

Snart kommer polisen, och jag tänker inte vara med om det längre. Jag har skrivit ett jättebra brev om hästar och hur jag vill att gården är och hur jag vill att alla ska få fixa.

Det här är det värsta jag trodde aldrig skulle hända. Men det är ingen som har brytt sig. Marianne, och min syrra har brytt sig, men Karin har varit så jävla kall, iskall, empatilös och hon har totalt skitit i mig. Jag hoppas hon kanske tittar, men det gör hon inte antagligen. Hon har blockat mig från allt och sen tycker hon bara att jag är ett jävla svin. Det här kanske blir stoppat i Facebook jag vet inte men jag har tänkt på det här längre. Jag har gjort i ordning och betalat alla räkningar så syrrorna får det lätt att fixa vid bouppteckningen.

Ingen kan hjälpa mig nu. Ni måste fatta, jag tänker inte sitta inne i ett helvete jävla liv för att jag har dödat grabbarna. Jag har två bössor här nu, jag kommer lägga mig i poolen och bara dö. Jag ville bara berätta hur sista tiden har varit, och ingen fattar och nu tror jag att snuten kommer. Vi hörs, hejdå”.

Samuel skjuter sig själv.

Hur blev det såhär? När Samuel växer upp har han ett stort intresse för idrott, hästsport och jakt, intressen han tar med sig in i vuxenlivet och han blir travkusk och travtränare. I början på 2000-talet har han sin stora uppgång och tävlar på högsta nivå. Han träffar en kvinna som turnerar med ett dansband. De är ett par under flera år och lever tillsammans. Samuel brukar på vintern träna med sina hästar på Storsjön i Möklinta när den frusit till is. 2007 ska han som vanligt ploga den nyfallna snön från sjön men plötsligt börjar vatten tränga upp genom isen och så brakar det till. Traktorn går helt genom isen och sjunker ner mot botten och Samuel tror för ett ögonblick att det är hans sista i livet. Han klarar sig från olyckan men den sätter sina ärr och han lovar sig själv att inte gå ut mer på isen det året. Detta år hittas hans sambo död. Hon har hängt sig i hallen och Samuel går ner i en depression.

Något år senare träffar Samuel en ny kvinna som likt honom är travkusk och det bestäms att hon ska träna en av hans hästar. Deras gemensamma intresse förenar dem och de fattar tycke för varandra. Samuel har flera familjemedlemmar som tränar hästar och trav och kvinnan blir en del i en familj som umgås mycket tillsammans.

I januari 2012 får de sitt första barn tillsammans, Walter, och i september året efter föder kvinnan parets andra son, Melker. Tre år efter går Samuels föräldrar bort och i den vevan drar familjen på sig en skatteskuld. Samuel drabbas åter av depression, och förlusterna i livet börjar tynga honom allt mer. Glansdagarna som travkusk är över men han fortsätter aktivt att träna hästar och delta i idrottsengagemang. Han kontaktar en läkare för att söka hjälp och råd och sätter även många av sina engagemang på paus för att orka.

Pojkarnas mamma träffar under våren 2018 en annan man och snart blir separationen ett faktum. Mamman ändrar sin status på Facebook till ”separerad 2-barnsmamma” och flyttar ut i juli till en gård tvärs över sjön, tre kilometer från Samuels gård. Separationen tar fullständigt musten ur Samuel som skriver av sig över bland annat Facebook där han beskriver hur han följer kvinnans aktiviteter och hennes nya kille, Anabola-Afganen, som han kallar honom. Mamman tröttnar och blockerar honom från samtliga sociala medier vilket ännu mer sänker Samuels psykiska hälsa. Samuel vänder sig till vänner över internet och via messenger delar han med sig om sin sorg och sina problem. Utåt sett är han fortfarande noga med att hålla fasaden och grannarna upplever honom som ständigt glad och utåtgående. Han är mån om sina pojkar säger de och Samuel har med dem i många av sina aktiviteter. Hans jaktintresse finns ständigt kvar och han är ute och jagar med sina vänner. Under ytan fortsätter hans mående att bli allt sämre. Samuel lever mer och mer en undanskymd tillvaro och syns sällan ute, något som hans grannar noterar.

Trots att han har en framgång inom idrotten denna sommar är all glädje som bortblåst. Han stämmer träningsträffar som han aldrig dyker upp till och när vänner frågar säger han att han inte orkat med att komma och att han har en dålig period. Han söker flera gånger hjälp hos läkare och får medicin utskriven. Den glada pappamasken han försöker hålla utåt faller ofta av och vännerna blir oroliga. Den 18 november 2017 kör han sitt sista lopp.

