Elin, 13 år

Det här är Elins berättelse.

1995 föder en kvinna sitt andra barn, flickan får namnet Elin. Hennes mamma är funktionshindrad efter en motorcykelolycka som inträffade när hon var sjutton år och som tjugoåring blir hon förtidspensionär och tvingas använda rullator innan hon ens hinner fylla fyrtiofem år.

Elin växer upp tillsammans med sin mamma och sina syskon i Linköping. Familjen hälsar ofta på hemma hos deras mormor och hennes sambo. När Elin var 6 år gammal placerades hon i ett familjehem tillsammans med sin lillebror. Det hade kommit till socialtjänstens kännedom att hon utnyttjats sexuellt av sin styvfar, mannen som skulle varit en av hennes beskyddare. Familjehemmet som Elin och hennes bror kom till var allt annat än den trygga och kärleksfulla miljö som syskonparet behövde för att kunna läka och finna ett lugn. Mannen i hemmet var våldsam och trots flera orosanmälningar till socialtjänsten valde man att inte inleda någon utredning.

Familjehemmet som Elin och hennes bror kom till var allt annat än den trygga och kärleksfulla miljö som syskonparet behövde för att kunna läka och finna ett lugn. Mannen i hemmet var våldsam och trots flera orosanmälningar till socialtjänsten gjordes ingen utredning. När Elins mamma Karin återhämtat sig efter allt som hänt familjen bad hon om att barnen skulle få flytta hem, Hon ville börja om och leva som en familj igen. Socialtjänsten hade dock en annan uppfattning. Trots att mammans mående hade blivit bättre och att familjehemsplaceringen skett frivilligt ansåg man att Karin inte var kapabel att ta hand om sina barn. Detta utan att man gjort någon ny utredning handläggaren valde istället att kopiera och citera den tidigare handläggaren i utredningen.

Elin bollades runt mellan olika hem och tvingades att byta skola flera gånger innan socialtjänsten till sist hittade ett boende som de ansåg skulle uppfylla Elins behov. Elin placerades som ensam tjej på ett HVB-hem tillsammans med sex äldre killar. Elin berättar för sina kamrater att hon blir sexuellt utnyttjad av en äldre kille på hemmet och att hon blir utsatt för våld. I Elins journalerna ifrån HVB-hemmet vittnar personalen om att de äldre killarna utsätter Elin för våld, men ingen anmälan görs. Vid ett tillfälle skadades Elin så illa att hon blev förd till sjukhus med misstänkt fraktur på handleden. Vid ett annat tillfälle rymmer Elin ifrån hemmet men man kontaktar varken polis eller socialtjänst och efter bara några månader på HVB-hemmet så försvinner Elin ännu en gång, det är en eftermiddag i april och klockan är ca 15:00. Även denna gången noterar man endast att Elin rymt utan att göra någon insats, Klockan 01:00 på natten noterar personalen att Elin ännu inte kommit tillbaka men vidtar inga åtgärder.

Dagen efter försvinnandet, en kylig förmiddag i april hittas Elins kropp, bara ett stenkast bort ifrån HVB hemmet, kvar i hennes rum på Bobergsgården ligger hennes dagbok där Elin skrivit ner och berättat om ”hur socialtjänsten förstört hennes liv”. Medan personalen på det kommunala HVB-hemmet stod passiva och accepterade att Elin rymt hade hon valt att avsluta sitt liv efter flera år av bristande omsorg i händerna på myndigheter. Dagboken kom senare att bli grunden för dokumentären ”Mitt sorgliga liv” som handlar om Elin och hennes öde, titeln är tagen ur en textrad Elin själv skrivit i sin dagbok.

Elin blev bara 13 år.

Under utredningen av Elins död framkommer det i både journaler och obduktionsprotokoll att Elin utsatts för våld flera gånger utav pojkarna på hemmet. Obduktionen vittnar om minst 19 skador som orsakats av knytnävsslag.
Men när utredningen lades fram så ville ingen kännas vid att man sett, hört eller antecknat något sådant.

På den direkta frågan om Elins misshandel blev svaret:
”Det vill jag påstå att hon inte blev. Däremot gnabbades det mycket, men det gjorde alla. Grabbarna mot grabbarna och hon emot grabbarna, och vice versa ” säger Curt Roos som var verksamhetschef.

En utredning gällande det sexuella övergrepp som ägt rum påbörjas och en av pojkarna erkänner att han misshandlat Elin samma dag som hon försvann, men utredningen läggs ned av åklagare med anledning av att målsägande inte kan vittna.

Efter Elins död riktas mycket hård kritik emot Carls Bobergsgården och Länstyrelsen tvingar verksamheten att stänga ned. Efter kritiken och nedstängningen avgick den fd. verksamhetschefen Curt Roos även från sin politiska post för att som han själv beskriver ”visa att jag tar mitt ansvar för det som inträffat”

Sov i ro lilla ängel!

Nu går jag och hänger mig sa hon och så gjorde hon det.

Man hittar henne nästa dag, plockar ner henne från trädet,

begraver henne i jorden och ljuger om hur det gick till.

Fyrtiofem blåmärken, en nästan religiös siffra, vissa en dag gamla. Hur får dom plats?

Fyrtiofem blåmärken på en späd trettonårings kropp,

trångt måste det ha varit och alldeles för mycket att bära.

Det såg man också på hennes underarmar, hur ärren trängdes om en plats.

Trångt och tungt blir tomt tänker jag.

På en teckning, ett familjeporträtt färglade hon alla i familjen utom sig själv.

Våldtagen, bedragen, lurad också av lagen, bortglömd och begraven långt innan hon ens satts i jord.

Vi ska därför inte tala om självmord. Det var konturer, ett skal. Vad hade hon för liv att ta.

En dikt skriven om Elin av poeten Daniel Boyacioglu

Elin fick aldrig höras och när sanningen kom fram så var det försent därför är det viktigt att du och jag höjer våra röster för dom som inte kan eller får möjligheten att höja sin!

Skrivet av: Alexandra Toth – Brinn för Barnen
*Elin och Karin heter egentligen någonting annat *
#barnensverigesvek