Freddie, 3 år

2005. Det är mitt i sommaren och lyckan är total för ett par som vill adoptera ett barn. Mannen är 30 år och tjänsteman, kvinnan 29 år och hemmafru. De har genomgått två år av utredningar och socialtjänsten har gjort en hemutredning. Paret har också gått en föräldrautbildning för att få adoptera. De har lånat 30 000 kronor för att ha redo när dagen kommer, och dagen är här. Kommunstyrelsen konstaterar att paret är ”vänliga, omtänksamma och engagerade människor med god erfarenhet av barn”. Det är den 22 juli och paret åker till Brno i Tjeckien och hämtar hem en liten glad och pigg barnhemspojke som heter Erik som paret döper om till Freddie. Freddies biologiska föräldrar lämnade honom efter födseln på barnhem eftersom de inte ville ha honom säger man till adoptivföräldrarna. Paret har även en flicka som blir Freddies storasyster och tillsammans bor de alla fyra i ett hus i ett villaområde i Mullsjö.

Till en början är allting bra men under hösten tycker adoptivföräldrarna att Freddie verkar nedstämd. Han tar inga egna initiativ och sitter mest för sig själv. Föräldrarna kontaktar en psykolog för att prata om Freddie och hur svårt det kan vara för ett litet barn att komma till ett nytt land och lära sig ett nytt språk. Psykologen poängterar för föräldrarna hur viktigt det är för familjen att knyta an med sin nya familjemedlem och att Freddie ska kunna känna trygghet i familjen. Psykologen noterar inget anmärkningsvärt med den lille pojken utöver att han kanske är lite försiktig i sin framtoning. Under höstens möten tycker psykologen att Freddie gör framsteg och ser ut att må bättre. Han verkar ha funnit sig till rätta i sin nya familj. Familjen har en tid på BVC för Freddie men dyker aldrig upp och någon hälsokoll för Freddie blir aldrig av.

Under hösten gör både adoptionsförmedlingen och socialtjänsten hembesök hos paret och uppleveratt allt är som det ska. Men föräldrarnas kontakt med barnhemmet i Tjeckien börjat att bli ansträngd. Föreståndarinnan för hemmet som upplevt Freddie som glad och pigg när han bott där blir orolig när hon får höra att det inte går så bra för Freddie genom korrespondens från föräldrarna. Hon anser att adoptionsprocessen ska stoppas och att Freddie ska komma tillbaka till Tjeckien. Trots att föräldrarna upplever situationen med Freddie som tyngande skriver de till tingsrätten:
”Vi vill ge Erik den familj han har rätt till. Vi vill ge honom trygghet och mycket kärlek, ge honom den uppmuntran han förtjänar och den omtanke han behöver för att växa upp till en trygg och stark individ. Vi vill låta Erik göra de fel och misstag han behöver för att lära sig saker om livet, men han kommer alltid veta att vi finns där och älska honom för den han är. Vi ser Erik som vår egen son, och han har redan fått en stor plats i våra hjärtan, han tillför familjen mycket glädje och vi hoppas och tror att han känner likadant.”

Socialtjänsten gör sitt sista hembesök för året den 14 december och checkar av familjen utan anmärkningar och som en sista punk i adoptionsprocessen träffar familjen en representant från adoptivföreningen Barnen framför allt i Göteborg den 17 december. Handläggaren tycker att Freddie är en fin liten pojke som leker fint med julklappar och Freddie berättar glatt om familjens resa till Liseberg. Representanten finner inget att anmärka på och familjen åker hem för att fira jul kommande dagar.

På morgonen den 8 januari 08.14 ringer Freddies mamma SOS och skriker upprivet att där är något fel på hennes son, att han är blå. I larmrapporten står det barnförgiftning, andningssvårigheter. Det är mamman som öppnar dörren när brandmännen anländer som först på plats. Inne i huset hittar brandmännen pojken på övervåningen, livlös, iklädd blöjor. En ambulans kommer till familjen och hämtar upp Freddie som inte visar några livstecken. Han är redan är död när ambulansen anländer till Länssjukhuset i Jönköping men man fortsätter upplivningsförsöken i 20 minuter efter ankomst.

Hans kropp bär märken i form av skrapsår i ansiktet, sår på bålen, ljumsken, rumpan, underlivet, snoppen (skada som adoptivpappan tillfogat honom), på ryggen och hans fötter är svårt sargade, svartblå och tånaglar och hud har lossnat från dem. Pojken har även kraftiga irritationer i ljumskar och underliv och på flera ställen har han drabbats av vävnadsdöd, framförallt på fötterna. Han har även blödningar runtom på kroppen. När den rättsmedicinska undersökningen senare är avklarad fastslår man att pojken dött till följd av en lunginflammation som i sin tur beror på en rad sårinfektioner som givit honom blodförgiftning.