Efter separationen bor pojkarna kvar hos Samuel på hans gård. Vänner säger att mamman inte vill påbörja en vårdnadstvist för hon är rädd att han ska bli än sämre. Samuels familj och bästa vän hjälper till en hel del med gården och pojkarna. Under hösten noterar flera vänner hur hans skrivande på sociala medier blir mörkare i tonen. Han skriver långa inlägg på kvällarna som han sedan tar bort dagen efter. Vänner frågar Samuel hur det är med honom för de ser att han inte mår bra men får alltid som svar ett glatt ”det är bra” och att han ska börja om på nytt. Julen kommer och Samuel firar tillsammans med båda sina söner och lägger ut en bild på pojkarna vid julgranen på sociala medier. Samtidigt går han och planerar hämnden på deras mamma. Hämnd för att hon har hittat en annan, mycket yngre man, en man som är hälften så gammal som honom. Hämnd för att hon visar sin glädje och förälskelse öppet, glädje och känslor han föraktar och hatar. Hämnd för att hon har gått vidare, gjort sig ett nytt liv utan honom. Hämnd för att hon skickat bilder på sig och ”anabola-afganen” till honom.

I januari 2019 går så Samuels bästa vän bort. En väldigt nära vän och handfast punkt i Samuels liv försvinner. Vännen har varit delaktig i både hans travvärld och i hemlivet där hon har hjälpt till mycket med pojkarna. Hon har varit hans stöd i livet för Samuel både före och efter Samuels separation från pojkarnas mamma.

Den 22 januari, dagen innan morden, hör Samuel av sig till en vän och skriver om ett idrottsevenemang som ska hållas. Han berättar även att han har varit ute och förberett inför kommande dags jakt. Det är sista helgen som tillåter jakt för året och Samuels jaktlag står redo för en sista runda. Han har varit ute och räknat hjortarna och gjort sig redo att jaga säger han till en vän över sms.

Dagen efter är det mammas födelsedag. Hon, tillsammans med en vän som också fyller år, firar tillsammans med vänner och postar bilder från festen på Facebook vilket inte är något som undgår Samuel. Det är även dagen Samuel väntat på, dagen han har planerat sin hämnd. Det är kväll och pojkarna ligger och sover. Samuel laddar sina vapen och går in till dem. Han skjuter dem båda med vars två skott. Därefter går han fram till sin kamera, sätter sig, fumlar med inställningar och får igång inspelningsfunktionen som sänder live över Facebook. Med kameran riktad mot sig själv underifrån, med mörkret i rummet bakom som ramar in hans samlade ansikte frågar han: ”Är jag live nu?” Därefter bryter han ihop och hulkar: ”Det här kommer va den värsta videon som har varit i hela världen”. Grandiost uttalande från en man vars barn ligger skjutna i samma hus som han själv, en handling han själv har utfört. Han fortsätter att berätta att han nyss skjutit sina grabbar för han orkar inte med mer av allt pojkarnas mamma har gjort mot honom. Han har inte blivit hörd av pojkarnas mamma och hans känslor har inte blivit omhändertagna så som han vill, alltså ska han hämnas på personen vars uppmärksamhet han aldrig lyckas få, genom en handling hon inte kan ignorera. Han har dödat hennes barn på hennes födelsedag. Aldrig mer ska hon kunna fylla år utan att minnas det svek hon stått för. Samuel berättar i ångest, tårar och panik hur han har ordnat allt så att ingen annan utöver mamman ska ha problem med följderna av hans dåd. Han tagit ansvar sitt ansvar genom att ordna upp kvarlåtenskapen och sett till att pojkarna sov så att de inte skulle lida när han avslutade deras liv, och allt är mammans fel. Medan han gör sin 3.5 minuter långa bekännelse börjar vänner och bekanta som ser live-streamen oroligt skriva till honom för att försöka stoppa honom från att ta sitt egna liv, något han hotar att göra. Samuel låter sig inte bevekas och avslutar sin monolog med att han har två bössor laddade ämnade åt sig själv för han tänkte inte sitta i fängelse för att ha dödat sina grabbar. Nu ska han lägga sig i poolen och dö för han tror sig höra att polisen kommer. Samuel står vid sina ord och skjuter så sig själv.

