Wille 1 år

6 mars 2009. Det är fredag. Hemma sitter en knappt tvåårig pojke ensam. Han heter Wille och är familjens enda barn. Hans mamma Katrin har lämnat lägenheten utan att ta Wille med sig. Hon vandrar runt i området ett tag innan hon går till ett närliggande dagis där hon sedan går fram och tillbaka på gården. Katrin pratar inte med någon utan vandrar runt dagiset utan att verka veta vad det är hon letar efter. Personalen på förskolan tycker det är konstigt och frågar henne vem hon är och vad hon vill, men Katrin kan inte ge någon bra förklaring på vad hon gör där och dagispersonalen ber henne att lämna området.

Katrin går hem till sin lägenhet som hon, hennes man och sonen bott i sedan 2007 då de flyttade till Linköping. Hon går in i badrummet och sätter på vattnet till ett bad hon sedan tar tillsammans med sin lille pojke, ett scenario som låter som en trevlig och lekfull stund mellan mor och son, men mamma Katrin lider av psykisk ohälsa och lever med föreställningen att hon snart ska dö. Medan de badar kommer Wille åt Katrin och hon tolkar det som att han vill henne illa. Hon tar tag i honom, för ner hans huvud under vattnet och håller tag om hans huvud för att det ska stanna under ytan. Tillslut slutar den lille pojken att röra sig i vattnet om Katrin släpper taget om hans huvud. Hon stiger ur badet och lägger Wille på golvet i badrummet och lämnar rummet. Det faller henne inte in att ringa 112.

På kvällen kommer pappa i familjen hem från sitt vid 18-tiden, såsom han gör varenda vardag. Han tar av sig ytterkläderna och går in i badrummet där han upptäcker sin pojke livlös på badrumsgolvet. Pappan slänger sig på telefonen och ringer 112 för att tillkalla ambulans och polis. Ambulans och ambulanspersonal kommer till platsen och man påbörjar återupplivningsförsök, men när pojken kommer till akutmottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping dömer man pojkens liv vara bortom räddning och han dödförklaras. Kroppen förs bort för att obduceras och den 32-åriga mamman grips av polisen och misstänks för att ha dödat parets son. Pappan är utom sig av förtvivlan och i chocktillstånd. Han får hjälp av den psykiatriska beredskapsgruppen som finns på universitetssjukhuset. Katrin är väldigt upprörd och ledsen och polisen får vänta med att förhöra henne om händelseförloppet som föranlett pojkens död. Polisen talar om för henne att hon är misstänkt för mord på sin son och vid lunch dagen efter anhålls hon.

Polisen påbörjar sin undersökning av parets hem och knackar dörr med grannarna. Grannarna berättar att Katrin är en trevlig småbarnsmamma som inte skiljer sig från mängden men att hon setts utomhus under fredagen där hon uppfört sig konstigt vilket leder polisen till dagiset. Dagispersonalen berättar om en ”mystisk kvinna” de bett lämna området och signalementen stämmer överens med mamma Katrin.

När polisen väl kan hålla förhör med Katrin förnekar hon att hon ska ha mördat sin son och vidhåller sin oskyldighet. En rättsläkaren utför obduktion på den lille pojken och lämnar preliminärt utlåtande till åklagaren som begär Katrin häktad på sannolika skäl misstänkt för mord måndagen den 9 mars. Katrin fortsätter att neka till mord på sin son och onsdagen den 11 mars rekonstruerar polisen fredagens händelser för henne. Rekonstruktionen får Katrin att erkänna vad som hänt. Hon berättar att hon har blev rädd för sin son när de satt i badkaret och tryckte ner hans huvud under vattnet. Enligt sin advokat förnekar mamman att hon hade som uppsåt att döda sin son.

