Albin, 3 år

Historien om Albin är hjärtskärande och full av felaktiga slutsatser, bristande ansvar och beslut som inte grundat sig i barnets perspektiv. Många vuxna har träffat Albin, men ingen har tagit sig tid att lyssna på honom, ingen har funderat på vad Albin faktiskt försöker förmedla.

Om någon hade tittat på tidslinjen och funderat över rimligheten i det som skedde, om man inte bara förlitat sig på mammans historia om det förflutna, så hade Albin kunnat räddas.

Albin föds in i en stormig relation med unga föräldrar som har stora problem både med sig själva och med sin relation. De skulle behövt stort stöd för att axla sina föräldraroller. Det blir inga sådana insatser. Problemen accelererar och kort efter att lillebror föds tar relationen slut. Föräldrarna är oense och anmälningarna börjar trilla in till socialtjänsten. De flesta är från Albins mamma. Några leder till fällande domar mot pappan och han får inte längre träffa barnen. Nu anser socialtjänsten att de kan lägga ner sin utredning. Barnen flyttar runt med sina mamma under en period. Februari 2018 hämtar Albins pappa honom då han misstänker att Albin far illa med sin mamma. Han behåller honom under några veckor tills mamman och socialtjänsten verkställer en polishämtning som blir traumatisk. Albin blir återlämnad till sin mamma och pappa blir frihetsberövad. Pappa hindras från och med nu från umgänge med sina barn.

Nu menar mamma att Albin är förändrad. Hon säger att han har gått ner i vikt, äter dåligt och verkar ha farit illa av vistelsen hos pappa. Hon anmäler detta till socialtjänsten, men när utredningen ska börja säger hon att Albin verkar vara glad och mår bra igen, därför avböjer hon vidare insatser. Socialtjänsten lägger ner ärendet utan insatser — utan att ha träffat familjen. Socialtjänsten lyssnar på mammans berättelse och gör ingen egen objektiv bedömning.

I slutet av juni träffar mamma en ny man som hon snabbt flyttar ihop med. I augusti börjar Albin på ny förskola och de noterar omedelbart blåmärken, men anmäler inget. Albin är en pigg och glad kille men han har vissa svårigheter med det sociala samspelet. Han kan bli mycket arg och mycket ledsen, han slåss ibland och behöver stöd från pedagogerna. På grund av mammas dåliga mående har han utökad tid på förskolan. Albins problem och mammas mående förklaras med vad mamman berättar att de upplevt med den biologiska pappan. Albin själv visar vid ett tillfälle ett stort blåmärke i underlivet och säger att han blivit slagen – men springer sedan iväg och vill inte prata mer med pedagogerna om det.

Ingen anmälan görs av förskolan, men man pratar med mamman om vad som hänt och vad man sett. Mamma förklarar Albins skador med att han nyper sig själv. Albin är ofta ledsen och bråkar när han blir hämtad. Han verkar inte vilja följa med mamma och kan spotta och slåss.

Under ett besök på BVC i september berättar mamman att Albin, som tidigare varit en glad kille, är skräckslagen och får panikattacker när han ser mammas nya sambo. Albin upprepar orden ”slå mig inte, slå mig inte.” Socialtjänsten larmas, men de bedömer att allt förklaras med hans tidigare upplevelser med den biologiska pappan. Handläggarna undersöker inget, man träffar varken Albin eller hans närmaste, det sker ingen objektiv eller professionell bedömning.

Albin är ofta mycket ledsen och rädd i hemmet. Albin är extremt rädd för den nya sambon. Han kan skrika hysterisk och gömma sig om sambon reser sig för snabbt ur soffan. Albin klammrar sig ofta fast vid mamma och är rädd för att bli lämnad. Mammans väninna reagerar på Albins rädsla för sambon, men mamma förklarar detta med att Albin lider av det han upplevt hos den biologiska pappan.