En polisutredning påbörjas och snart ställs adoptivföräldrarna i en annan dager än den trygga kärleksfulla familj de presenterat sig som när de ivrigt ville adoptera. Freddie visade sig vara mycket svårare att ta hand om än vad adoptivföräldrarna hade förväntat sig och med tiden tappar de kontrollen över situationen. Grannar, släkt och vänner kring familjen har noterat hur föräldrarna tröttnat på sin adoptivson. Föräldrarna upplevs som känslokalla inför honom och de uttalar sig ofta kränkande mot honom. Föräldrarna tyckte att Freddie är trotsig, bortskämd och jobbig. Han vill inte leka med andra barn eller åka pulka och han kissar jämt på golvet. Han får ofta utbrott och biter sin adoptivmamma. Föräldrarna tycker att Freddie är hemsk att ha att göra med. Mamman berättar i förhör att hon sagt åt pojken att slicka upp kiss från golvet men minns inte om hon tryckte ner hans ansikte mot kisset eller om pojken lydde henne och själv böjde sig ner. Freddies kissande på golvet gör mamman arg och enligt vittne ska hon ha sagt att hon hatar och avskyr honom. Hon sade att ju mer kärlek hon visade mot barnet desto elakare blev han:
– Den ungjäveln är helt djävla dum i huvudet […] Man gav honom kärlek och man ville krama honom men han blev argare och argare. Paret ska också ha sagt saker som: ”hemma är han ett litet monster”, ”det måste vara något fel i huvudet på honom” eller ”jag kommer att kasta ut honom med huvudet före”. Vid något tillfälle nämner adoptivmamman till en vän att hon vill skicka tillbaka pojken till barnhemmet.

Under förhören som görs med föräldrarna kan de inte förklara tydligt hur alla skador uppkommit på Freddies kropp men de skyller på att pojken var ”drullig” och att han cyklar omkull, har blivit klämd på snoppen av toalettringen, slagit huvudet i väggen, snubblat och slagit i marken för att han har så dålig balans.

Redan under december tillfogas Freddie ett flertal sår på fötterna. Adoptivföräldrarna tar inte pojken till doktorn eftersom mamman inte har förtroende för sjukhuset utan smörjer in Freddie med kräm. Föräldrarna försöker själva lägga om pojkens fötter med sterila kompresser i början av januari när skinnet lossnade i ett stort sjok från pojkens tår, fötter och en bit upp på vristen. Föräldrarna påstår att de trodde att Freddie blivit förkyld kvällen innan han dog, och förstoppad. Han ville inte äta och dricka och de gav honom laxerande medel. De säger sig inte ha insett hur sjuk han varit den sista kvällen innan han dog. Adoptivpappan säger att han lade sig bredvid Freddie kvällen till den 8 januari och sov hos honom under natten men när han vaknade var Freddie livlös. Först trodde pappan att han legat ihjäl pojken:
– Jag satte örat mot hans bröst och tyckte att jag hörde pulsslag. Jag blev helt panikslagen när jag insåg att det var mina egna hjärtslag jag hörde.

Under våren döms adoptivpappan av Jönköpings tingsrätt för grovt vållande till kroppsskada vilket ger honom sex månaders fängelse. Mamman genomgår först en liten, sedan en stor rättspsykiatrisk undersökning och blir därefter dömd sex månader fängelse för grovt vållande till kroppsskada. Man anser inte att hon har någon psykisk störning. Mamman som även varit åtalad för ofredande eftersom hon tvingar Freddie att slicka upp sitt eget kiss, frias på den punkten.

Freddies biologisk mamma Margita Ilesova visste inte att hennes son blivit bortadopterad till ett par i Sverige. Hon kontaktas av media efter att Freddie har gått bort och får reda på allt som har hänt. Hon trodde att han var kvar på barnhemmet i Tjeckien och säger att hennes stora livssorg är att hon inte kunde ta hand om pojken själv. Under de två första åren har hon varit och hälsat på pojken på barnhemmet men sista halvåret har hon varit sjuk och inte kunnat resa dit. Hon säger att pojken togs från henne av myndigheterna direkt vid födseln för att hon var bostadslös. Margita säger att hon hade hoppats på att ordna arbete och bostad för att kunna ta hem Erik och låta honom växa upp samman med henne. Men nu är pojken död och hon hoppas på att adoptivföräldrarna ska få långa straff och att Margita själv ska få välja pojkens gravplats. Adoptivföräldrarna döms till vardera sex månaders fängelse och får rätten att begrava pojken där de önskar.