Inför rättegången som ska hållas i Linköpings tingsrätt görs en rättsmedicinsk undersökning av mamman för att utröna om hon lider av någon form av psykisk störning då hon utförde dådet. Med undersökningen kommer man fram till att mamman led av en allvarlig psykisk störning när hon utförde mordet och att hon lider av vanföreställningar och hon berättar att hon under fredagskvällen trodde att hon och sonen var de enda som levde kvar på jorden. Hon säger också att hon fick för sig att sonen försökte att skada henne. Den rättsmedicinska undersökningen visar det sig att kvinnan inte kan ta in och förstå att hennes agerande kunde döda sonen. Rönen framförs i tingsrätten och som anser att mammans förvirrade och motsägelsefulla historier delvis kan förklaras av hennes psykiska ohälsa, men att mamman varit i tillräcklig grad medveten om att hennes handlande skulle leda till sonens död och därför handlat med uppsåt. Med detta som grundargument sänker man rubriceringen från mord till dråp. Rätten noterar även att mamman fortfarande lider av psykotiska symptom med störd verklighetsuppfattning och dömer mamman till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Wille blev knappt två år gammal.

Skrivet av: Anna Troedsson – Brinn för barnen

– Visst drack min pappa, men så farligt var det väll inte?
– Ja jag fick göra det mesta hemma, men det var väll ok?
– Mamma var väll kanske inte så sträng?
– Mamma har många pojkvänner men det bryr inte jag mig om!

Problemet tystas ner. Det göms undan. Ingen får se. Förnekelsen skapar medberoende. 

Man vill och orkar inte se verkligheten, en sorts självbedrägeri för att slippa ta tag i grundproblemet. Medberoende även kallat för asymmetriskt rollövertagande och kan i många fall vara väldigt likt vanlig empati. Därför kan det vara svårt att se skillnaden. I en sund balans mellan två personer tillåter att båda parter tar ansvar för de konsekvenser deras val utgör, en gränsdragning som kan vara oerhört svår för någon som lever i en relation med någon med missbruk eller psykiska besvär. Medkänsla är sunt medan medberoende blir destruktivt för båda parter och många gånger kontraproduktivt till vad man önskar uppnå. Den medberoende vill hjälpa men resultatet blir istället att problematiken fortsätter växa och ett tillfrisknande blir näst intill omöjligt.

Inverkan av psykisk ohälsa i en relation är väl dokumenterad inom forskning. Interaktion mellan den drabbade och den närstående blir problematisk på det sätt att den anhöriga ofta tvingas justera sig och sitt liv för den drabbade. Ju större psykisk ohälsa hos den ena parten desto större grad av inverkan och prägel har det på personerna i närmiljö. Ett medberoende anses vara att en person anpassar sig till, och tillåter sin partners destruktiva beteende medan personen minimerar sig själv i förhållande till den andra parten. En relation två människor emellan kan stundtals ha stora problem och kriser, men förhållandet blir dysfunktionell först när asymmetriskt rollövertagande uppstår. Den medberoende parten i ett dysfunktionellt förhållande blir långsamt upptränad till att hålla smärta osynlig inför alla. Detta i sig kan leda till eget missbruk eller att man undviker att söka hjälp för sig själv eller andra behövande i familjen för att inte röja tillståndet man lever i. Den onda cirkeln sluts.

Termen medberoende har sitt ursprung inom missbruksvården där man ursprungligen oftast syftade till att förstå alkoholisthustruns beteende. På senare har begreppet medberoende börjat användas som förklaringsmodell mer frekvent. Detta är troligen en effekt av senaste årens självhjälpstrend. Medberoende definieras som destruktivt beteende i förhållande till den andra partnerns missbruk, humörsvängningar, och psykisk ohälsa.

Den medberoende bär ofta med sig en överdriven önskan och drivkraft av att vilja vara duktig och en stark önskan om att vara till lags. Forskning visar att flertalet som utvecklar medberoende har med sig en otrygg uppväxt i sitt bagage. Självbilden för den medberoende närs av att andra säger till personen att den är duktig och avsaknad av beröm leder till kraftig självkritik. Detta bildar ett paradoxalt levnadstillstånd där den medberoende är mycket självkritisk samtidigt som hen har svårt att ta till sig beröm. Ris och ros driver personen att prestera än mer, än bättre utan att kunna bli nöjd av resultatet. Personen blir skuggan av andras åsikter. Symptom på medberoende är bland andra att man medvetet/omedvetet tillåter och uppmuntrar sin partners ohälsosamma och destruktiva beteende och genom sitt uppassande och drift att vara hjälpsam partnerns missbruk eller ohälsa.