Vännerna som följt hans livesändning har larmat polisen som kommer till platsen hack i häl på barnens mamma som är sekunderna före på platsen. Mamman väljer att stanna utanför det tysta huset i snön men polisen forcerar huset väl medvetna om att mannen där inne har skjutvapen. Polisen säkerställt att mannen är död innan man låter ambulanspersonal komma in i huset och utföra sitt jobb. Man påbörjar räddningsarbete för att rädda mannen och barnen men man konstaterar ganska snabbt att samtliga är avlidna. Det finns inget att göra. Trots alla varningssignaler till nära och bekanta har ingen tagit hans hälsoproblem på allvar. Alla kring honom har sett hur han alltmer sjunkit ner i psykisk ohälsa och han har flera gånger under senaste året sökt hjälp hos läkare och psykiatri, fått medicinering utskriven, men ingen instans i landets skyddsnät har tagit honom på allvar nog att förhindra morden på sina barn. Pappans hat fick växa sig så pass starkt att han inte längre såg sina söner som individer med egen rätt att leva, utan ett medel att straffa deras mamma med. Men Samuel kände att detta inte var straff nog utan såg till att testamentera sina behörigheter innan dådet, väl medveten om att om en eller båda pojkarna levde när han sköt sig skulle mamman få ärva honom. Därtill skulle pengarna, om sönerna ärvde dem, bli mammans den dag de dog utan att ha fått egna barn, men testamenteringen är enligt Samuel en god gärning från hans sida så att hans systrar inte ska behöva ta hand om det när han inte längre finns.

Huset lades ut för försäljning men till dags datum är det ingen som flyttat in i det hus där två små pojkar blev mördade av sin egna pappa.

Walter och Melker blev 6, respektive 5 år gamla.

Text av: Anna Troedsson – Brinn för barnen

I ett perfekt samhälle borde samhället fånga upp människor som Samuel redan vid BVC-kontroller. Vi lever idag i ett samhälle där rop på hjälp inte hörsammas. Idag har vi stora hål i det skyddsnät som ska hjälpa och rädda barn som lever i utsatthet. Jerzy Sarnecki säger om dådet i Sala:
– Det handlar om desperation. Och då de inte känner att de kan ta ansvar för sitt eget eller barnens liv, väljer de att ta med sig barnen i döden.

– Han vill att folk ska veta hur sviken han är. Han ville att mamman till pojkarna skulle lida varje födelsedag resten av sitt liv!
Jerzy Sarnecki uttalande speglar ett vanligt fokus på hur och när föräldrar väljer att mörda sina barn. Vad man så ofta missar med denna form av tolkning är att ge barnen rätt till sin egen individ, till sitt egna liv. Barnen är ingen förlängning av föräldern som står under dennes vilja och är inte deras ägo att göra som de vill.

Bo Runeson, professor och överläkare vid Karolinska Institutet, expert på frågor om självmord säger att föräldrar som berövar sina barn deras liv ofta har en bakgrund av depression, psykos och personlighetsstörning. Det förekommer också i samband med alkohol- och drogmissbruk:
– Det är ovanligt att föräldrar mördar sina barn. Det förekommer bara i fyra till fem fall i Sverige, men det har snarast minskat på senare år. Det finns förstås uppmärksammade fall i media som gör stort intryck, men det är inte vanligt. Men av de barn som mördas är föräldrarna förövare i 80 procent av fallen, säger han.

Socialstyrelsen skriver: Allmänheten bör anmäla misstankar om att barn far illa. 

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa. Anmälningsskyldigheten gäller till exempel personal i hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan, skolan, socialtjänsten och kriminalvården. Den gäller också personal som arbetar med barn och unga i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet eller i annan sådan verksamhet på hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område.

Antalet orosanmälningar rörande barn och unga har drastiskt ökat över de senaste tio åren i exempelvis Stockholm till socialtjänsten. Huruvida det är för att vi har blivit mer anmälningsangelägna eller om det är för att befolkningen växt markant går inte med säkerhet att svara på, men orsaken kan ha flera förklaringar. Som exempel utökades anmälningsskyldigheten 2013. 2015 och framåt tog Sverige emot många ensamkommande flyktingbarn. Socialtjänsten har gjort flera uppbildningsinitiativ för att förmå skola, förskola, sjukvård samt polis att göra fler orosanmälningar.

Nyligen framtagen statistik visar att drygt 35 000 anmälningar gjordes i Stockholmsområdet under 2020. Av dessa inleddes i 57 procent av fallen en utredning eller så kopplades anmälan till redan befintlig utredning. 34 procent av anmälningarna som rörde barn ledde till utredning. Polisen står för 36% av anmälningarna, av skola och hälso- och sjukvård kommer 20%, socialtjänsten 10% och endast 8% görs av privatpersoner. De flesta anmälare är anhöriga.

Det har även visat sig att socialtjänsten anmäler hälften av ärenden som rör våld mot barn till polisen. Socialtjänstemän säger att orsaken är att man inte tycker att det är någon idé att lägga in någon anmälan då polisen sällan vidtar åtgärder.
– Jag har förstått att socialsekreterarna upplever att en polisanmälan inte gör någon skillnad, det riskerar bara att skada relationen till föräldrarna. Att det finns tillfällen då en anmälan gör mer skada än nytta kan jag förstå – men inte i hälften av fallen. Utsätts ett barn för ett brott ska det anmälas, riktlinjerna är tydliga, säger Jan Jönsson (L) socialborgarråd i Stockholm.