Albin vill gärna vara hos sin morfar, där är han glad och obekymrad. Albin får vara mycket hos morfar då mamma upplever det som jobbigt med Albins rädsla för sambon. När Albin ska lämnas hos mamma igen är han ofta hysteriskt ledsen. Morfar berättar att han klammrar sig fast vid honom som en liten apunge. Morfar tycker det är enormt hjärtslitande men litar på mammans och socialtjänstens ord om att detta är kopplat till den biologiska pappan och att Albin verkar ha blandat ihop den nya sambon med sin pappa.

Mamma söker vård vid flera tillfällen på grund av Albins mående. Hon berättar enbart om tidigare situation med den biologiska pappan. Hon tar inte upp det hon senare berättar i förhör. Att barnen har en ”märklig respekt” för den nya sambon. I ett förhör berättar hon, som ett exempel, att om ettåringen är ledsen och gråter tystnar han direkt och lägger sig ner om sambon går in till honom. Socialtjänsten kopplar återigen Albins mående till det han tidigare upplevt. Deras bedömning sker utan att träffa varken Albin, hans mamma eller den nya sambon. Ingen verkar notera att Albin, trots sina tidigare upplevelser, varit en glad kille fram tills det att mammas nya sambo kom in i bilden. Nya blåmärke noteras på förskolan ända fram till samma dag som Albin blir misshandlad till döds. Den här dagen är han extra ledsen och orolig vid lämningen, men vill inte följa med mamma hem igen. Senare får han feber och måste bli hämtad. Då är mamma på väg till sjukhus med lillebror. Albin hämtas av mamma och lämnas sedan över till sambon.

När lillebror kommer in till sjukhus visar det sig att han har flera blåmärken på kroppen och ett ben som varit brutet i flera dagar. Mamman kan inte ge en rimlig förklaring till hur det skett eller varför hon inte sökt vård tidigare. En akut anmälan görs till socialtjänsten och rutorna ”akut fara för barnen” och ”fler minderåriga barn i hemmet” kryssas i. Socialtjänsten gör trots detta bedömningen att insatserna för Albin kan vänta till morgondagen. Albins sista chans till räddning går om intet.

Vid minst 16 tillfällen under loppet av två månader kom – genom mammans kontakter med socialtjänst och vården – uppgifter om att Albin var i fara och i mycket dåligt skick. Inget av detta fick socialtjänsten att undersöka om pojkens mående kunde gälla den nya sambon, utan insatserna inriktades mot att Albin återupplevde tidigare dramatiska upplevelser.

Här är några av de viktigaste punkterna:

Augusti, september och oktober 2018: Förskolepersonal reagerar på att Albin har blåmärken redan första dagen då han börjar på förskolan i slutet av augusti. Dessa observationer görs sedan fram till att han dör. Det sista blåmärket noteras samma dag som dödsfallet. Socialtjänsten larmas dock inte och uppgifterna stannar inom förskolan.

30 augusti 2018: Vid ett sjukhusbesök säger mamman att Albin ofta upprepar: ”Slå mig inte, slå mig i inte”. Han sover inte på nätterna, har feber och huvudvärk. Rädslan har ökat efter en händelse där mammans sambo ensam ska ha gått för att väcka

Albin.

10 september 2018: Mamman berättar för en läkare att Albin är rädd för mammas sambo och vaknar skräckslagen på nätterna.
14 september 2018: ”Nästintill okontaktbar” åker mamman med sonen till akuten. Han är rädd för mammas sambo.
18 september 2018: I kontakt med BVC framkommer att Albin får ”panikattacker” när han ser mammas sambo. Socialtjänsten får en orosanmälan om detta och det konstateras att Albin varit ”skräckslagen dygnet runt i flera veckor”.
28 september 2018: Mamman ringer sjukvårdsrådgivningen och berättar att sonen fortfarande är konstant rädd.
2 oktober 2018: Möte på BUP. Albin är konstant rädd i hemmet, får panikattacker och är rädd för mammas sambo.
9 oktober 2018: Nytt BUP-möte. I dokumentation från mötet framgår att man nu inriktar sig på diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och kopplar hans mående till tidigare våldsamheter inom familjen.
9 oktober 2018: Albins lillebror förs till sjukhus med misstänkta misshandelsskador. Lillebror har haft ett brutet ben under flera dagar utan att mamma sökt vård. Förklaringen att han fastnat i spjälsängen stämmer inte med skadan. Lillebror har även blåmärken och skrapmärken på flera ställen på kroppen.