Eftersom medberoende är ett psykologiskt tillstånd talar man om medberoendets olika symptom:
– man stannar kvar i ett förhållande trots skadligt beteende
– gör allt för att tillfredsställa sin partner oavsett hur mycket skada man själv tar
– har ett stort behov av att hjälpa den andra parten, stötta, trösta eller agera kurator för att känna sig älskad och behövd
– går över moraliska och etiska gränser för att vara sin partner till lags och är väldigt trogen och empatisk trots svek
– tankar om sina egna behov ger skuldkänslor. Man undviker att visa tecken på personliga behov inför partnern man har medberoende till
– när ett stort behov av att känna sig älskad och behövd
– man anpassar sin personlighet och sitt beteende efter den andra partens nycker, önskemål och behov
– lider av ångest, oro och tvångstankar
– har negativ självbild och dålig självkänsla
– täcker över olika former av missbruk och psykiska tillstånd hos partnern inför andra och täcker upp det partnern inte mäktar med
– social isolering
– går med på vad som helst

Förändringen hos en person som utvecklar medberoende sker över tid och kan ofta vara svår för både den själv och dess närstående att upptäcka. Det är många som upplever att det kan vara svårt att lämna ett förhållande men en medberoende kan uppleva det som nästintill omöjligt, speciellt om det finns barn eller husdjur med i bilden. Kvinnojourer vittnar om hur misshandlade kvinnor hellre stannar kvar hos sin förövare än att lämna de barn och husdjur de äger åt sina öden. Den medberoende har ofta byggt upp en stor del av sin identitet kring dynamiken i förhållandet. Uppoffringar och pliktkänsla utgör stora delar av dennes levnadsmönster, tankegångar samt känslor och detta försvårar för den medberoende att bryta relationen. Över tid utvecklar den medberoende stark rädsla för att bli lämnad och har svårt att inse att det beteende denne upprätthåller inte bara skadar sig själv, utan andra i sin omgivning. Som medberoende till en partner som är deprimerad börjar man exempelvis att ta med ansvar i hemmet för att avlasta den andra. Djup depression hos partnern kan göra att den medberoende gör allt för att tillgodose partnerns behov vilket leder till ytterligare psykologisk ohälsa hos båda parter.

Alkohol- och spelmissbruk är de två vanligaste formerna av missbruk i Sverige och häri finns otaliga tillfällen för en partner eller ett barn till missbrukaren att utveckla medberoende. Ett annat tungt medberoende uppstår ofta i samband med att den andra parten är narcissist och lever på uppmärksamhet och den medberoende har något att lägg all sin fokus på. Ofta blir ett dysfunktionellt par med tiden socialt isolerat från sin omvärld. Vänner och familj offras ofta för att hålla dynamiken mellan den dominanta parten och den medberoende. Den dominanta parten i en relation med en medberoende är, oavsett rot till sitt missbruk eller mående, medvetet eller omedvetet manipulativ och för sig med lögner för att få den medberoende att fortsätta uppvakta dennes behov. I ett par som exempelvis är föräldrar eller nyblivna föräldrar ligger oron konstant närvarande hos den medberoende att något ska hända barnet eller barnen. Att lämna hemmet för arbete eller att gå och handla innebär ofta att den medberoende oroar sig för vad som kan hända i dennes frånvaro. Situationer som denna kan bidra till stor livsstress för den medberoende som kan manifestera sig i dåligt tålamod mot barnen, fysisk eller psykisk misshandel eller försummelse av barnen hälsa och behov. Fokus på den medberoendes partner kan bli så pass stort att även detta leder till försummelse av parets barns hälsa och behov.