Freddie blev 3 år gammal.

Skrivet av: Anna Troedsson – Brinn för barnen

– du kan anmäla anonymt

När ett barn dödas av sin mamma eller pappa kallas det filicid. I fall där förövaren tar sitt eget liv heter det filicid-suicid. I Sverige dödas cirka tre barn om året av en förälder eller av en medlem i en styvfamilj. Forskning av samtliga fall av filicid och filicid-suicid i svensk historia mellan 1973-2008 har visat att allvarligare psykisk störning och tidigare självmordsförsök var starka oberoende riskfaktorer för filicid. Missbruk och tidigare våldsbrott var mindre vanligt bland icke-filicidala mordförövare. Två år efter Bobbys död införs lex Bobby (2007:606). Enligt den ska alla barnmord utredas av Socialstyrelsen. Hittills har utredningarna visat att cirka 40% av fallen handlar om barn som varit kända av socialtjänsten via orosanmälningar. Av de anmälningar som inkommit har bara 50% lett till en utredning.

Samtliga barnfall från 1973 till dagens datum visar att en stor grupp av de barn som blir dödade av sina föräldrar inte har utsatts för våld tidigare. Majoriteten av studier relaterar gärningen till någon form av psykisk ohälsa hos förövaren som ofta beskrivs som bakomliggande faktor. Det finns flera utlösande faktorer som föranleder en förälders dödande av sitt barn och efterföljande självmord. Flera studier redogör för särskilt stressande händelser och kriser som kan uppfattas vara möjliga avgörande faktorer till att filicid och filicid-suicid begås. Separation, skilsmässa och vårdnadstvist är de främst förekommande faktorerna i nära anslutning till denna typen av brott. Ekonomiska förutsättningar har visat sig ha ett samband till filicid-suicid. Svåra ekonomiska förhållanden med små möjligheter att försörja sig och socioekonomiska faktorer utgör en del av de filicid-suicidfall där föräldrarna var deprimerade och dödar sina barn av altruistiska skäl. För att nå bästa möjliga förebyggande arbete bör arbete och insatser riktas till människor med psykiska störningar och suicidalt beteende bland särskilt ansträngda föräldrar:
– Föräldern hade ofta en tidigare känd psykiatrisk problematik och hade vårdats på psykiatrisk klinik någon gång tidigare med depression, psykos eller personlighetssyndrom, menar Bo Runeson, professor och överläkare vid Karolinska institutet.

Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen och Henrik Lysell, forskare av filicid, vid Karolinska Institutet, säger att vad som krävs är att samhällets skyddsnät blir mer finmaskigt:
– Precis som att man inom psykiatrin frågar om självmord så bör man fråga om personen har tankar kring att använda våld mot sina barn. Att mer öppet prata om dessa tankar skulle kanske förhindra några, eller i alla fall något, fall, säger Henrik Lysell.

Filicid indelas i femgrupper:
Altruism, utvidgat självmord eller barmhärtighetsmord. En eller båda föräldrarna anser att de gör sitt eller sina barn en tjänst eller välgärning genom att ta deras liv åt dem.

Psykos. Denna grupp överlappar ofta med föregående grupp av altruism. Störst andel föräldrar som drabbas av psykos är kvinnor som exempelvis har hamnat i djup förlossningspsykos.

Det oönskade barnet. Barn i denna grupp dör oftast inom ramen av sitt första livsdygn. Vanligtvis är det unga kvinnor som är förövaren. I många av dessa fall har inte kvinnan vetat om att hon varit gravid eller anser sig inte ha kapacitet att ta hand om barnet.

Barnmisshandel. Fysisk och psykisk misshandel som pågår över en lång tid och slutligen resulterar i barnets död.

Hämnd på partner. Barnet används som medel av ena föräldern för hämnas och straffa den andra föräldern. Barnet i sig är inte fokus för handlingen utan det är avskyn för den andra förälderns som är huvudfokus för föräldern som begår brottet.

Och till skillnad från andra våldsbrott är det en jämn fördelning mellan män och kvinnor – i hälften av fallen var gärningspersonen en kvinna. Eftersom det är mindre än en promille i svenska befolkningen som begår denna typ av brott och att många i landet lider av psykisk ohälsa är det svårt att som myndighetsutövare se detta som en markör eller varning om att en person ligger i riskzonen för att begå filicid. Däremot bör vården reagera när en förälder hör av sig och uttrycker en önskan om att ta sitt liv. Barn som lever i styvfamiljer löper större risk att falla offer för filicid enligt äldre studier, men enligt nya är det ingen större risk än att leva med biologiska föräldrar.

Text srkiven av Anna Troedsson - Brinn för barnen