En orosanmälan görs om Albin, som är ensam i hemmet med mammas sambo. Socialjouren skriver i dokumentationen att läget är allvarligt, men bestämmer sig för att vänta med fortsatta åtgärder till nästa dag

9 oktober 2018: På kvällen utsätts Albin för grov misshandel av mammans sambo. Skadorna är så allvarliga att läget bedöms som hopplöst när ambulansen anländer till sjukhus. Mammas sambo ringer ambulans och hävdar att Albin skadat sig själv
10 oktober 2018: Respiratorn kopplas ur och Albin förklaras död.

Misshandeln av Albin den sista kvällen är utdragen, grov och hänsynslös. Det finns blodspår som tyder på att han blivit utsatt för våld på flera ställen i hemmet. Det finns även blodspår som antyder att han skulle ha kastats från sitt rum ut i hallen. Albin har över 60 skador på sin kropp. Att förövaren slutligen ringer ambulans ses i domen som en förmildrande omständighet och en av de faktorer som gör att han slipper undan ett mordåtal. Eftersom han ringer ambulans anses han inte vara helt likgiltig inför Albins liv.

Vårt rättsystem behöver förändras!

Förövaren döms mot sitt nekande för grov misshandel och grovt vållande till annans död till fängelse i åtta år. Albins mamma döms inte för sina brister i sitt garantansvar, inte heller för skyddande av brottsling. Ingen döms för lillebrors skador då man inte kunnat visa vem eller vad som orsakat dem. Lillebror är idag omhändertagen i familjehem.

Vad kunde samhället gjort annorlunda?

Riskanalyser/sårbarhetsanalyser av föräldrar – insatser och extra stöd till föräldrarna för att se till att få ett fungerande föräldraskap, samt extra kontroller av barnens mående.
Även om man ansåg den biologiska pappan som olämplig borde socialtjänsten ha verkat för att Albin skulle upprätthålla kontakt med sina farföräldrar. Barn ska ha rätt till sina viktiga vuxna. De är en betydande skyddsfaktor i ett barns liv.
Förskolan skulle gjort orosanmälningar på blåmärken samt Albins egna ord om att han blivit slagen. Även hans ovilja att gå hem och hans humörsvängningar kan tas med i bedömningen.
Vården får ta emot flera besök av Albin, man har gjort orosanmälningar men ingen har tittat på tidslinjen eller undersökt närmare varför Albin var så rädd för sambon – men ingen annan vuxen. Vården har inte gjort fullgod utredning eller bedömning av situationen utan nonchalant avskrivit den till tidigare händelser.
Socialtjänsten tar emot orosanmälningar från mamma och från vården, men utan att ens träffa Albin avskriver man det som något för BUP. Man bör alltid prata med alla inblandade och såklart även göra en noggrann och objektiv bedömning av barnet när ett barn visar såhär tydliga tecken på att må dåligt. Självklar ska även den anmälande föräldern granskas.
Socialtjänsten tar emot ytterligare en anmälan från sjukhuset där Albins lillebror kommer in med misstänkta misshandelsskador. Här skulle socialtjänsten gjort ett akut omhändertagande samma kväll som anmälan kom in. Att så inte skedde är ett oförlåtligt tjänstefel.

Inget barn ska svikas av samhället såhär!

Skrivet av: Johanna Stålhandske – Brinn för Barnen
#barnensverigesvek

(Källa Expressen, Utdrag ur patientjournaler, förhör, ärenderapporter, fup, domar och beslut ur begärda bakgrundshandlingar från bland annat IVO och polisens förundersökning. Intervjuer med myndighetspersoner och andra berörda).

Albin, 3 år

Vårt rättsystem behöver förändras!

OM OSS

STÖD VÅRT ARBETE

Swisha en gåva

Webshop

AKTUELLT

VÅRT ARBETE

HJÄLP