Ofta blir ett dysfunktionellt par med tiden socialt isolerat från sin omvärld. Rädslan hos den medberoende blir att den dysfunktionelle partnern ska uppföra sig annorlunda eller besvärande inför omgivningen och avstår mer och mer från kontakt med vänner och bekanta. Den medberoende finner mindre och mindre tid för att upprätthålla kontakter när den övertar större roll i praktiska uppgifter i exempelvis hushåll, ekonomin och ansvar för barn. Den medberoende blir över tid mer och mer isolerad för att måna om sin partners behov. Ofta upplever den medberoende att hen får tassa på tå runt sin partner för att inte orsaka plötsliga aggresionsutbrott eller skrämmande beteende mot sig själv, mot barn eller omgivning. I förhållanden med stort missbruk eller djup psykisk ohälsa får den medberoende ofta axla rollen som både mamma och pappa samtidigt, och som förälder till den missbrukande partnern. Den medberoende anpassar sig och sitt leverne efter sin partner och utvecklar över tid högre tolerans för ”olämpligt beteende” i den privata sfären och större behov av att gömma undan dessa för den yttre världen. Som förälder kan man oroa sig över att partnerns missbruk eller mående ska inverka på familjens kontakter med socialtjänst och vård. Rädsla för att exempelvis få sina barn omhändertagna. Som effekt kan den person som lider av psykiska ohälsa få manipulera, styra och ställa över situationen och forskning visar att det inte är ovanligt att även socialtjänst och psykiatrin låter sig manipuleras. Övriga familjemedlemmar och barn hamnar i skym undan och så även deras behov.

Att bryta ett medberoende är svårt, men inte omöjligt. Eftersom beteenden som att hjälpa till, bry sig om och att var osjälvisk ses som något gott, något vi alla är inprogrammerade sedan barnsben att tycka, är det svårt för en medberoende att se hur detta kan vara fel i den situation de befinner sig i. Det blir svårt för den medberoende att bli medveten om att man är medberoende och sedan bryta sig fri från den identitet man skapt kring en annan person. Det finns många bra behandlingsmetoder för medberoende, såsom att gå till en psykolog, terapi eller gruppterapi. Det finns även anhörighetskonsulter, enskilda samtalsstöd, anhörighetsgrupper, föreläsningar och utbildning och ”må bra” aktiviteter för medberoende och deras anhöriga att ta hjälp av.

Vården ska enligt lag förebygga ohälsa (2014:822). Enligt Socialstyrelsen 2016:14 ska hälso- och sjukvården ge lämplig information om metoder att förebygga sjukdom eller skada vilket blir relevant för anhöriga till personer med psykisk ohälsa eftersom de själva befinner sig i riskzonen för att utveckla egen psykisk ohälsa. Det finns även lagförd bestämmelse inom hälso- och sjukvården om möjlighet till stöd för föräldrar med psykisk ohälsa.

I Föräldrabalken 6 kap 2 § kan man läsa följande:
[…] att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av bland annat omvårdnad blir tillgodosett. […]”*

Med dagens bristfälliga vård tvingas anhöriga många gånger att ta större ansvar för sin sjuka partner i brist på den hjälp som enligt lag bör finnas, och ska erbjudas när en person mår fysiskt eller psykiskt dåligt. Denna påtvingade samhällskraft gör i många fall att man drar sig för att söka hjälp. Både vård, psykiatri och socialtjänst lider av stora resursbrister både i kunskapskapital, ekonomiskt och bemanningsmässigt, något våra politiker måste se över och kraftigt förändra till det bättre så att inte barn och vuxna i behov får den hjälp de behöver.

Med en stärkt socialtjänst skulle föräldrar med psykisk ohälsa eller missbruksproblematik få bättre hjälp och färre barn komma till skada, och uppmärksammas om de behöver hjälp. Genom att använda sig av anhöriga i socialtjänstens analysmaterial av en persons mående skulle närstående i behov av hjälp och stödinsatser uppmärksammas tidigare och större skada förhindras. Socialtjänst och vård skulle även behöva mer kunskap om medberoende och dess potentiella följder.